arrow

BLOMSTEDT TOLKAR LIDHOLM

Ingvar Lidholm, en av Sveriges främsta tonsättare genom tiderna och känd som medlem i den radikala tonsättargruppen Måndagsgruppen, skulle ha fyllt 100 år 2021. Den legendariske dirigenten Herbert Blomstedt kommer tillbaka till Berwaldhallen för att tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester fira Ingvar Lidholm med en storslagen hyllningskonsert, där vi bland annat får höra tonsättarens Toccata e canto från 1944, Ritornell från 1955 och Poesis från 1963.

Stockholm, 1944. Kriget pågår ännu. Ett gäng studenter i tjugoårsåldern som lärt känna varandra på Kungliga Musikhögskolan samlas runt Karl Birger Blomdahls köksbord på Drottninggatan i Stockholm. Man pratar om musiken. Resonerar formlära hos Bartók och Hindemith. Det blir fler måndagar, man bildar en grupp. Måndagsgruppen blir mycket inflytelserik för den svenska modernismen, och i gruppen ingår förutom Blomdahl tonsättarstudenter som Sven-Erik Bäck, Eric Ericson och den 23-årige Ingvar Lidholm. År 2021 skulle han ha fyllt 100 år.

Året efter bildandet av Måndagsgruppen debuterade Lidholm med Toccata e Canto. I programbladet till uruppförandet skrev han själv om musiken: ”’Toccata e Canto’ vill om möjligt förmedla något av den tro på allt växande, allt organiskt liv, som fyllde tonsättaren under de glada semesterveckor 1944, då stycket kom till (i en liten stuga i Sunnanäng vid Siljan, hos ett par enkla, goda människor, vilkas liv han fick dela). Inga nyheter, ingen radikalism, bara ett ärligt försök att skapa ett stycke symfonisk musik med medel som naturligt växt fram ur studiet av de gamla mästarna.”

Efter Toccata följde ett pärlband av kompositioner för Lidholm. Ritornell från 1955 var hans första verk för stor orkester. Stycket är komponerat i tolvtonsteknik i en sats, och 1958 fick Lidholm Stora Christ Johnson-priset för musiken. Det expressivt kraftfulla och djärva Poesis – ”skaldestycke” – skapade Lidholm till 50-årsjubileet av Stockholmsfilharmonikerna i januari 1964. Verket är skrivet för orkester, kontrabas och slagverk och urpremiären dirigerades av Herbert Blomstedt. Kontakion uruppfördes av Stockholms Filharmoniska Orkester i Moskva 1979. Titeln anspelar på en hymn i den ortodoxa liturgin som är tillägnad minnet av de döda. Av det skälet har Kontakion ibland tolkats som ett rekviem. Liksom Ritornell och och Poesis hör Kontakion till de verk av Lidholm som ofta spelats internationellt.

Lidholm var, efter studierna i violin och dirigering vid Kungliga Musikhögskolan, verksam som violast i Kungliga Hovkapellet. Åren 1956 till 1965 var han kammarmusikchef på Sveriges Radio. Han var även professor i komposition vid sin egen före detta högskola. Lidholm är tveklöst en av Sveriges mest stilbildande 1900-talstonsättare, med både körverk och orkesterverk på repertoaren. Att just Herbert Blomstedt leder Sveriges Radios Symfoniorkester i denna hyllningskonsert till tonsättaren är särskilt betydelsefullt. Lidholm och Blomstedt hade ett tätt samarbete och Lidholm gladdes alltid särskilt åt Blomstedts tolkningar av hans verk.

Text: Hedvig Ljungar


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnt till hedersdirigenter, och det har även Valery Gergiev, återkommande gästdirigent och en av grundarna till Östersjöfestivalen.

Herbert Blomstedt är en av vår tids mest berömda och framstående dirigenter. Han debuterade 1954 med Kungliga Filharmonikerna, samma år som han tillträdde som chefsdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Han har därefter haft samma prestigefyllda roll hos Oslo-Filharmonien, Danmarks Radios Symfoniorkester, Staatskapelle Dresden, Sveriges Radios Symfoniorkester, San Francisco Symphony, Nordtyska Radions Symfoniorkester och Gewandhausorchestern, en avundsvärd meritlista som få dirigenter har uppnått.

Bland alla priser och utmärkelser som Blomstedt tilldelats kan nämnas två Grammy Awards, medaljen Litteris et Artibus, hedersdoktorat vid bland annat Göteborgs Universitet och Serafimermedaljen för sina insatser för svenskt musikliv. Han är hedersdirigent vid bland annat Sveriges, Danmarks och Japans radiosymfoniorkestrar, vid Gewandhausorkestern och flera andra av världens mest framstående orkestrar. Han ger fortfarande konserter runt om i världen och hyllas för såväl sin ödmjuka och sakliga framtoning som sin enorma skicklighet, precision och kunskap.

Herbert Blomstedt studerade först vid Kungliga Musikhögskolan och Uppsala universitet, senare vid Juilliard School i New York för bland andra en annan legendarisk dirigent, Leonard Bernstein.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Musiken

Ungefärliga tider

”Det är helt enkelt förbluffande att på våra luftstreck finna en ungdom som visar sig vara en så osedvanligt kunnig och vad uppfinning beträffar fantasifullt rik musikernatur … Han är en musiker med avgjort linjära tendenser. Den polyfona stilen är utan tvivel en naturlig uttrycksform för honom, och man frapperas över hans här redan ernådda tekniska kunnande.” Så skrev tonsättaren Gösta Nystroem i sin recension i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning efter uruppförandet av Ingvar Lidholms Toccata e Canto i konserthuset i Göteborg den 19 april 1945.

Lidholm var vid premiären 24 år gammal och Toccata e Canto blev hans genombrott som tonsättare. Verket hade tillkommit under sommaren föregående år, vid Siljan i Dalarna. Där hade hans lärare Hilding Rosenberg hyrt en sommarstuga och Lidholm har berättat att även om Rosenberg inte rättade honom i hans arbete ”så följde han tillkomsten av verket”. Fröet till musiken hade fötts redan under Lidholms gymnasietid, då han hade planer på att komponera musik till Euripides Alkestis, och melodin i Canto har sitt ursprung i skisser från den tiden.

Toccata e canto kan sägas vara ett verk med två poler. I toccatan, med sin kontrapunktik (Lidholm benämnde satsen ”fri polyfon fantasi”), hörs inflytandet från Hilding Rosenberg och även från Hindemith. I cantodelen är tonspråket varmare och mer romantiskt med inslag av nordisk folkton, även om det även här hörs modernistiska drag.

Text: Axel Lindhe

Med sina många tonsättningar, som medarbetare på Sveriges Radio och som professor vid Kungliga Musikhögskolan, var Ingvar Lidholm en centralgestalt i svenskt musikliv under många år. Han hade också en internationell utblick och odlade kontakter med kontinentens tonsättare. Som förste svensk besökte hanferiekurserna i ny musik i Darmstadt 1949 och på våren 1954 fick han ett British Council-stipendium för att studera för tonsättaren Mátyás Seiber i London.

Utlandsvistelserna och de internationella kontakterna måste ha påverkat honom, även om det är svårt att peka på någon specifik inspirationskälla för Ritornell från 1955. Kanske handlade det främst om hans längtan efter att skriva för större ensemble. Hittills hade han i huvudsak komponerat i kammarmusikaliska former och behovet att skriva för orkester uttryckte han i en text om verket, ”Tankar kring Ritornell för orkester”.

I samma uppsats skrev han även om sökandet efter en ny och friare musikalisk form. En form som inte var ”… så traditionellt symfonisk – en ny orkestral stil, som i högre grad vädjade till åhörarens rent musikaliska fantasi.{…} Jag inbillar mig att musik som arbetar med klangidéer, klangyta och fria, levande rytmer kan förmedla dessa visionärt musikaliska tankar med större kraft och precision.”

Med Ritornell bröt Lidholm ny mark som tonsättare. Det är dramatisk och klangrik orkestermusik, komponerad i tolvtonsteknik, och under de följande åren skulle han komponera ett flertal verk för större ensembler. Verket uruppfördes i Stockholm 1956 med Sixten Ehrling som dirigent och musiken vann snart genklang även utanför Sveriges gränser vilket innabar internationellt genombrott för Lidholm som tonsättare.

Text: Axel Lindhe

Ingvar Lidholms tonsättarkarriär sträckte sig över sextio år och flera gånger kom hans stil att byta inriktning. Medan han i sina ungdomsverk komponerade i en mer senromantisk stil, kom hans konstnärskap från och med 1950-talet att präglas av en mer experimentell och modernistisk inriktning, där han använde sig av tolvtonsteknik.

Med verken Nausikaa ensam och Poesis från 1963 kom Lidholm återigen att slå in på en ny väg, i en fortsatt modernistisk anda, men nu utan inslag av tolvton. Poesis ansågs som ett modernt verk för sin tid. Melodier och traditionell harmonik lyser med sin frånvaro. Istället ligger fokus på själva ljudalstrandet och på klangskapande i form av tonkluster. I centrum av stycket står ett långt soloavsnitt för pianosolisten, som använder sitt instrument på innovativa sätt. Även slagverket och en solokontrabas har framträdande roller.

Poesis betyder ”skaldestycke” och titeln kan sägas anknyta till den grekiska antiken som Lidholm skattade så högt. Själv betonade Lidholm de poetiska och dramatiska elementen i verket. Beträffande samspelet mellan solisterna och orkestern sade han att hans avsikt ”…var att formulera en slags instrumental dramatik, där en ´tutti-orkester´ ställdes upp i ett dramatiskt motsatsförhållande till några utpräglade instrumentindivider”.

Poesis skrevs på uppdrag av Kungliga Filharmoniska Orkestern, till orkesterns 50-årsjubileum 1964. Dirigent vid uruppförandet var samme dirigent som vi får höra leda Sveriges Radios Symfoniorkester vid denna konsert, Herbert Blomstedt.

Text: Axel Lindhe

Många stildrag och uttryckssätt har avlöst varandra i Ingvar Lidholms skapande. De tidigare verken vilar på en nordiskt färgad, lyrisk romantik som kan föra tankarna till Lars-Erik Larsson, någon gång till Sibelius, oftare till Carl Nielsen. Under 1950-talet förvandlades tonspråket allt eftersom nya inspirationskällor tillkom, skiftande tekniska grepp prövades och likt den beundrade Igor Stravinsky har Lidholm förblivit något av en kameleont.

1963 tillkom två sinsemellan helt olika verk: Det högexpressiva Poesis för orkester och den känsligt utmejslade sångscenen Nausikaa ensam till Eyvind Johnsons målande havsdikt. Den sistnämnda är ett nyckelverk, vilket med sin ”färgorkester” knyter ihop Lidholms skapande ända från 50-talets början. Samtidigt framträder här nya drag som skulle visa sig prägla mycket i fortsättningen.

Fyra stora verk förde på 70-talet vidare från Nausikaa. Dels a cappella-stycket …a riveder le stelle efter Dante och Perserna för manskör och solister efter Aischylos, dels orkesterverken Greetings from an Old World och Kontakion. Trots en bitvis komplex struktur ger alla fyra verken prov på den uttryckets enkelhet som kommit att bli Lidholms signum och även den stora publiken har tagit verken till sitt hjärta. Bara Kontakion har framförts långt mer än hundra gånger i Sverige och utomlands.

Kontakion skrevs för Kungliga Filharmonikernas – dåvarande Stockholmsfilharmonikernas – gästspel i Sovjetunionen vintern 1979 och uruppfördes i Moskva under ledning av chefsdirigenten Gennady Rozhdestvensky. Den grekiska titeln syftar på en av den ortodoxa liturgins hymner, sjungen till de dödas minne. Verket har också uppfattats som en dödsmässa. Trots avsaknaden av röster anas ibland klangen av rysk kyrkokör.

Kontakion har påtagliga beröringspunkter med orkesterverket Greetings from an Old World, också skrivet på 70-talet. Bägge börjar med skärande dissonanser för att utvecklas mot harmoni och enkelhet. Under resans gång först antyds, senare friläggs alltmer en nyckelmelodi. I Greetings gäller det den gamle nederländaren Heinrich Isaacs renässansmelodi Innsbruck, ich muss dich lassen som harmoniserad blåsarkoral. I det aktuella fallet intoneras kontakionsången på avstånd av en ensam trumpet, vars ödsliga klang nog är det lyssnaren minns längst av denna musik.

Framträdande soloinslag förekommer ofta hos Lidholm. I en intervju säger han: ”I nästan allt jag gjort finns ett slags dramatisk färgning, vilken ofta tar sig uttryck i att individen ställs mot kollektivet. Någon solokonsert har jag aldrig skrivit, men det har alltid lockat mig att lyfta fram enskilda röster ur massan, personligheter som hävdar sin särprägel. I själva verket är ju kollektivet i sig en grupp individer som samverkar. Det jag gör är att renodla vissa av dem.”

Sven Kruckenberg

Ingår i följande konsertserier: