Blomma, rot och resonans i Barockhallen

Vad händer när en gammal melodi, en bön eller en musikalisk form får nytt liv i en annan tid? I den här konserten möts tonsättare från flera generationer kring denna fråga. Under ledning av Zoltán Pad låter Radiokören musiken föra oss genom olika tider och musikaliska traditioner, där den gemensamma nämnaren är tron på rösten som bärare av minne, erfarenhet och mänsklig närvaro.

Renässansens kontrapunkt möter ett modernt tonspråk

Konserten inleds med Péter Zombolas Libera me (fräls mig) från 2009. Titeln är hämtad ur dödsmässans latinska bön om räddning och frid. Zombola hör till den yngre generationens mest uppmärksammade ungerska tonsättare, och hans musik förenar ett modernt tonspråk med en djup förankring i renässansens kontrapunkt. Två utvidgade kanoner vävs samman med spegelvända rörelser, och bildar en långsamt växande klangväv. Musiken rör sig från stillhet mot ett intensivt klimax, där de åtta stämmorna tycks förenas i en enda stor klanglig båge.

Brahms tre motetter

Även Johannes Brahms hämtade inspiration från äldre tiders musik. Hans Tre motetter från 1889 hör till hans sena körverk, och visar hans djupa beundran för renässansens mästare. Den täta polyfonin förenas med Brahms egen varma och harmoniskt rika stil. De bibliska texterna kretsar kring förtröstan, uthållighet och hopp, och den tekniska precisionen blir hos Brahms alltid underordnad ett innerligt mänskligt uttryck.

Mellan ödmjukhet och klagan

Den religiösa dimensionen fortsätter i Zoltán Kodálys Miserere (förbarma dig) (1903). Verket skrev han redan som ung tonsättare, med planen att tonsätta hela Psaltarens botpsalm nr 50/51 i ett större körverk. Endast den första satsen blev färdig. Här möter den latinska textens allvar en tonsättare med en stark känsla för den mänskliga rösten och dess naturliga rytm. Musiken rör sig mellan bönens ödmjukhet och en intensivare, nästan dramatisk klagan.

Kurtágs tre koaner

Hos 100-års jubilaren György Kurtág blir uttrycket betydligt mer koncentrerat. De tre koanerna ur Åtta körer (1981–1984) till texter av Dezső Tandori (1938–2019) hämtar inspiration från zenbuddhismens korta koaner, paradoxala berättelser och frågor. En koan är inte en gåta som ska lösas, utan något som kan få oss att tänka bortom det logiska. På motsvarande sätt arbetar Kurtág med ytterst små musikaliska gester. Några få toner, ett ord eller en plötslig tystnad kan få en närmast existentiell betydelse. Musiken kräver inte ett svar – den ber oss att lyssna.

Sista lyckan

Brahms återkommer med Letztes Glück (Sista lyckan), den avslutande satsen i hans sena mästerverk Fünf Gesänge från 1888. Texten av Klaus Groth (1819–1899 handlar om en stilla lycka, långt från ungdomens extas och dramatiska känsloutbrott. Det är en musik där livserfarenheten har gjort uttrycket mer koncentrerat. Brahms förenar den romantiska harmonikens rikedom med den äldre polyfona traditionen, och skapar en klangvärld som är både enkel och djupt komplex.

Dinyés tar madrigalen in i vår tid

En annan dialog med historien finner vi hos Dániel Dinyés i Telimentem vízzel (Jag fyllde den med vatten) ur Modern Madrigals (2023). Texten är en dikt av poeten Lajos Parti Nagy. Renässansens madrigal var en världslig form där ord och musik stod i nära förbindelse, och Dinyés tar denna idé in i vår egen tid. Det historiska formspråket blir inte en imitation, utan en lekfull och färgrik utgångspunkt för ett samtida körspråk.

Vemodigt utan sentimentalitet

Hos Kodály återvänder vi till den ungerska folkvisan. Árva vagyok (Jag är föräldralös) för tre-stämig damkör från 1953 bygger på en enkel melodi, som bär en stark känsla av ensamhet och längtan. Kodály ägnade tillsammans med Béla Bartok en stor del av sitt liv åt att samla in och dokumentera den ungerska folkmusiken, en musiktradition som skiljer sig från den västerländska konstmusiken på många punkter. Han såg inte folkvisan som ett historiskt föremål, utan ett levande uttryck för människans erfarenheter. I Árva vagyok är uttrycket avskalat. Orden uttrycker erfarenheten av att stå ensam, men i Kodálys tonsättning finns också en märklig skönhet i denna ensamhet. Det vemodiga blir aldrig sentimentalt.

Bartóks ungerska folksånger

Bartók använde samma material av ungerska folkvisor, och skapade en källa till förnyelse. De asymmetriska rytmerna och egenartade melodierna får behålla sin råa kraft, samtidigt som de formas till raffinerad körmusik. I Fyra ungerska folksånger ur Magyar népdalok (Ungerska folkvisor) från 1930 möter vi sånger om kärlek, arbete, sorg och fest, en musikalisk värld där natur och människa fortfarande är oupplösligt förenade.

Ligetis natt och morgon

Ur samma ungerska musiktradition växte den unge György Ligeti fram, och under de tidiga decennierna av sitt skapande skrev han en rad körverk där han förenade arvet från Bartók och Kodály med sin egen stil. Éjszaka – Reggel (Natt – Morgon) från 1955, till texter av poeten Sándor Weöres (1913–1989), skildrar natt och gryning som kontrasterande naturbilder. I Éjszaka skapar rösterna ett tätt och suggestivt nattlandskap, där gränsen mellan ljud och tystnad blir flytande. I Reggel bryter morgonen fram med energi, ljus och rörelse. Verket uruppfördes 1968 av Radiokören under Eric Ericson.

Regers nattsång

Konserten avslutas med Max Regers Nachtlied (nattsång) (1914) ur Acht geistliche Gesänge, en samling som hör till höjdpunkterna i Regers sena körskapande. Texten är av 1500-talspoeten Petrus Herbert, en stilla aftonbön där människan ber om beskydd under natten och om att få vakna till en ny dag.

Hos Reger förenas den sena romantikens harmoniska rikedom med en tydlig förankring i den äldre kyrkomusiken. Under den täta och varma körklangen finns ett tydligt arv från Bach, samtidigt som harmoniken präglas av ett skimrande färgspel och subtila klangförskjutningar, vilket är typiskt för hans senromantiska körstil.

Text: Andreas Konvicka