Beethoven & Britten

Karina Canellakis är en av de mest spännande unga dirigenterna i dag och eftertraktad runt om i världen, lovordad för både sina musikaliska tolkningar och tekniska färdigheter. När hon för tredje gången leder Sveriges Radios Symfoniorkester är det i två dramatiska verk som uruppfördes i krigstider.

Benjamin Britten var en stor beundrare av Beethoven sedan uppväxten. Brittens mor introducerade honom för klassisk musik och ville att han skulle bli det fjärde B:et efter de tre stora; Bach, Beethoven och Brahms. Britten sade själv att dessa tre haft stor betydelse för hans musikaliska utveckling. Sinfonia da Requiem är hans första stora orkesterverk, komponerat 1940 då han befann sig i USA. Britten, som var pacifist, lämnade England mellan 1939 och 1942 i motsättning mot krigsläget i Europa.

Tillsammans med flera andra tonsättare fick Britten i uppdrag av japanska regeringen att skriva musik till 2 600-årsfirandet av kejsardömet Japan. Verkets melankoliska tonspråk och koppling till den katolska dödsmässan gjorde att det avvisades av regeringen, men vid uruppförandet med New Yorks filharmoniker 1941 blev det en stor succé. Året efter spelades det i Stockholm för första gången. Britten hade tidigare skrivit musik till dokumentärfilmer och hans beskrivande tonspråk präglar Sinfonia da Requiem. Trots mörkret anar vi i slutet en strimma av ljus: Moll vänds till dur och mitt i hopplösheten sprids en känsla av att kommer att blir bra, trots allt. Verket tillägnades Brittens döda föräldrar samt alla som led krigets fasor.

Beethovens Symfoni nr 7 uruppfördes under hans egen ledning i Wien 1813 på en välgörenhetskonsert för soldater skadade i Hanau under Napoleonkrigen. Wien återhämtade sig fortfarande från belägringen av staden några år tidigare och den här energiska och positiva symfonin var precis vad publiken behövde. Succén var omedelbar och andra satsen fick tas om som extranummer.

Beethoven ansåg själv att symfonin var ett av hans bästa verk. Han var vid den här tiden nästan helt döv och lär ha gjort ett tveksamt jobb som dirigent. Trots Beethovens tilltagande dövhet är musiken fylld av optimism och spontanitet. Beethoven var mer vågad i sin orkestermusik än exempelvis Mozart och Haydn och experimenterade med plötsliga kontraster i musiken. Det är ett rytmiskt verk som Rickard Wagner kallade ”dansens apoteos”, dansens förgudning. Symfonins djärva och humoristiska vändningar har lett till kommentarer som att Beethoven inte kan ha varit vid sina sinnens fulla bruk, eller att han måste varit onykter, när han skrev den. Oavsett vad som är sant så är det svårt att inte själv ryckas med i denna livsbejakande och lekfulla musik.

Text: Nina Sandell