Inställd - Beethoven 250: Symfoni nr 9

Få om något av de senaste decenniernas musikverk har utövat ett sådant inflytande som Ludwig van Beethovens Symfoni nr 9 d-moll. Med sin kombination av drabbande musik och humanistiskt budskap har den kommit att betraktas som själva sinnebilden för människans dröm om fred och frihet. I våra dagar har dess symbolvärde ytterligare utökats genom att den dels uppmärksammats av FN och dessutom EU valt Ode till glädjen till en särskild hymn för Europa.

Uruppförandet vid Theater am Kärntnertor i Wien 7 maj 1824 möttes av en synnerligen entusiastisk publik. I sin biografi skrev Beethovens assistent Anton Schindler: ”Salongen visade sig vara fylld till sista plats. Det konstnärliga resultatet av denna minnesvärda afton tål att jämföras med vad som helst som ägt rum i dessa ärofyllda gamla salar. Enda skamfläcken var att huvudpersonen själv inte kunde höra det, vilket också framgick när han vid applådskarornas utbrott stod kvar med ryggen mot den hänryckta församlingen. Altsolisten vände honom då mot publikens svängande hattar och näsdukar. Med en bugning tackade han, vilket väckte ett jubel utan like som aldrig ville sluta.”

Trots en sådan reaktion dröjde det flera decennier innan symfonin nådde allmän berömmelse. Ett av skälen lär ha varit den nyskapande och för många svårbegripliga musiken. Ett annat skäl var att verket ställde mycket höga krav på utövarna. Vid den här tiden var det ännu ovanligt med fasta orkestrar på professionell nivå. Normalt framfördes orkestermusik av operakapell eller tillfälligt sammansatta ensembler, i båda fallen med i regel minimal repetitionstid – även för ny musik. Ribban sattes av François Antoine Habeneck som på 1830-talet framförde symfonin i Paris efter inte mindre än tre års noggrann instudering. Ett tiotal år senare hörde Richard Wagner symfonin i Paris och blev så begeistrad att han själv framförde den med hovkapellet i Dresden 1846.

Symfonins främsta betydelse för sin samtid var paradoxalt inte dess musikaliska kvaliteter utan Beethovens konstnärliga övertygelse. Många romantiker strävade efter ett närmande mellan konstarterna, att musik och dikt och bildkonst tillsammans skulle föra fram tidens filosofiska idéer. I ljuset av denna strävan kan vi förstå symfonins stora inflytande. Men den hade även en musikalisk dimension som säkert inspirerade 1800-talets tonsättare: kombinationen av orkester, kör och sångsolister i en symfoni, denna ditintills uteslutande instrumentala genre.

Om Beethoven varit en utpräglad vokaltonsättare vore detta kanske mindre revolutionerande, men nu skrev han för rösten som om den vore ett instrument bland andra. Han lät sig inte hämmas av den mänskliga röstens begränsningar. Säkert använde han kör och solister för att förmedla Schillers budskap, men samtidigt kan de uppfattas som en allmän uttrycksförstärkning i den storslagna finalen. Jämför till exempel med tillägget av piccolaflöjt, kontrafagott och tromboner i sista satsen av hans femte symfoni. Än i dag drabbas vi minst lika starkt när rösterna stämmer in i ”Freude, schöner Götterfunken” i denna ”hela världens nationalsång”.

Text: Sven Kruckenberg

Inställd konsert

Alla Sveriges Radios publika evenemang ställs in fram till och med den 30 juni

UPPTAKT: Fredag 5 juni kl 18.00 med Claes Aronsson från Europapodden.

UPPTAKT: Lördag 6 juni kl 14.00 ett panelsamtal om tonsättarens yrkesroll och arbetsförhållanden i dag jämfört med på Beethovens tid.

Här kan du följa  Sveriges Radio Berwaldhallens senast uppdaterade information om coronaviruset.