Benjamin Grosvenor i Beethovens första pianokonsert

Beethovens debut

När Ludwig van Beethoven 1792 kom till Wien var han bara 22 år gammal. Efter uppväxten i den tyska småstaden Bonn var han ett helt oskrivet blad i den Habsburgska musikmetropolen. Efter tre år av studier och ”nätverkande” kom hans stora genombrott 1795 med flera konserter på Burgteatern, där han gjorde succé som kompositör och pianist med bland annat sina första två, alldeles nya pianokonserter. Konserten i C-dur op. 15 publicerades först av dessa och fick därför ett lägre opusnummer än det lite tidigare komponerade systerverket op. 19. Och man kan förstå varför Beethoven valde den magnifika C-dur konserten, med pukor och trumpeter, som det första av alla hans orkesterverk han ville se i tryck. Den unge kompositören inspirerades tydligt av Mozarts konsert nr. 25 (KV 503) i samma tonart, men han försökte inte ens att nå den mogna Mozarts emotionella djup – detta var en komposition avsedd för att imponera på publiken och lägga grunden för en lång karriär i stadens tuffa musikliv. 

Innovativ och humoristisk

Ändå möter vi redan här många innovationer som visar framåt mot Beethovens senare mästerverk: till exempel i tonartdisponeringen, eller hur han löser det gamla problemet med den dubbla expositionen (att orkestern redan har presenterat huvudtemat innan solisten börjar) i första satsen. Den drömlika genomföringen – pianisten Alfred Brendel kallade den ’ett eget verk i verket’ – är ett nästan magiskt ögonblick, innan satsen slutar igen i pianistisk bravur. Den långsamma andra satsen står i en av Beethovens favorittonarter Ass-dur, och är både känslomässigt gripande och pianistiskt briljant. I tredje satsen – ett Rondo som liknar en polska – hör vi Beethovens humor och hans kärlek till rytmiska lekar och synkoperingar. 

Waltons första symfoni

Beethovens nästan övermäktiga skugga sträckte sig långt in i framtiden, och speciellt i den tysk-österrikiska traditionen ledde försöken att föra hans arv vidare till mer och mer existentiella, monumentala verk. I England däremot bildades omkring 1900 en egen, typisk brittisk stil, när betydande kompositörer som Edward Elgar, Ralph Vaughan Williams eller Gustav Holst skrev sina personliga och expressiva mästerverk. Fastän genren inte var lika laddad där var det ändå ett stort antagande att skriva en symfoni, som William Walton vittnar om när han 1932 börjar sin första symfoni: ”Vilken dåre jag är att försöka att gå en väg där så många före mig har misslyckats.” Och han bekände: ”Det är väldigt mycket arbete att skriva en symfoni. För mycket! Man måste råka ut för någonting väldigt starkt i livet, som sätter i gång inspirationen.”

Det är väldigt mycket arbete att skriva en symfoni. För mycket! Man måste råka ut för någonting väldigt starkt i livet, som sätter i gång inspirationen.
– William Walton

Det bästa som skrivits i England

I Waltons fall var denna händelse sin kärlek till den schweiziska änkan Imma Doernberg, till vilken han tillägnade verket. De två hade under många år ett väldigt tumultartat förhållande och enligt Walton själv är hans första symfoni en skildring av ”en förskräcklig kamp vi utkämpade, och att detta verk blev så vilt är helt hennes fel.” Den första satsen anses av många vara bland de bästa som någonsin skrivits i England. Ur en trumvirvel, fyra ensamma horn och ett kort motiv i oboen utvecklas en långsam stegring, som mynnar ut i en dramatisk höjdpunkt. Stilistiskt och klangligt pekar mycket här på Jean Sibelius (som var väldigt populär i England just då) som stor inspiration. 

Ett verk sprunget ur kärlek och svartsjuka

Att verket – med Waltons ord – är tillkommit ur ”svartsjuka och hat blandat med kärlek” hörs minst lika mycket i de nästa två satserna: den andra, Presto con malizia (snabb, med illvilja), är ett nästan demoniskt scherzo, den tredje är långsam och expressiv. Undertiteln ”med melankoli” behövs nästan inte, känslan förmedlas så tydligt i musiken. Walton skrev satsen under det definitiva uppbrottet med Imma, och det tog så hårt på honom att han inte kunde fortsätta och skriva den avslutande fjärde satsen. Verket uppfördes med bara tre satser 1934 i London. Det tog över ett år till, och en ny omtumlande händelse i Waltons liv, innan han kunde fullborda sin första symfoni: Fjärde satsen är en hyllning till hans nya kärlek Alice Wimborne. Efter den tunga tredje satsen känns den fjärde verkligen som ett triumferande återvändande till livet, speciellt i sin långa, maffiga koda. Uruppförandet av det kompletta verket blev en ”historisk natt för den brittiska musiken”, som det stod i tidningarna. Efter triumfen med tidigare mästerverk som violakonserten och oratoriet Belshazzar’s Feast lyckades Walton uppfylla de höga förväntningarna till den grad att hans kollega John Ireland kallade honom för ”det mest unika geniet i Europa just nu.” 

Ett lyckat försök

Att det biografiska elementet är så dominerande gör det lätt att glömma Waltons briljanta hantering av den musikaliska traditionen (från Händel, Beethoven, Brahms och Sibelius till Prokofjev och Stravinsky), och dessutom att verket också speglar den politiska och sociala oron i Europa innan andra världskriget, som Walton själv intygar: ”Det känns helt hopplöst att försöka skapa konst i dessa tider. Det är nästan omöjligt att komma ifrån den allmänna känslan av hopplöshet och kaos som råder överallt. Ni ska inte tro att jag är ett undantag, och kapabel att skapa ett mästerverk. Men jag försöker så gott jag kan.”

När vi idag lyssnar till Waltons första symfoni är det lätt att känna att han ändå har lyckats.     

Text: Holger Schmitt-Hallenberg