40 år av musik: Disco ’79

Tillbaka till discons paljettbeströdda och pulserande gyllene tidsålder! Konserten Disco ’79 som inleder Berwaldhallens 40-årsjubileum tar oss till diskotekens och dansglädjens 1970-tal. Saturday Night Fever, Disco Inferno, September… Vi kan vänta oss ett pärlband av låtar framförda av färgsprakande artister, ett kompband rustat till tänderna för att leverera discokänslan och självklart ger Sveriges Radios Symfoniorkester den rätta orkesterskjutsen – stråkriffen i I Will Survive lär bli snyggare än någonsin: Nu tar discomusiken steget från dansgolvet in i konsertsalen.

Det är Hans Ek, dirigenten och arrangören känd inte minst för djärva och nyskapande mixar av musik från vitt skilda genrer som tillsammans med Berwaldhallen ligger bakom Disco ’79. För honom står discomusiken för ren och skär musik- och dansglädje: ”Den har en sån positiv energi. Det finns inga baktankar. Den är vad den är och inget mer.” Det intressanta med dansmusiken, menar han också, är att den är ett alternativ till pop- och rockvärldens personkult. ”Det här fokuset på självutlämnande texter och på artistens person, en genikult som också finns i den klassiska musiken, det gäller inte alls på samma sätt inom discon.”

Typiskt nog kan vi nämna eller till och med sjunga med i massor av kända discolåtar, men vilka var artisterna bakom? Med vissa strålande undantag som till exempel Donna Summer och Bee Gees brukar artisterna vara ganska anonyma. Discovärldens verkliga stjärnor är i stället de som dansar, vilket ju skildrades på ett oförglömligt sätt i den ikoniska filmen med John Travolta, Saturday Night Fever. Ur det perspektivet är discomusiken i all sin glittrighet ett frimodigt, rentav uppkäftigt ifrågasättande av den rådande ordningen. Hans Ek kallar till och med discon anti-hierarkisk: ”Alla är solister på dansgolvet, det är det som är det viktiga. Det är nåt väldigt fint i det.”

Discomusiken började växa fram i slutet av 1960-talet. Rötterna finns i den svarta soul- och funkmusiken, i den latinamerikanska musiken och dansen, även i hippiekulturen och, inte att förglömma, i New Yorks HBTQ-miljö och då särskilt den svarta gaykulturen. En tvättäkta kulturmix, med andra ord, redan från start och en musikstil som växte fram ur den oförfalskade glädjen i att få dansa.

Text: Christina Hedlund