Concierto de Aranjuez

Hör vår minipodd om Béla Bartóks första sats ur Musik för stränginstrument, slagverk och celesta

Konserten sänds direkt på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 den 25 september 2020.

Dirigenten Christian Karlsen och gitarristen Jacob Kellerman kommer till Berwaldhallen med magnoliadoft, fågelsång och porlande fontäner i en spansk slottsträdgård: Concierto de Aranjuez av Joaquín Rodrigo, som de nyligen spelat in på skiva med London Philharmonic Orchestra.

De första och sista satserna i gitarrkonserten är obekymrat ljusa och soldränkta. En flamencorytm i tre-plus-två-grupper och en barockdans i ojämna taktarter ramar in den melankoliska mittensatsen med melodin som gjort verket till en klassisk megahit. Kanske bär den på lite av det mörker som präglade Spanien under inbördeskriget och general Francos tid.

Under en god middag, ”en perfekt kväll för djärva fantasier” som Rodrigo själv beskriver den, fick hans vän, gitarristen Regino Sainz de la Maza, en idé: ”Du måste skriva en konsert för gitarr och orkester! Det är mitt livs dröm.” Rodrigo fortsätter: ”Jag tömde snabbt två glas av det bästa Riojavinet och utbrast: ’Okej, då säger vi så!’” Rodrigo lyckades komponera en konsert för gitarr utan att själv vara gitarrist, och speglade på kuppen den spanska folksjälen.

Ett par år tidigare, 1936, skrev Béla Bartók sitt mest personliga verk: Musik för stränginstrument, slagverk och celesta – musik från samma tid som Rodrigos, men som från en annan planet. Bartók var vid 55 års ålder en etablerad kompositör och erfaren musiketnolog som fascinerats av den ungerska folkmusikens pentatoniska skalor, där tonernas exakt lika avstånd till varandra öppnade dörren till evigheten.

Men aldrig tidigare hade han haft samma frihet som i skapandet av detta verk. Här samspelar musik och matematik på ett sätt som kan liknas vid en snäcka: Vi kan se den som en spiral i matta naturfärger – vacker i sin enkelhet. Men den som är mer analytiskt lagd kan i spiralens kurvor se en Fibonacci-serie – en talserie som också är grunden till det symmetriska xylofon-solot som inleder den tredje satsen.

Marken skakade under Bartóks fötter vid den här tiden. Den uttalat antifascistiske tonsättaren tvingades några år senare emigrera från Ungern till USA, något han sörjde resten av sitt liv.

Vid samma tid reste Ruth Crawford Seeger runt i USA på jakt efter den amerikanska folkmusiken – precis som Bartók hade gjort i sitt hemland. Hennes barn, varav flera senare blev kända folkmusiker, fick en överraskning när hon plötsligt började komponera – igen. De visste ingenting om sin mors bakgrund som föregångare inom 1900-talsmodernismen.

Som ung hade hon som den första kvinnan någonsin mottagit det prestigefyllda Guggenheim-stipendiet. Hon reste till Berlin och Paris, Wien och Budapest – ”I Europa kan man arbeta!” skrev hon till sin blivande make, Charles Seeger. Hennes unika stil, modernistiskt stram och samtidigt med ett djup och en personlig ton, fascinerade kollegor och kritiker.

Tjugofem år gammal skrev Ruth Crawford Seeger Musik för liten orkester. Vi leds in i första satsens mystiska atmosfär av en upprepad pianoton som inte släpper taget. De skiktade lagren och envist upprepade fraserna påminner om Bartóks musik. I andra satsens humoristiska energi – ”skälmskt” instruerade hon – anar vi början till ryktet om hennes musik som för ”manlig”, för egensinnig för en kvinna. I dag vajar dock hennes färgstarka flagga högt i mellankrigstidens musikaliska landskap.

Text: Janna Vettergren