Beethoven 250: Ödessymfonin

Konserten spelades in i Berwaldhallen den 15 oktober 2020.
Se konserten på Berwaldhallen Play.

I tusentals år har människan fascinerats och förfärats av tanken på att inte behärska sina egna liv. En del har sökt svar, eller förklaringar, i tron. Andra har vänt sig till en mer förnuftsbaserad uppfattning. Antikens greker uppfattade ödet som något lika abstrakt som absolut, något som varken människor eller gudar kunde rå på. I Carl Orffs välkända O Fortuna skildras en rå och bitter inställning: ”Ödet är emot mig i hälsa och välgång; pådriven och nedtyngd är jag, ständigt förslavad.” Texten är hämtad från en medeltida diktsamling.

När Giuseppe Verdi i mitten av 1800-talet tonsatte den spanske dramatikern Ángel de Saavedras drama Don Álvaro i form av operan Ödets makt var ödesmotivet med andra ord väl upptrampad mark. Det här var också århundradet då filosofen Arthur Schopenhauer formulerade sin idé om livsvilja, vilken kunde manifestera sig både som att förverkliga och som att ta kontroll över sitt öde.

Uvertyren till operan Ödets makt inleds med tre starka toner spelade av mässingsblåset. Det är ödesmotivet: en kort men effektiv, olycksbådande musikalisk idé som återkommer allt eftersom de unga älskarna Leonora och Don Alvaro dras mot sitt till synes oundvikliga öde. De trotsar Leonoras pappa som förvägrar dem ett liv tillsammans, men när pappan råkar bli skjuten hamnar de på flykt, en flykt som bara kan sluta på ett sätt…

Anton Schindler kom att leva mycket nära Ludwig van Beethoven, som dennes assistent och oavlönade sekreterare. Hans vittnesmål om Beethovens liv och gärning har delvis blivit ifrågasatta sedan det upptäcktes att han, så att säga, skarvade lite väl friskt i sina återgivningar. Bland annat om den femte symfonins välkända ”ta-ta-ta-taaa”-figur, som genomsyrar verket, skrev Schindler att Beethoven hade sagt: ”Så knackar Ödet på dörren!”

Det är en lockande berättelse, och lätt att koppla till den stormande musiken, men likafullt en anekdot som bör betraktas med stor skepsis. Beethovens elev Carl Czerny berättade dessutom att figuren i själva verket inspirerades av gulsparvens sång. Vad Beethoven själv faktiskt avsåg vet vi inte, men musikforskaren Antony Hopkins – inte att förväxla med skådespelaren Anthony Hopkins – skrev om Czernys historia att ”den är för osannolik för att vara påhittad”. Säkert är i alla fall att det inte var Beethoven själv som döpte den femte symfonin till ”Ödessymfonin”.

Många upplever nog att de lever i en ödestid just nu. Utan att överdriva råder stor oro i världen, förstärkt av frustration över en osäker framtid och sorg över människor som rycks ifrån oss fortare än vi var beredda på.

När vi äntligen får välkomna publik till Berwaldhallen igen, efter att ha spelat för tomma salar sedan i mars, vill vi fira det genom att inleda varje konsert med en fanfar. Denna konsert inleds med den amerikanska tonsättaren Joan Towers Fanfare for the Uncommon Woman nr 1, skriven ”till kvinnor som tar risker och är äventyrliga”. Fanfaren är ivrig, kaxig, full av energi: känslor som också väcks hos oss i Berwaldhallen vid tanken på att få möta er igen, här i konsertsalen.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 1h 15 min