West Side Story

När Svenska baletten i Paris på 1920-talet skulle göra en föreställning på temat kärlek och äktenskap blev resultatet en absurditet av sällan skådat slag. För det var så vid denna tid, och i dessa konstnärskretsar, att man inget hellre ville än att driva med allt som luktade tradition och etablissemang.

Så när föreställningens finklädda bröllopspar samlas uppe i Eiffeltornet för middag och fotografering – då blir själva kameran plötsligt till en levande person. Och den lilla fågeln uppe på kamerahuset, den som skall få alla att le på det där rätta sättet, den förvandlas till en gigantisk struts som sliter sig loss – och snart är jakten igång. En jägare rusar fram med sitt gevär och ingen vet varken ut eller in, allra minst publiken.

Till detta bröllop i Eiffeltornet, eller Les Mariés de la tour Eiffel som den franska titeln lyder, komponerade medlemmar ur tonsättargruppen Les Six musiken. Ironi och distans var ledorden då, men trots det hör vi, när vi nu lyssnar på den som orkestersvit, att den har både djup och skönhet samtidigt som den – förstås – är rolig.

Typiskt för medlemmarna i Les Six var att de gärna blandade in den tidens populärmusik, jazzen, i konstmusiken. Ur den legeringen skapades något nytt. Samma grepp använde sig Leonard Bernstein av när han knappt 40 år senare skrev musiken till West Side Story. Han lade till ytterligare en musikstil till pusslet: den latinamerikanska populärmusiken. Musikalen hade premiär 1957 och tre år senare följde Bernstein upp med orkestersviten Symfoniska danser ur West Side Story.

Bernstein hade även en politisk agenda. Han ville göra en modern tolkning av Shakespeares Romeo och Julia för att berätta om det som vi i dag, år 2020, skulle kalla gängkriminalitet. De symfoniska danserna följer inte exakt musikalens handling, men ingredienserna finns där: De två rivaliserande gängen – Sharks och Jets – skildrade med eggande dansrytmer som hotar att när som helst glida över i aggressivitet och hätsk stämning. Och så mitt i allting den spröda kärlekssagan mellan Tony och Maria, så oändligt vackert skildrad i musiken, men som slutar i tragedi.

När Pjotr Tjajkovskij med sin ”fantasi-uvertyr” gjorde sin egen tolkning av Romeo och Julia följde inte heller han pjäsens handling rakt av. Men andemeningen, personerna och det uppslitande dramats mest smärtande nervtrådar finns där, lätta att avläsa för oss som hör musiken, närvarande i instrumentationen och i tematiken. Ingen kan väl missa att det som hörs i stråkstämmorna är kärleken mellan Romeo och Julia, och hur den blir starkare och mer intensiv för varje sekund som går.

Text: Christina Hedlund