Vita Nuova

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredagen den 25 mars kl 19:03.

Tiden före första världskriget är en deprimerande tid för Francis Poulenc. Det glada tjugotalet med dess framgångar är över och ett krig lurar bakom hörnet. År 1936 blir något av en vändpunkt. En av tonsättarkollegorna i den franska grupperingen Le Six dör i en dramatisk olycka och i skenet av hur skör livstråden är infinner sig en allvarligare ton i Poulencs musik. Han hittar även i någon mån tillbaka till religionen som genom fadern var närvarande under uppväxten. Under den här tiden tillkommer Mässa G-dur. Den amerikanske tonsättaren Aaron Copland recenserade en inspelning av mässan och skrev: ”Eklektisk som alltid, charmerande som alltid, musikalisk som alltid, denna mässa är inte alls svår eller avskräckande. Tvärtom. Den är avsedd att sjungas i all enkelhet i en solig kyrka i södra Frankrike.”

Långt från Måndagsgruppen och 1940-talets radikala modernism befann sig Gunnar de Frumerie. Tillsammans med trettiotalister som Erland von Koch, Dag Wirén och Lars-Erik Larsson plöjde han i den neoklassicistiska fåran – eller i barockens. Ny musik i gamla former. Det är friskt, elegant och sensibelt. Vita nuova – nytt liv. Titeln är hämtad från Pär Lagerkvists dikt, han har i sin tur lånat den av Dante. I Vita nuova, ett ovanligt verk från senare delen av femtiotalet, står Pär Lagerkvist för texten vars bilder och metaforer de Frumerie gestaltar med en enastående känsla. I ett åtta minuter långt körstycke a cappella skapade han ett musikaliskt epos om kärlek och död med associationer till såväl Dante som Höga visan.

I tonsättaren och musikpedagogen Lars Edlunds liv var religionen central. Efter ett antal klosterbesök konverterade han till katolicismen och arbetade som kyrkomusiker i flera år innan han anställdes som lärare vid Kungliga Musikhögskolan. I den Romersk-katolska kristenheten är den stora doxologin, den ”stora lovprisningen”, en del av mässordningen. Texten inleds med den ofta tonsatta frasen Gloria in excelsis Deo – Ära vare Gud i höjden. Edlunds tonsättning för blandad kör och tenorsolist har kommit att bli ett av hans mest framförda verk. Han var dessutom en av de första svenska musikerna som engagerade sig i tidstroget framförande av äldre musik. Ett specialintresse var gregorianik vilket också satte spår i hans kompositioner. Liksom madrigalkonstens mästare var han mån om att lyfta fram berättelsen i texterna han tonsatte vilket märks inte minst i Gloria, där han använder körens olika klanger för att gestalta textens innebörd och känsla.

Text: Karin Ekedahl