Inställd - Tavlor på en utställning

Karin Rehnqvist målar i Silent Earth ett rakt igenom samtida porträtt av vår planet och ger en röst, smärtsam och angelägen, åt vår vackra men sargade värld. Musorgskijs klassiska pianosvit i Ravels lika klassiska orkesterarrangemang från 1922 blir i den här konserten ett tillfälle att betrakta oss själva.

”Det är svårt att inte beröra vår jords utsatta läge, så detta är min kommentar, eller snarare min undersökning. Musiken är min sanningssägare som jag ställer frågor till. Svaren är inte alltid lätta att tyda. De kan vara mångfacetterade, precis som livet.” Så skriver Karin Rehnqvist om sitt kör- och orkesterverk Silent Earth, sambeställt av Eduard van Beinum-stiftelsen för Amsterdams Concertgebouw och Sveriges Radios Symfoniorkester, som här framförs för första gången i Sverige.

Vårt 20-tal har precis inletts. Hur kommer vi att se tillbaka på det? Är det nu vi lyckas dela och sprida vårt engagemang och vår empati? Är det nu vi enas kring lösningar på mänsklighetens gemensamma utmaningar?

Silent Earth är ett samarbete med librettisten, dramaturgen och författaren Kerstin Perski, ett resultat av improvisationer och gemensamt fantiserande. Tillsammans har de tidigare skapat barnoperan Sötskolan, orkestersagan När jorden sjunger och helaftonsoperan Strandad.
”En kväll satte vi oss i tanken på en annan planet, där vi kunde se vår egen vackra jord på avstånd. Vi känner båda en stark oro inför den kris vi ser idag, både vad gäller klimatet och den politik som omger frågan. Detta är ju en ödesfråga för vår värld,” berättar Karin Rehnqvist.

Första satsen i Silent Earth är ödslig. Mot slutet av andra satsen ropar kören desperat: ”Rädda dig från oss! Rädda oss från oss själva!” Karin Rehnqvist menar att musiken, genom att fördjupa vår förståelse av livet och vad det är att vara människa, kan hjälpa oss att sörja såväl som att glädjas.
”Det fanns, konstigt nog, något trösterikt i att sitta där på en annan planet, om än bara i fantasin. Det är allvarliga tider vi lever i, där konstnärer också måste bidra. Även om temat är skrämmande så måste alltid komponerandet vara lustfyllt, annars lever inte musiken. Efterhand var det härligt att öppna sig för klangerna som kom, även om jag under arbetets gång ibland blev skrämd av kraften i uttrycket.”

I ett annat 20-tal – les années folles, de ”galna åren” i konstens huvudstad Paris – tog Maurice Ravel den knappt femtio år gamla pianosviten Tavlor på en utställning och gjorde den till sin. Han skapade en kärleksfull och mycket fransk orkestrering av den rufsiga och ostyriga Modest Musorgskijs ryska mästerverk.

“Konst är ett sätt att kommunicera med människor, inte ett självändamål” sade Musorgskij, inte olikt Karin Rehnqvist. Han leder oss genom salarna med tavlor av en nyligen bortgången vän och talar till oss genom de käbblande kvinnorna på marknaden i Limoges, barnskratt i Tuileriernas trädgårdar och i kryptans dunkel.

Vi ser tillbaka på det ryska 1870-talet genom parisiska 1920-talsglasögon och betraktar 1920-talet genom 2020-talets prisma. Vi minns i dag 1920-talet som ett decennium av optimism, glamour och demokratisering. Men vilken värld såg impressionisten Ravel när han fantasifullt färglade Musorgskijs pianomusik? Och vilken konst följer oss in i 2020-talet?

Text: Janna Vettergren