Tamestit, Harding & Berlioz

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play fredag 29 januari kl 19.

Med sina båda symfonier, Symphonie fantastique och Harold i Italien, lade Hector Berlioz grunden för 1800-talets programmusik och dess mest framträdande musikgenre: den symfoniska dikten. Harold i Italien, fritt inspirerat av Lord Byrons diktverk Childe Harold’s Pilgrimage, är något av ett mellanting mellan solokonsert för viola och symfoni. Satserna har fått programmatiska titlar: Harold i bergen, Marscherande pilgrimer, Serenad och Rövarnas orgie. Harold i Italien låter en lätt förklädd Berlioz själv vandra runt i det vackra italienska landskapet likt Lord Byrons hjälte.

Idén till verket kom från violinvirtuosen och Berlioz-beundraren Niccolò Paganini, som hade införskaffat en Stradivariusviola och behövde ett uppvisningsstycke. Efter att ha sett symfonins första sats, i vilket han tyckte att det var alldeles för lite att göra, blev han så besviken att han aldrig uppförde verket. När Sveriges Radios Symfoniorkester nu framför Harold i Italien är det tillsammans med den franske violasten Antoine Tamestit.

Daniel Harding ägnar sig alltmer åt Berlioz musik. I Berwaldhallen har han tidigare framfört kantaten Kleopatras död, Symphonie fantastique och senast, hösten 2019, Kunglig jakt och storm ur Trojanerna. Samma höst ledde han Berlinfilharmonikerna i ett framförande av Berlioz Romeo och Julia. En annan 1800-talstonsättare som Harding återkommer till är Johannes Brahms. Med Radiosymfonikerna har han tolkat samtliga fyra symfonier, båda pianokonserterna, violinkonserten och Ein deutsches Requiem.

Det dröjde innan Brahms gav sig i kast med orkestermusik. Hans första symfoni tog lång tid att skriva, men de återstående tre blev färdiga snabbt: nummer tre och fyra tillkom mellan 1883 och 1885. Liksom Berlioz programmatiska symfoni är Symfoni nr 4 uppdelad i fyra satser. Här är det dock inte fråga om programmusik, utan om en symfoni av mera klassiskt snitt.

Eftersom Brahms höll fast vid klassiska musikformer och strukturer betraktas han ofta som konservativ. Den fjärde symfonins fyrsatsiga form följer i stort sett Mozarts och Haydns modeller och den sista satsen är skriven som en passacaglia, ett slags upprepningsform som uppstod på 1600-talet. Om verken byggt på bakåtsträvande upprepningar av sådant som redan skrivits hade Brahms symfonier dock aldrig fått det genomslag de har än i dag. Musiken är så mycket mer än så.

Text: Henry Larsson & David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min (inkl. paus)