Inställd - Stenhammar 150 år: Sånger i Dåtid och Nutid

Om man planerar en körkonsert med musik av Wilhelm Stenhammar är urvalet begränsat – han skrev helt enkelt inte så mycket körmusik. Ändå har flera av hans körstycken blivit verkliga ikoner. Kanske är det mest ikoniska av dem alla Sverige ur Ett folk. I Sverige – som traditionsenligt framförs på Skansen på nyårsafton – navigerar Stenhammar skickligt och undviker med hjälp av nästan svävande klanger de nationalistiska grynnor som lurar i Werner von Heidenstams text. Sviten Ett folk var ofta framförd i början av 1900-talet men av de fem satserna är Sverige den som visat sig mest livskraftig. Här får den sällskap av Stenhammars tonsättning av Bo Bergmans Månsken, kanske mer känd som solosång, och Træet med text av författaren Bjørnstjerne Bjørnson.

Vilket avtryck gör då Stenhammars musik idag? För att få en uppfattning fick fyra samtida tonsättare uppdraget att göra varsin Stenhammartolkning. I en av Stenhammars kladdiga skisser hittade Emmy Lindström fyra textrader som lockade till en fortsättning. Hon slutförde texten och tonsatte den sång som senare blev till körstycket På ängarna doft av violer.

Staffan Storm valde tre sånger som anknyter mer till visan än Lied-traditionen. I dem har han tagit tillvara på, och även förstärkt, Stenhammars förhållandevis fria harmonik. Också Carl Unander-Scharin har tagit sig an tre sånger och hittat en slags operadramatik i idyllen. Sammanvävda med hjälp av mellanspel bildar de tre arrangemangen en liten köropera.

Gunnar Eriksson greps så av sången Ingalill att den fick bli utgångspunkt för hans Ingalill med ritornell. Med stor respekt för Stenhammar omvandlades sången till ett körstycke kompletterat med Erikssons egna musikaliska funderingar över vad text och melodi innehåller och kan utvecklas till.

Även om Stenhammar har gått till eftervärlden som tonsättare var han under sin livstid betydligt mer känd som dirigent och inte minst pianist. Som sådan turnerade han flitigt, ofta med violinisten och vännen Tor Aulin. Redan som barn började Stenhammar skriva pianomusik. Hans något Brahms-inspirerade Tre fantasier tillkom i 24-årsåldern och några år tidigare Impromptu Gess-dur måhända inspirerat av, och inte helt olikt, Chopins impromptu i samma tonart.

För många körer är Stenhammars tonsättning av J. P. Jacobsens texter i Tre körvisor en del av standardrepertoaren. Ett ungdomsverk ursprungligen skrivet för den kvartett som utgjordes av tre av Stenhammars syskon tillsammans med arkitekten Ferdinand Boberg. Stenhammar själv lär inte ha varit särskilt nöjd med körvisorna och de uppfördes inte som körstycken förrän efter hans död.

Två dikter av Oscar Levertin utgörs dels av den lite högtidliga Folket i Nifelhem, dels av Vårnatt, en av svensk körlyriks stora fullträffar. I Vårnatt röjer sig den skicklige pianisten Stenhammar i den briljanta pianostämman. Med något som liknar en nordisk impressionism speglas den ljuvliga våren – men man får inte förhäva sig. I slutet med texten ”glöm ej de vissna bladen” ekar den tomma oktaven i pianostämman likt hjärtslag.

Text: Karin Ekedahl

Konserten är inställd pga sjukdom

NYFIKEN PÅ STENHAMMAR?

Nyfiken på – ett samtal som utforskar musiken ur nya vinklar. Samtalet har rubriken ”Stenhammar, musik och politik. Eller: Vad är skönhet?” och gästas av Patrik Ringborg, dirigent, Sofia Nyblom, kritiker och aktuell med en ny Stenhammar-dokumentär för P2 och Johan Korssell från samma kanal. Moderator är Berwaldhallens redaktör Hedvig Ljungar. Samtalet finns tillgängligt på Berwaldhallen Play.