Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredag 31 maj kl 19:03.

I november 2024 skulle Alfred Schnittke ha fyllt 90 år. Om sina studieår i Wien har Schnittke berättat att han upplevde ett slags konstnärligt uppvaknande: en samhörighet med Mozart och Schubert, Rachmaninov och Tjajkovskij, att han inte var en ”barbar utan sammanhang” utan en av länkarna i musikhistoriens långa kedja, en ”medveten bärare av min livsuppgift”. De tre korta verken av Schnittke som presenteras här är starkt koncentrerade, som smaken av mörk choklad eller av vällagrad ost. De är tillägnade personer som på olika sätt berört Schnittkes liv och verksamhet.

Klingende Buchstaben, ”klingande bokstäver”, är ett verk för solocello tillägnat cellisten Alexander Ivasjkin. Verket bygger på tonerna A–E–A–D–E – ett musikaliskt monogram baserat på namnet Alexander. Monogrammet inleder verket försiktigt, men bryter snart ut i starkare känslouttryck, tolkade här av Sol Gabetta.

Musikförläggaren Alfred Schlee var under 1900-talet en viktig kämpe för de banbrytande tonsättare som vägrade inordna sig i en stilistisk mall. Schlees 90-årsjubileum 1991 firades med en stor konsert i Wien med en rad specialskrivna födelsedagsverk, bland annat Schnittkes stycke för soloviola som här spelas av Eriikka Nylund.

I Preludium till minne av Dmitrij Sjostakovitj använder Schnittke två andra kända musikaliska monogram: B–A–C–H, efter Johann Sebastian Bach, och D–Ess–C–H, eller ”D.Sch” – Dmitrij Sjostakovitjs signatur. Verket är skrivet för två violiner, men enligt Schnittkes instruktioner skall den ena av stämmorna framföras off-stage, med mikrofonförstärkning – eller som en förinspelad tapestämma. Här är det Malin Broman som, än en gång, spelar duett med sig själv.

Att Sjostakovitj drabbades av Stalins regim är ett välkänt faktum, likaså att hans verk har politiska undertoner. Men det kan vara svårt att skilja tonsättarens tankar från våra efterkonstruktioner. I den omdiskuterade memoarboken ”Vittnesmål” står till exempel att den tionde symfonin handlar om Stalin-perioden, men det påståendet har ifrågasatts av flera olika musikforskare. Däremot vet vi att Sjostakovitj komponerade in ett kärleksbrev i musiken: Hans eget musikaliska monogram flätas i den tredje satsen ihop med ett monogram som representerar hans dåvarande elev Elmira Nazirova, som han var olyckligt förälskad i.

Liksom symfonin är cellokonserten i Ess-dur ett omfattande verk, fyra satser långt, varav en av satserna är en enda lång kadens för cellosolisten. Verket är för övrigt känt som en av cellorepertoarens största utmaningar, men också älskat för sitt starka uttryck och musikaliska rikedom. Den politiska aspekten kan skymtas i cellokonsertens sista sats, där Sjostakovitj har smugit in den georgiska folksången Suliko, som var en av Josef Stalins favoritsånger.

En uttalad politisk kärna hittar vi däremot i grekiske tonsättaren Minas Borboudakis orkesterverk Z Metamorphosis, som bygger på hans opera Z från 2017 efter den prisbelönade filmen med samma namn. Handlingen kretsar kring Grigoris Lambrakis, en läkare och universitetslärare som blev en förebild för motståndet mot den högerextrema militärjuntan som tog makten i Grekland på 1960-talet. Z Metamorphosis är ett självständigt symfoniskt verk som bygger på och utvecklar musikaliska idéer från operan. Idén till verket kom från dirigenten Constantinos Carydis, som också ledde uruppförandet i januari 2022 i Salzburg och som här presenterar det för Berwaldhallens publik.

Text: David Saulesco

Lyssna på Klassiska podden om Dmitrij Sjostakovitj: