So We Will Vanish med Anne Sofie von Otter

Under konserten 5 oktober kommer stipendier ur Sten Frykbergs Minnesfond att delas ut.

Outi Tarkiainen är en av den nya generationens finska tonsättare. Uppvuxen i Rovanie har hon ett starkt band till den omgivande naturen som följer med in i hennes verk. Det gör också barnafödande och moderskap som hon upplever som dåligt representerade ämnen i konstformen musik.

The ring of fire är ett vulkaniskt bälte som omger Stilla havet där också de flesta jordbävningarna i världen inträffar. Det är också benämningen på den ljusring som uppstår runt månen vid höjdpunkten av en total solförmörkelse. Samma uttryck används även för att beskriva vad en kvinna känner när hon föder och barnets huvud passerar genom hennes bäcken. Det ögonblicket är det farligaste i barnets liv, den lilla skallen utsätts för enormt tryck, en förberedelse för livet som ingen annan. Med verket The Ring of Fire and Love reflekterar Tarkiainen över alla betydelserna av begreppet, men i synnerhet det kreativa och katastrofala ögonblick som mor och barn genomlever tillsammans.

Mikael Karlsson är tonsättaren som efter havererade juridikstudier återupptog sitt pianospel, vilket så småningom ledde till att han antogs till en tonsättarutbildning i New York. Staden har också blivit hans hem medan han har byggt sin tonsättarkarriär. Vi känner honom kanske främst för musiken till hans och koreografen Alexander Eks baletter av En midsommarnattsdröm och Eskapist på Kungliga Operan i Stockholm, eller som tonsättare till Melancholia, operaversionen av Lars von Triers film. Musik till datorspelet Battlefield finns också på hans cv. So we will vanish är Karlssons kommentar till miljöfrågan; tre reflektioner över hur tiden för människa, flora och fauna i slutänden är utmätt. Verket är tillägnat Svenska Kammarorkestern och mezzosopranen Anne Sofie von Otter som här även är solist.

I slutet av 1866 erbjöds Pjotr Tjajkovskij ett generöst underhåll av den förmögna, ryska affärskvinnan Nadezjda von Meck som var stor beundrare av Tjajkovskijs musik. De två hade aldrig träffats och kom heller aldrig att göra det, allt enligt von Mecks önskemål. Däremot brevväxlade de flitigt under många år framöver. Henne ekonomiska stöd bidrog till att Tjajkovskij kunde påbörja arbetet med sin fjärde symfoni. Han skrev till von Meck att han väldigt gärna ville tillägna henne den och avslöjade att hon i musiken skulle komma att finna uttryck för sina ”innersta tankar och känslor”.

Symfonin fick ett tämligen ljumt mottagande vid både det ryska och tyska uruppförandet. I England var man mer positiv, men i New York Times skrevs att den ”visade sig vara en av de mest gediget Ryska, det vill säga barbariska, kompositioner som någonsin hörts i stan”. Detta till trots har den blivit en av det sena 1800-talets mest spelade symfonier och har av många betraktats som Tjajkovskijs mest framstående.

Text: Karin Ekedahl