Sjostakovitjs väldiga Leningradsymfoni

Han har kallats det nya dirigentundret, finske Klaus Mäkelä, som i september 2018 inleder sitt engagemang som Radiosymfonikernas förste gästdirigent. Med sina 21 år var han den yngsta dirigent någonsin som fått ett längre kontrakt med orkestern. Av de tre Sjostakovitjsymfonier Mäkelä dirigerar under säsongen är nummer sju eventuellt den mest dramatiska. Åtminstone vad gäller tillkomsthistorien.

Året är 1941. Leningrad brinner, staden är belägrad av nazistiska styrkor. I december slutför Dmitrij Sjostakovitj sin Symfoni nr 7. Den är tänkt som en hyllning till hemstaden, men premiären i mars året därpå får äga rum i staden Kujbysjev (nuvarande Samara) vid Volgas strand, dit Sjostakovitj med övriga Leningradbor har evakuerats. Under månaderna som följer smugglas ett mikrofilmat partitur till väst och symfonin uppförs även i London, New York och Massachusetts.

Den 9 augusti 1942 är det äntligen dags för Leningradpremiär med en orkester av 40-50 överlevande musiker, som flera gånger har kollapsat av utmattning under repetitionerna. Publiken är stor både i och utanför Grand Philharmonia Hall: konserten sänds över högtalare bland annat till de tyska trupperna vid frontlinjen och musiken går till historien som symbol för motståndet mot förtrycket.

Också den lettiske tonsättaren Pēteris Vasks har skrivit musik som motståndshandling. Hans tidiga musik knyter an till Lettlands utsatta läge med två stormakter som närmaste grannar. Fram till 1991 förde han sin musikaliska kamp för hemlandets självständighet från Sovjetunionen. Men till lika stor del är hans innerliga musik inspirerad av naturen: ”Naturen är magisk. Jag tar långa promenader i skogen och kan inte föreställa mig att komponera i en stor stad. Naturen lever djupt i min själ.”

Likt sin baltiske kollega Arvo Pärt har Vasks musik undan för undan blivit mer minimalistisk, han har övergett det experimentella och aggressiva till förmån för harmoni, både till uttryck och innehåll. Varje stycke har sin mening och som tonsättare vill Vasks bidra till att förbättra balansen mellan godhet och ondska i världen. ”Jag älskar musik över allt annat, den skapar själva kärnan i mitt liv. I min musik vill jag framför allt dela min glädje och kärlek samt känslan av att harmoni är möjlig – i alla fall i musiken.”

Pēteris Vasks, som var Stockholm New Music Festivals huvudtonsättare 1996, har skrivit såväl körverk som orkester- och kammarmusik. Pater Noster från 1991 är komponerad för kör och stråkorkester. Laudate Dominum skrevs 2016, ursprungligen för kör och orgel, men kort därefter även för kör och orkester.

Text: Anna Hedelius