Inställd - Sjostakovitjs nionde symfoni
Efter att ha besegrat Nazityskland förväntade sig Sovjetregeringen ett mäktigt hyllningsverk av Dmitrij Sjostakovitj. I stället fick de syrlig och bitande samhällskritik dold under ett vid första anblicken lättsmält och glättigt orkesterverk. På konserten är dessutom Radiosymfonikernas Bengt Rosengren och Lisa Viguier Vallgårda solister i Witold Lutosławskis Dubbelkonsert för oboe, harpa och kammarorkester.
Den här produktionen ingår i en eller flera rabatterade konsertserier.

Konserten är inställd.
Witold Lutosławski föddes i Warszawa 1913. Vid första världskrigets utbrott flydde familjen till Moskva där fadern, en driven amatörpianist, avrättades av bolsjevikerna 1918. Redan före andra världskriget var Lutosławski en etablerad tonsättare, influerad av Debussy, Ravel, Stravinsky och landsmannen Szymanowski. Under krigsåren försörjde han sig som kabaré- och krogpianist, delvis i samarbete med tonsättarkollegan Andrzej Panufnik, och undkom med nöd och näppe Warszawaupprorets fasor hösten 1944. Under denna tid tillkom bland annat hans kända Paganinivariationer för fyrhändigt piano.
Genombrottet kom med Konsert för orkester 1954 där folkliga element blandas med en sträv modernism. Med Musique funèbre för stråkorkester upptogs Lutosławski i den musikaliska avantgardism som skulle komma att placera honom jämte sin yngre kollega Krzysztof Penderecki i spetsen för den ”nya polska skolan”. I Jeux venetiens för kammarorkester introducerade Lutosławski ”aleatorisk kontrapunkt”: en typ av slumpmässighet i musiken som skulle utmärka många av hans verk. Tekniken var en reaktion mot den seriella musikens matematiska stränghet och gav exekutören större frihet, även om det klingande resultatet inte skilde sig nämnvärt.
Lutosławskis Dubbelkonsert för oboe, harpa och kammarorkester beställdes av den schweiziske dirigenten och samtida musik-mecenaten Paul Sacher. Orkestern utgörs av två slagverkare jämte tolv stråkar, ett antal som kan utvidgas för större lokaler. I verket, där Lutosławskis ursprungliga avsikt var att radikalisera den för hans mellanperiod så typiska aleatoriska teknik, har han i stället hållit tillbaka den. Solister i detta ytterst svårspelade verk är två av Sveriges förnämligaste musiker på sina respektive instrument: Bengt Rosengren och Lisa Viguier Vallgårda, båda sedan länge medlemmar i Radiosymfonikerna.
Efter Sjostakovitjs monumentala sjunde och åttonde symfonier, av Solomon Volkov kallade ”rekviemsymfonier” i förordet till tonsättarens omstridda memoarbok Vittnesmål, väckte den nionde symfonin, uruppförd i Moskva hösten 1945, stor förvåning. Kriget var slut och denna ”sovjetiska nia” förväntades bli ett storskaligt musikaliskt segermonument över det besegrade Nazityskland. I stället presenterade Sjostakovitj en uppslupen antiklimax i klassicistisk stil som gäckade åhörarna.
När den initiala förvirringen lagt sig väckte den med Sjostakovitj-mått mätt korta symfonins närmast otyglade vitsighet och galghumor snart misstankar. Mycket riktigt kom symfonin – naturligtvis med Stalins goda minne – att beskyllas för ”ideologiska svagheter” och för att vara ett ”cyniskt och elakt groteskeri”. Den luttrade Sjostakovitj, van att i enlighet med rysk sed spela narrens roll som ”orod”, hade säkert all anledning att känna sig oroad.
Den välmeriterade tyska dirigenten Anja Bihlmaier, lika förankrad i opera- som orkesterrepertoar, leder orkestern i dessa verk av två stora 1900-talstonsättare från det forna kommunistblocket, båda tidvis måltavlor för anklagelser om ”formalism”. För Sjostakovitjs nia är det dessutom 75-årsjubileum i år, på dagen en månad innan denna konsert äger rum.
Henry Larsson
Sveriges Radios Symfoniorkesters planerade konserter under vecka 49 & 50 utgår på grund av sjukdom.
Ungefärlig konsertlängd: 55 min