Sjostakovitjs femma

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 samt på Berwaldhallen Play fredagen den 3 februari kl 19:00.

Samuel Barber talade och läste flera språk. Hans stora intresse för litteratur spände från medeltida texter till modernister som Kierkegaard, Joyce, Rilke och Neruda. Intresset för det skrivna ordet spillde över också i hans kompositioner, såväl sångerna som  instrumentalmusiken. I hans tre essäer för orkester fick han möjlighet att experimentera med processen att metaforiskt gestalta och översätta en fiktiv text till musikaliska teman.

Barber använde termen ”Essay for Orchestra” för verk som var relativt korta och koncisa, dramatiska till sin karaktär och formade genom utvecklingen av tematiska idéer.  Detta är tydligt i synnerhet i Essä nr 2, där han effektivt utvecklar ett grundtema, en första kort ”uppsatsskiss”, till tre huvudteman. Tack vare sitt breda innehåll och rika skeende har essän, trots sin korta speltid, jämförts med en symfoni. Verket är skrivet under en av Barbers övergångsfaser, från lyrisk kompositionsstil till en mera experimentell musikstil, och blev därför en blandning av dem båda. Essä för orkester nr 2 fick sin urpremiär 1942 vid New York Philharmonics hundraårsjubileum under Bruno Walters ledning, och har sedan dess blivit kvar på repertoaren för de flesta stora orkestrar i världen.

Chichester Psalms var Bernsteins första stora komposition efter Symfoni nr 3 ”Kaddish”, ett verk som komponerades till minne av John F. Kennedy och är fullt av sorg och förtvivlan.

Chichesterpsalmerna kontrasterar symfonin med en mera försonande och positiv grundtendens och dessa två verk är Bernsteins tydligaste hänvisning till sitt judiska ursprung och sin religion. Det tresatsiga körverket är baserat på hebreiska psalmtexter hämtade ur psalmerna 100, 23 och 131 samt enskilda verser från psalmerna 108, 2 och 133.

Med sitt extrema omfång, sin rytmiska komplexitet och sina stora intervallsprång anses Chichesterpsalmerna vara ett mycket svårsjunget verk för korister, inte minst för tenorerna som i inledningen möter ett av de tuffaste partier som någonsin skrivits.

En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk. Den beskrevs som ”osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär”. Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kollegor till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan, tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta fjärde symfoni. Istället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin med undertiteln ”En Sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik”. Temat är taget från en sång han komponerade till Pusjkins dikt Vozrozhdenije/Återfödelse från 1820. Pusjkin skrev dikten under sin exil från huvudstaden och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig ”konstnärsbarbar”, men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar.  

Symfoni nr 5 följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll och slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern liknade den med en hjältes resa, där motgångar och utmaningar övervinns för att slutligen nå seger.

Text: Andreas Konvicka

Lär dig mer om Leonard Bernstein i Sveriges Radios Klassiska podden

Lyssna på Sveriges Radios Mästerverken i P2