Balett i brytningstid

Milhaud: myt, jazz och modernism

Varje musikstycke bär på sina rötter – i människor, platser och berättelser. Under säsongen utforskar vi hur dessa rötter fortsätter att leva och tala till oss genom musiken. Tillsammans med Radiosymfonikerna och dirigent Anton Holmer möter vi denna kväll balettmusiken från det tidiga 1900-talet, musik som förenas i skildringar av skapelse, identitet och längtan.

Konserten inleds med Darius Milhauds La création du monde (Världens skapelse). Verket skrevs 1923 för Rolf de Marés avantgardistiska ensemble Svenska Baletten (Ballets Suédois) i det kosmopolitiska Paris, en central scen för modernismens genombrott. I samarbete med Blaise Cendrars och Fernand Léger formades en balett byggd på afrikanska skapelsemyter, där tre gudomliga gestalter frambringar världen ur kaos. Samtidigt speglar verket sin tids europeiska fascination för andra kulturer, ett perspektiv som i dag både kan uppskattas och upplevas som problematiskt.

En avgörande impuls kom från jazzen, som Milhaud upplevt under ett besök i Harlem. Han beskrev detta som en djupt omvälvande musikalisk erfarenhet: ”Musiken jag hörde där, helt annorlunda från vad jag kände till, var en sann uppenbarelse för mig.”  I La création du monde omsätts detta i ett nytt språk, där synkoper och rytmisk energi förenas med europeisk kontrapunkt. Resultatet är en syntes där stadens puls, myt och modernism smälter samman. Verket är uppbyggt i fyra avsnitt som följer skapelsens gång från kaos, via naturens och människans framväxt vidare till kärlek och förening.

Atterberg och balettens svenska klangvärld

Nästa programpunkt är Kurt Atterbergs De fåvitska jungfrurna (1920) (fåvitsk betyder tanklös). Även detta verk är en beställning av Svenska Baletten under Rolf de Marés ledning, och även här är Paris den avgörande mötesplatsen, där nationella uttryck förvandlas till internationell scenkonst. Efter danskompaniets succé med Hugo Alfvéns Midsommarvaka 1904 önskade man ett nytt scenverk med tydlig svensk prägel, och Atterberg svarade med en rapsodisk svit byggd på folkmelodier och dansmotiv.

Atterberg intar en särställning i svenskt musikliv under 1900-talets första hälft. Medan många av hans samtida sökte nya modernistiska uttryck förblev han trogen ett rikt och melodiskt tonspråk, starkt förankrat i den romantiska traditionen, och han hämtade gärna inspiration från nordisk kulturhistoria och svensk folkmusik. I De fåvitska jungfrurna möts dessa båda sidor av hans konstnärskap på ett särskilt lyckat sätt.

Baletten bygger på skriften om de tio jungfrurna ur Matteusevangeliet, en berättelse som länge varit välkänd inom nordisk konst och folktradition. Handlingen utspelar sig innan en högtidlig bröllopsfest, där en grupp unga kvinnor väntar på brudgummens ankomst. Några har förberett sig noggrant och tagit med olja till sina lampor, medan andra låter sig distraheras av nöjen och tänker att det finns gott om tid att hämta olja senare.

När natten faller och brudgummen till slut anländer uppstår dramat. De oförberedda står utan ljus, och kan inte följa med i festtåget. I Kurt Atterbergs tolkning förvandlas den gamla berättelsen till ett romantiskt balettdrama om väntan, ansvar och de val vi gör i livet. Samtidigt präglas verket av värme och mänsklighet: när bröllopet väl är över får de som kommit för sent ändå förena sig med de andra och hylla brudparet. Berättelsen rymmer därmed både allvar och försoning, gemenskap och hopp.

Ravel och havets rörelse

Efter Atterbergs nordiska landskap möter vi Maurice Ravels Une barque sur l’océan (En båt på havet) ur pianosviten Miroirs (1904–05), en samling om fem karaktärsstycken som vart och ett dedicerades åt varsin medlem av Ravels konstnärskrets Les Apaches. Une barque sur l’océan tillägnades målaren Paul Sordes (1877–1937), och blev snart ett av svitens mest uppskattade stycken. Även om verket inte är skrivet för scen, har det samma modernistiska atmosfär som många samtida balettproduktioner. År 1906 färdigställde Ravel en orkesterversion, som ytterligare förstärkte verkets suggestiva och färgrika karaktär av en båt på öppet hav.

Hos Ravel blir havet ett tillstånd av rörelse och upplösning, och klanger och motiv förändras som vattenytor i ljus och vind. Med skimrande orkestrering, stråkar och harpor skapas en musik där färg och perception står i centrum. Här ersätts dramatik av kontemplation, och havet blir en spegling av själva lyssnandet.

de Falla: humor och hierarkier

Konserten avslutas i Andalusiens solvarma landskap med Manuel de Fallas El sombrero de tres picos (Den trekantiga hatten), skrivet 1919 för Sergej Djagilevs Ryska Balett (Ballets Russes) i Paris, ett verk där spansk folktradition, scenisk fantasi och musikalisk vitalitet möts i en färgsprakande helhet. Musiken hör till de mest älskade i den spanska orkesterrepertoaren, och visar de Falla på höjden av sin skaparkraft. Kostym och scenografi skapades av Pablo Picasso.

Handlingen är en folklig komedi om en mjölnare, hans hustru och en förmäten ämbetsman vars amorösa planer ständigt kullkastas. Med hjälp av list, förklädnader och snabba vändningar blir berättelsen en humoristisk satir över maktmissbruk och sociala hierarkier, där de enkla människornas klokhet slutligen triumferar.

Sviten samlar några av verkets mest karakteristiska musikaliska avsnitt, och de Falla låter den andalusiska traditionen genomsyra musiken. Flamenco, danser och rytmer flödar ymnigt, men i en stiliserad och konstnärligt förfinad form.Orkesterns färgrika klangkombinationer ger musiken en särpräglad lyster, kombinerat med skarpa accenter av kastanjetter och slagverk som skapar en smittande rörelse och dans. Den folkliga spontaniteten balanseras av en utsökt hantverksskicklighet och en noggrant genomarbetad form.

Text: Andreas Konvicka