Sibelius & Saariaho

Av alla Jean Sibelius sju symfonier är nog ingen så populär eller flitigt inspelad som den andra. Orkestrar över hela världen har tolkat den, ofta ledda av det som kommit att kallas för ”det finska dirigentundret”; så även ikväll, då Dalia Stasevska håller i taktpinnen. I Finland kom symfonin också att få en särskild betydelse vid uruppförandet 1902, eftersom landet under denna tid befann sig under rysk ockupation. Tillsammans med tidigare verk som Kullervo och Finlandia befäste den Sibelius status som nationalhjälte, och en del menar till och med att symfonins program skildrar det finska folkets protest.

Den andra symfonin är ljusare än sin föregångare och stöpt i en mer klassisk form. Likväl rymmer den många av de element som kan sägas vara karaktäristiska för Sibelius stil; det melodiska vemodet, arkaiskt mörker och folkmusikliknande drag. Konflikten mellan att följa konventionerna – att visa att han var mer än bara ”en nationalist från Norden” – och önskan att följa sin egen, personliga röst förföljde Sibelius livet ut. Och i slutändan var det inte i konservatoriets läroböcker, utan i den finska naturen och nationaleposet Kalevala som han fann det uttryck han sökte. Frammanandet av suggestiva stämningsbilder resulterade förutom i en mängd tondikter också i scenisk musik, såsom orkestersviten Pelleas & Melisande från Maurice Maeterlincks pjäs med samma namn.

Drygt 100 år efter den andra symfonins premiär fick Sibelius kanske moderna motsvarighet – Kaija Saariaho (1952-2023) – sin prisbelönta opera L’Amour de loin (2001) framförd, till minst lika stort jubel. Men till skillnad från sin landsman fick Saariaho även utstå kritik för att hon som kvinna tog plats i konstmusikens finrum, något hon fått erfara ända sedan de begynnande studierna på Sibelius-Akademien. Medan Sibelius alltmer sökte sig inåt till tystnaden i stugan Ainola, fann Saariaho istället en fristad i Paris. På forskningscentret IRCAM fick hon upp ögonen för den moderna tekniken och användningen av datorn som arbetsinstrument. De ständigt föränderliga ljudmassorna som uppstår skimrar drömskt i den femsatsiga omarbetningen av operan; Cinq reflets de L’Amour de loin som här framförs av Klassiska artisten i P2 sopranen Johanna Wallroth och barytonen Karl-Magnus Fredriksson.

De yttre olikheterna till trots så har Sibelius och Saariahos skapande en hel del gemensamt, där särskilt klangfärg och textur är bärande. Att båda hämtade inspiration från fenomen utanför komponerandet speglas i de många titlarna med bl.a. naturnamn. Men framförallt ville de skriva musik som var äkta och sann, helt befriad från lögner, varför deras verk berört så många lyssnare och lär fortsätta göra så länge till.

Text: Karin Ekedahl

Upptäck Saariahos verk om kärlek på distans med Operaguiden: