Rachmaninovs andra symfoni

Canellakis & Wallroth

Den amerikanska dirigenten Karina Canellakis och den svenska sopranen Johanna Wallroth, känd för publiken som Klassiska artisten i P2 säsongerna 2022/2023 och 2023/2024, gör ett efterlängtat återbesök i Berwaldhallen. Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester framför de verk av de musikaliska underbarnen Lili Boulanger och Wolfgang Amadeus Mozart samt av Sergej Rachmaninov.

Boulangers musikaliska vårmorgon

Lili Boulanger, som dog 1918 vid tjugofyra års ålder, var på god väg att bli en av 1900-talets framstående tonsättare men dessvärre sällar hon sig till skaran av begåvade artister som dött alldeles för unga. D’un matin de printemps (En vårmorgon) är ett av Boulangers sista verk. Hon började komponera det på våren 1917 som ett stycke för violin och piano (eller flöjt och piano), varpå hon gjorde ytterligare en version för pianotrio. Slutligen orkestrerades verket i januari 1918. De olika versionerna överensstämmer inte exakt, men Boulanger betraktade dem som parallella med varandra, vilande på samma grund.

Musiken låter inte som om den kommer från en dödsbädd, till skillnad från flera av hennes andra verk vid den här tiden, utan är tvärtom full av liv och energi. De frodiga modala harmonierna, skimrande texturerna och de komplicerade rytmiska ackompanjemangen vittnar om Debussys och andra franska impressionistiska kompositörers inflytande, och hon hade även låtit sig inspireras av spanska kompositörer, som till exempel Manuel de Falla. Detta gör henne dock inte mindre unik i sin originalitet och fräschör.

Fyra arior av Mozart

Mozart kanske är det mest berömda underbarnet av alla, och kvinnorna i hans operor är ofta väldigt psykologiskt intressanta. De är starka karaktärer som driver handlingen vidare, och ariorna han skrev för dem tillhör hans bästa musik.

I Idomeneo är arian Padre, germani, addio (Fader, bröder, adjö) ett djupt känslosamt och dramatiskt ögonblick. Mozart var bara var 24 år gammal när den komponerades, och den är ett utmärkt exempel på hans behärskning av opera seria, som blandar intensivt drama med sublim musik.
Arian sjungs av Ilia, en trojansk prinsessa som har tagits till fånga av kretensarna. Här tar hon farväl av sin far och sina bröder, som hon tror är döda. Hennes sorg är djup, men musiken förmedlar också en känsla av inre styrka och beslutsamhet.

Paminas aria i Trollflöjtens andra akt, Ach, ich fühl’s (Ack, jag känner), är en av operans mest gripande arior. Pamina tror att hennes älskade Tamino har avvisat henne, och hon häller ut sin sorg i denna hjärtskärande aria.

Nehmt meinen Dank (Ta mitt tack) är en konsertaria för sopran och orkester komponerad 1782. Denna vackra aria, som uttrycker tacksamhet och avsked, är fylld av elegans och innerliga känslor.

Come scoglio immoto resta (Såsom klippan står jag orubbad) är en av de mest kända ariorna från operan Così fan tutte. Här förkunnar Fiordiligi sin lojalitet till sin älskade Guglielmo, och avvisar alla andra försök till uppvaktningar. Hon insisterar på att hennes hjärta aldrig kommer att vackla, och liknar sig själv vid en orubblig klippa mot det stormiga havet. Arian är mycket tekniskt krävande, och fordrar samtidigt ett djupt känslomässigt uttryck.

Rachmaninovs andra symfoni

Symfonin nr 2 i e-moll (1907) är ett av Rachmaninovs mest hyllade orkesterverk, känt för sina frodiga melodier, svepande romantik och djupt känslomässiga karaktär. Oroad av det politiska läget i Ryssland skaffade sig Rachmaninov ett andra hem i Dresden, där han kom att skriva verket. Det representerar hans triumferande återgång till symfonisk komposition efter misslyckandet med den första symfonin, vilket hade gjort honom djupt avskräckt. Verket följer den traditionella strukturen i fyra satser, där varje sats visar upp Rachmaninovs signaturblandning av lyrik och dramatisk intensitet.

Första satsens largo sätter an en dyster ton men utvecklas vidare till en passionerad allegro-sektion, fylld av rik orkestrering och dynamiska kontraster.
Andra satsen, allegro molto, kännetecknas av rytmisk energi och dramatiska fanfarer med ett kontrasterande lyriskt avsnitt. Ett svävande, innerligt klarinettsolo introducerar huvudtemat i den tredje satsen, adagio. Den smärtsamma och vackra melodin är fylld av djup längtan. I finalen, allegro vivace, återanvänder Rachmaninov motiv från de tidigare satserna och utvecklar det hela till en energisk, triumferande och storslagen avslutning på symfonin.

Text: Andreas Konvicka