Rachmaninov 150 år: Symfoni nr 3

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2, fredag 10 nov kl 19:00.

Sergej Rachmaninovs symfoni i a-moll uruppfördes i november 1936 i Philadelphia i USA. Själv tyckte Rachmaninov att symfonin var ett av hans bästa verk, men omvärlden betraktade den med en blandning av besvikelse och förvirring. I en av recensionerna stod till och med att Rachmaninov inte verkade ”ha en tredje symfoni i sig”. Men tonsättaren själv lät sig inte påverkas av vare sig publik eller kritiker, och med tiden har den allmänna uppfattningen av symfonin hamnat mer i linje med Rachmaninovs egen.

Att kalla Rachmaninovs tredje symfoni ”modern” vore att ta i, men den är mer återhållet romantisk än till exempel hans trettio (!) år äldre andra symfoni. Orkesterns kraftfulla utbrott kontrasteras med vibrerande kylighet och en stramare melankoli snarare än otyglad ångest. Därmed inte sagt att orkestern inte får tillfälle att sträcka på sig ordentligt. Men kanske är det just att Rachmaninov liksom omprövar hur en Rachmaninovsk symfoni skall se ut som förvirrade 1930-talspubliken, men som också bidragit till att verket håller ännu, 90 år senare.

Anton Webern, tio år yngre än Rachmaninov, växte upp med Franz Liszt, och Richard Wagner som tidiga musikaliska idoler och med Gustav Mahler och Richard Strauss som starka samtida röster. Som elev till Arnold Schönberg följde Webern sin lärare i stegen, bortom sekelskiftets utvidgade harmoniska språk och in i fritonalitetens outforskade värld. Sin Passacaglia för orkester skrev Anton Webern 1908 som ett slags gesällprov efter fyra år som privatelev för Schönberg. Webern hade redan skrivit flera verk, men det här betraktade han som sitt första mogna verk.

Stilmässigt befinner han sig mitt i klivet mellan 1800-talets utökade, men igenkännbara, harmonik och 1900-talets nya tonalitet. Avgångseleven Webern visar både att han behärskar orkesterns resurser och att han kan åstadkomma något eget, även i en sträng form: Passacaglian är en slags variationsform med rötter från 1600-talet. Efter att det åtta toner långa temat har presenterats i tyst pizzicato följer 23 olika variationer, ofta med temat i bakgrunden eller som ett ohörbart, underliggande skelett. Men fastna inte i att leta efter temat utan följ bara med i musikens vindlande och förunderliga vändningar.

Ferruccio Busonis namn hör inte till dem som den svenska konsertpubliken brukar stöta på. Liksom Rachmaninov var Busoni en mycket berömd och framgångsrik pianist. Men även om Busoni också skrev en hel del egna verk förblev de flesta outgivna. Busoni började arbeta på sin violinkonsert 1896, mitt under en intensiv, flerårig period av turnéer i Europa och USA. ”Jag har stora framgångar som pianist” skrev Busoni det året, ”och döljer tonsättaren för tillfället.” Året därpå uruppfördes violinkonserten i Berlin, med tonsättaren själv som dirigent.

Ett par år tidigare hade Busoni besökt premiäruppsättningen i Berlin av Guiseppi Verdis mästerverk, operan Falstaff. Han imponerades så av verket att Busoni i ett brev till Verdi skrev att operan ”väckte sådan andlig rörelse i mig att det blev starten på en ny epok i mitt konstnärskap.” Musiken i Falstaff har beskrivits som föränderlig, att melodier blommar ut för att sedan ersättas av en kontrasterande stämning eller fras. På ett liknande sätt är Busonis violinkonsert ett infallsrikt, rapsodiskt verk med effektfulla orkesterklanger och gott om tillfällen för solisten att visa upp sig, utan att nöja sig med tomma kalorier.

Violinisten Francesca Dego kallade Busonis violinkonsert ”sorgligt bortglömd” i en intervju i The Guardian i februari 2017 och sade att hon såg fram emot att låta en ny generation återupptäcka verket.

Text: David Saulesco

Lär dig mer, lyssna på Sveriges Radio P2