Rachmaninov 150 år: Klockorna

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 lördagen den 9 december kl 19:00.

I den här konserten har vi glädjen att välkomna Frank Peter Zimmermann tillbaka till Berwaldhallen, denna gång i Edward Elgars svindlande vackra och innerliga violinkonsert. Violinen var Elgars eget instrument och han lade verkligen ner hela sin själ i detta verk.

Elgar hade länge haft en violinkonsert i tankarna och blev lite extra uppmuntrad i sitt komponerande när han läste en intervju med violinvirtuosen Fritz Kreisler. Kreisler jämförde Elgar med Beethoven och Brahms, kallade den engelske gentlemannen för sin tids största tonsättare och tillade att han önskade att Elgar kunde skriva något för violin. Resultatet blev ett djupt personligt verk, med både tekniska och känslomässiga utmaningar för solisten. ”Den är bra! Väldigt känslosam! För känslosam, men jag älskar den” sade Elgar själv om violinkonserten, som fick ett bejublat uruppförande i november 1910 i London med just Kreisler som solist.

Nästan exakt tre år senare, i november 1913, uruppfördes Sergej Rachmaninovs körsymfoni Klockorna i Sankt Petersburg. Ett av Rachmaninovs käraste barndomsminnen var förknippat med klockor: han hörde klangen från kyrkklockorna i Sofiakatedralen i Novgorod när han som barn promenerade med sin mormor i staden på kyrkliga högtidsdagar. Historiskt sett har klockor haft en symbolladdad ställning i Ryssland och Rachmaninov uttryckte själv att ”de följde alla ryssar från vaggan till graven och ingen tonsättare har kunnat fly deras inflytande”.

I Klockorna visade sannerligen Rachmaninov prov på sitt mästerskap som tonsättare och den målande och dramatiska musiken hör till den mest magnifika han komponerade. Rachmaninov utgick från Edgar Allan Poes dikt med samma namn, i en fri tolkning till ryska av den symbolistiske poeten Konstantin Balmont.

Diktens verser motsvaras av verkets fyra satser: I första satsen dras lyssnaren med på en slädfärd med klingande bjällror, snöyra och barnens skratt. I andra satsen, med de mjuka bröllopsklockorna, öppnas dörren till en värld fylld av ömhet, sensualitet och passion. Tredje satsen karakteriseras av skräck och hotfullhet där varningsklockorna gråter och ropar. Verket avslutas med finalens sorgsna begravningsklockor.

Text: Axel Lindhe

Solistbyte sopran

Mané Galoyan ersätts av Olesya Golovneva

Lär dig mer, lyssna på Sveriges Radio P2