Rachmaninov 150 år: Dödens ö

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredagen den 1 december kl 19:03.

Sergej Rachmaninov betraktade Pjotr Tjajkovskij som en förebild och blev starkt påverkad av sin idols bortgång i november 1893. Rachmaninov skrev omedelbart efter Tjajkovskijs död ett hyllningsverk, Trio élégiaque ”till minnet av en stor konstnär”, men tappade sedan lusten till att komponera. Senare i livet skulle förlusten av andra vänner och kollegor drabba honom i olika omgångar. Impulsen till den symfoniska dikten Dödens ö var dock inte ett utsläckt liv utan en oljemålning med samma namn av konstnären Arnold Böcklin.

Tavlan skildrar en ödslig, dunkelt belyst ö med en eka som transporterar en vitklädd resenär. I sitt orkesterverk har Rachmaninov tagit fasta på en vanlig tolkning av motivet, att färjkarlen Charon transporterar en avliden över floden Styx till den grekiska mytologins dödsrike, Hades. Rachmaninov citerar den medeltida kyrkosången Dies irae, som handlar om den yttersta dagen, men den suggestiva musiken antyder också ljudet av vågor och av årornas rytmiska rörelser. Utvecklingen i verket går också att tolkas som en slags försoning med döden, att sorgen och smärtan må vara fruktansvärd, men är övergående.

Inledningen till Robert Schumanns cellokonsert är bedräglig – är det Mendelssohns uvertyr En midsommarnattsdröm vi hör? – men solistens inträde skingrar snabbt eventuella tvivel med en smäktande melodi. Cellomelodin kan ge sken av ett dystert och dunkelt verk, vilket dock inte heller visar sig stämma. Den lidelsefulla a-molltonaliteten ger vika för ljusare tongångar, och mollpartierna har för den delen nog med energi för att inte fastna i stereotypt svårmod. Mittensatsens svävande lätthet är som en tupplur en varm sommardag, och efter den sista satsens lekfulla solokadens finns knappt ett minne av mörkret kvar.

Ordet ”patetisk” har inte en positiv klang; enligt ordboken är det något starkt känslosamt, som väcker medlidande hos andra, men också något löjeväckande. Den här rationalistiska läsningen av ordet skymmer att det har samma grekiska ursprung som ordet ”patos” – ett betydligt mer positivt laddat ord, inte minst i sammansättningar som ”rättspatos”.

Mot bakgrund av vår samtida tolkning av ordet ”patetisk” kan det verka konstigt att Tjajkovskij godkände rubriken ”Pateticheskaya” – som på ryska betyder passionerat känslosam – på sin sjätte symfoni. Men romantiken var ju de stora känslornas epok, så det var egentligen inte så konstigt. Tjajkovskijs plötsliga död kort efter uruppförandet har fått en del att betrakta symfonin som ett slags testamente i stil med Mozarts Requiem. Att fastna där vore dock att göra musiken en otjänst, liksom vore det att stirra sig blind på symfonins rubrik.

Betänk i stället att Tjajkovskij själv kallade det för det bästa han någonsin skrivit, eller skulle komma att skriva – och på symfonins säregna form, som både förför och förråder lyssnaren. Ständigt pendlar musiken mellan höga höjder och djupa dalar. Tredje satsens majestätiska, applådäskande avslutning är inte slutet, utan släpper oss ner i den plågat sorgesamma fjärde satsen. En sämre tonsättare hade nöjt sig med ytligt effektsökeri, men i Tjajkovskijs händer blir det en mångbottnad känsloresa – passionerat känslosam, men allt annat än patetisk.

Text: David Saulesco

Lär dig mer, lyssna på Sveriges Radio P2