Pöntinen i Skrjabins pianokonsert

Konserten sänds i Sveriges Radios P2 fredag 13 januari kl 19:03.

Aleksandr Skrjabins enda solokonsert för piano och orkester var också hans allra första verk för orkester. Han skrev ursprungligen verket på bara några dagar hösten 1896 men blev inte färdig med orkestersatsen förrän våren året efter. Det är ett tresatsigt verk enligt klassiskt snitt, med en långsam mittensats flankerad av två snabba yttersatser, och stilistiskt mera hemmahörande i Chopins och Liszts klangvärld än Skrjabins senare, harmoniskt frimodiga skapelser.

Pianot och orkestern är betydligt mer sammanflätade i Skrjabins pianokonsert än i till exempel Chopins, där orkestern har en mer utpräglat ackompanjerande roll. Hos Skrjabin är pianot nästan alltid aktivt, delar rampljuset på ett relativt jämbördigt sätt med orkestern. Stämningen är rakt igenom romantisk, och även om både första och tredje satsen börjar i fiss-moll så är det i mittensatsens glittrande och ljuvliga Fiss-dur som verket får sin triumferande avslutning.

Någon har sagt om Franz Liszt att han försökte skriva in ett nytt ackord i varje stycke han skrev. Även om det är en uppenbar överdrift så säger det ändå något om att Liszt, liksom Skrjabin och andra i generationen efter honom, var tonalt och harmoniskt äventyrliga. Även formmässigt var Liszt en av 1800-talets banbrytare. Han sammanförde samtidens växande dragning till programmusik med den populära konsertuvertyren och satte namn på en ny verkform: den symfoniska dikten.

Les préludes, ”Förspelen”, är det första orkesterverk som kallats för just en symfonisk dikt och med detta verk etablerade Liszt formen för denna nya genre. Det ensatsiga verkets genomgående tema presenteras redan efter några sekunder. Genom verket återkommer temat i olika skepnader, omtolkat och förvandlat, men ständigt igenkännbart.

Faktum är att Les préludes ursprungligen skrevs som uvertyr till körverket Les quatre éléments innan Liszt omarbetade det till ett eget, självständigt verk. En liknande tillkomsthistoria har Wolfgang Amadeus Mozarts så kallade Haffnersymfoni. Symfonins smeknamn hänvisar till en god vän till familjen Mozart som skulle adlas sommaren 1782. Till denna symfoni skrev Mozart ett pampigt hyllningsverk värdigt en så högtidlig ceremoni.

Dryga halvåret senare fick Mozart idén omarbeta musiken till ett konsertverk. Flera av de ursprungliga delarna fick nu strykas och det som återstod omarbetades till den fyrsatsiga symfoni i D-dur som vi känner som Mozarts 35:e. Som konsertöppnare passar den faktiskt utmärkt: med sina cirka 20 minuter är den inte alltför lång, och även om den inte hör till Mozarts mer äventyrliga eller experimentella verk så är den ett hantverksmässigt oklanderligt, applådäskande glädjepiller.

Text: David Saulesco