Ges ej Mäkelä i Mahlers Etta

Av Mahlers symfonier har nu turen kommit för Radiosymfonikerna att framföra hans första symfoni i D-dur. Dessutom är det ett sällsynt tillfälle att få höra Robert Schumanns virtuosa konsertstycke för fyra solohorn. Allt detta under ledning av orkesterns förste gästdirigent Klaus Mäkelä.

Gustav Mahlers första symfoni har en komplicerad tillkomsthistoria och existerar i en rad olika versioner. Det mesta av musiken skrevs 1887–1888, ursprungligen komponerad och framförd som en tondikt med programinnehåll i fem satser. Först 1896 tillkom den nu vanliga symfoniversionen i fyra satser. Undertiteln Titan är efter romanen med samma namn av den tyske författaren Jean Paul som inspirerade Mahler till den ursprungliga tondikten.

Precis som Schubert tidigare gjort i flera av sina senare kammarmusikverk använder Mahler teman ur en av sina samtidigt komponerande sångcykler. I detta fall rör det sig om en vandrande gesälls sånger, Lieder eines fahrenden Gesellen. Till skillnad från Schubert går dock Mahler mera på djupet och skapar ett större, underliggande psykologiskt drama, en teknik han utvecklade i sina följande symfonier.

Som symfoniker bekänner Mahler redan nu färg och uppvisar i sin första symfoni alla karaktäristiska kännetecken: den monumentala formen, abrupta växlingar mellan nästan banala, ironiska inslag och uttrycksfull symfonikonst. Resultatet är en av Mahlers mest färgstarka och personliga, men också splittrade, symfonier.

Få instrument är så förknippade med tysk romantik som hornets varma, ädla ljud, som tycks frammana en bild av det tyska landskapets orörda skogar. På 1830-talet utvecklades naturhornet till det moderna ventilhornet, vilket gjorde det möjligt att utnyttja hela den kromatiska skalans tonförråd. Tidigare hade hornister tvingats skapa sina tonhöjder genom skickliga handjusteringar inom instrumentklockan, vilket ledde till många ”sura” och ojämna toner.

De nya klangmöjligheterna intresserade och inspirerade Robert Schumann som kom att skriva flera verk för horn. Kronan på verket är det här konsertstycket för fyra horn. Det skrevs 1849 på bara två dagar i rasande maniskt tempo då han bodde i Dresden. I första satsen, Lebhaft, presenterar sig soloinstrumenten i klassisk sonatform. Den avslutande satsen, Ser lebhaft, innehåller effektfulla passager med brutna ackord. Den skönt klingande mellansatsen, Romanze, inramas av dessa livliga yttersatser med både jakthornsfanfarer och lyriska partier.

Konsertstycket är känt för sin uttrycksfulla kvalitet och harmoniska innovation och är samtidigt ett sällsynt glansnummer för valthornet. Det kräver inte bara en skicklig solist utan fyra, i andan av den äldre barockstilens concerto grosso-form. Länge betraktades verket som så gott som ospelbart. Än i dag räknas det som mycket svårspelat, framför allt första hornets höga läge.

Text: Andreas Konvicka