Johan Dalene i Adès violinkonsert

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play fredagen den 26 mars kl 19.00.

Franz Schubert, Thomas Adès och Dmitri Sjostakovitj ritar en snirklig båge genom två århundraden. Från en teaterscen i Wien tar vi klivet ut i det okända och hinner uppfatta svaga radiosignaler innan vi slungas tillbaka mot jorden och landar i Moskva. Stalin tvinnar upprört sin mustasch. Hade inte Sjostakovitj lovat att hans nionde symfoni skulle vara ett stort hyllningsverk med kör och solister?

Men vi är inte framme där än. För nu följer vi Thomas Adès vindlande cirklar i den tjugo minuter långa och sprakande virtuosa violinkonserten Concentric paths. Bilder av rymden kommer för Johan Dalene när han spelar, särskilt i den andra satsens extrema lägen; högst upp på greppbrädan och med de lägsta toner en fiol kan frambringa.

När han första gången gav sig i kast med konserten fick han möjlighet att träffa Thomas Adès i London. Tonsättaren ledde honom genom den komplexa violinstämman med entusiasm och generositet, och så hade Johan Dalene en ny favoritkonsert i fingrarna.

– Det är en väldigt speciell konsert och en otroligt vacker violinstämma. För mig som solist, och jag tror också för publiken, är den en stor emotionell upplevelse. Musiken är på något sätt ovanligt närvarande, och det tror jag att alla känner, säger Johan.

År 1945 har Dmitri Sjostakovitj länge och framgångsrikt balanserat mellan sovjetregimens krav och sin konstnärliga integritet och har nyligen skrivit två majestätiska symfonier – sin sjunde och åttonde. Sovjetunionen och Stalin tillhör vinnarna i kriget. Det är läge för den stora Nionde Symfonin och Sjostakovitj antyder att det blir en maffig hyllning.

Vad är det som gör att han istället komponerar raka motsatsen? Den korta symfonin med sitt lätta anslag, sarkastiska skämt och stråk av vemod är humoristisk och helt oförutsägbar. Kritiken är desto mer allvarlig, och Sjostakovitj är tvungen att vänta med nästa symfoni till efter Stalins död.

Precis som Sjostkovitjs nionde symfoni blir Die Zauberharfe år 1820 sågad av kritikerna, fast av helt andra skäl – det verkar helt enkelt ha varit riktigt dålig dramatik. Som tur är låter sig den 23-åriga Franz Schubert inte påverkas av det oätliga dramat. Uvertyren han komponerar till pjäsen har allt en uvertyr behöver: en ödesmättad inledning som målar ett landskap i moll och sedan ett strålande allegro i C-dur med kraften att lyfta den tjockaste sammetsridå.

Emil Eliasson dirigerar alla tre styckena för första gången på konsert.

– Schubert är sprudlande och sorglös, och Adès är omöjlig att motstå. Även om Sjostakovitj har sina mörka stunder så är det otroligt upplyftande och underbart galen musik. Tillsammans blir de här tre korta verken en riktig energiboost. Just nu tror jag att det är precis vad vi alla behöver, säger Emil.

Janna Vettergren

Nyfiken på – ett streamat samtal som utforskar musiken ur nya vinklar. Kommande samtal har rubriken ”Metamorfoser” Samtalet finns tillgängligt på Berwaldhallen Play.