Isländsk pianokraft

Han har kallats Islands egen Glenn Gould, 34-årige Víkingur Ólafsson som på bara några år haft avundsvärda men väl förtjänta framgångar. I landsmannen Daníel Bjarnasons pianokonsert Processions varvas stillsamma, meditativa och lyriska ögonblick – ofta med Ólafsson piano i fokus – med världsomstörtande partier av Wagnerska mått. Fallenheten för klangrikedom delar han med Anna Thorvaldsdottir, som i Dreaming snarare målar med lätta akvareller än med tunga akrylfärger.

Datum har passerat

2 tim 10 min inkl. paus

Hör Víkingur Ólafsson berätta om Daniel Bjarnasons Processions, och om att spela tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester:

Det vilar ett lugn över Anna Thorvaldsdottirs Dreaming, en drömlik stillhet trots avsaknaden av en tydlig harmonisk kärna eller förutsägbar musikalisk form. Hon beskriver själv verkets ”överflöd av rika klanger som både en behaglig vilopunkt och en framåtriktad strävan”. Fastän klangerna och den ljudvärld som de skapar är främmande för oss blir det aldrig någon mardröm, inte ens när Thorvaldsdottir höjer temperaturen och verket blottar sin dramatiska kärna.

”Liksom en dröm är verket lika benäget att sväva ändlöst runt en enda tanke som det kan genomgå plötsliga och drastiska förändringar” förklarar Thorvaldsdottir. Mest talande är annars kanske hennes hälsning till musikerna i noterna: ”När du ser en lång ton, betrakta den som en ömtålig blomma du måste bära medan du balanserar på en tunn lina.” Oavsett Dreaming blommar ut i harmonisk samklang, ger vika för rytmiska strömningar i orkestern eller landar i en gripande vacker dalgång är det en dröm som aldrig borde ta slut.

Uttrycket ’in medias res’ beskriver känslan av att komma in i ett redan pågående skeende, som om du kliver in mitt i ett samtal eller missar början av en film. Första satsen i Daníel Bjarnasons pianokonsert Processions gör skäl för den titeln; genast slår både orkester och pianist an tonen, bildligt och bokstavligt. Víkingur Ólafsson , pianisten som gör avtryck vart än han rör sig, har tillägnats såväl denna som Bjarnasons första pianokonsert. Ólafsson leder festivaler runt om i Europa, driver musikprojekt i isländsk tv och uppträder världen över med de främsta orkestrarna.

Kanske gör Ólafssons omtalade uppfinningsrikedom och energi honom extra lämplig som parhäst till Bjarnason, vars musik också har beskrivits som soundet av framtidens klassiska musik. Processions omfattar även partier som för tankarna till de stora ryska tonsättarna och de drivande rytmerna skulle kunna kopplas till såväl Bartók och Orff som till modern elektronisk dansmusik.

En av de stora ryska tonsättarna är just Peter Tjajkovskij, vars Symfoni nr 6 var ett av de sista verk han skrev och det sista han själv hörde uppföras. Tjajkovskij led under sitt liv av att han tvingades dölja sin homosexualitet och de yrkesmässiga framgångarna vägdes alltid mot depression och personliga kriser. Efter Tjajkovskijs död nio dagar efter uruppförandet såg en del på symfonin som ett självmordsbrev. Visst är verket ofta svårmodigt, men rubriken Pathétique kommer egentligen från ryskans ’pateticheskaya’ som betyder passionerad, om än med en lidande underton, och visst är verket passionerat. Det var ett lustfyllt projekt för Tjajkovskij, inget sorgearbete, och över hela verket vilar mästarens trygga hand.

Text: David Saulesco

Konsertintroduktion i nedre foajén 1 timme före båda konserttillfällena.

Torsdag: Anna Ingvarsdóttir Cronström, Kungl Musikaliska Akademien och Christian Thompson i samtal om isländskt kulturliv och om kvällens konsert.

Fredag: Anna Ingvarsdóttir Cronström, Kungl Musikaliska Akademien, berättar om isländskt kulturliv och om kvällens konsert.