Hilary Hahn spelar Prokofjev

Hör Hilary Hahn berätta om hur det är att spela Prokofjevs Violinkonsert nr 1:

Violinisten Hilary Hahn var tolv år då hon gjorde sin stora orkesterdebut med symfoniorkestern i hemstaden Baltimore. Som sjuttonåring debuterade hon i Carnegie Hall i New York. Hahns relation till den ryske tonsättaren Sergej Prokofjev är trofast och innerlig. Till Violinkonsert nr 1, ett stycke med flera överraskande tempo- och stämningsväxlingar, har hon en sportig inställning: ”Jag älskar verkligen stycket. Som musiker känner jag mig lite som en skidskytt. De som åker, åker, åker och sen plötsligt måste ligga still och kontrollera sin andning.”

Den israeliske dirigenten och pianisten Lahav Shani började spela piano vid sex års ålder. Under uppväxten studerade han kontrabas och dirigering parallellt med pianostudierna. ”Musik har alltid varit ett av mina modersmål. Som barn ville jag lyssna till Trollflöjten varje dag. Jag förstod inte ett ord, men som fyraåring kunde jag sjunga med i hela operan” har han berättat. 24 år gammal vann han den prestigefyllda Gustav Mahler-tävlingen för unga dirigenter och karriären tog fart. Shani är chefsdirigent för Rotterdams filharmoniker under säsongen 2018–19 och tar 2020 över som ledare för Israels filharmoniker.

Sergej Prokofjev var ett sexårigt underbarn på piano som skrev sin första opera vid nio. Han föddes i Ukraina och fick sin första musikaliska skolning av modern som var amatörpianist. 1917 befann han sig i Sankt Petersburg, då kallad Petrograd. Det var året för de båda ryska revolutioner som störtade tsarväldet och den 25-årige tonsättaren var produktiv som aldrig förr. Sin vana trogen hade han flera verk igång samtidigt och skrev inom loppet av några månader Symfoni nr 1, som han själv kallar den klassiska symfonin med en hälsning till Haydn, Violinkonsert nr 1 och pianostyckena Visions fugitives. Han påbörjade även ett körverk och sin tredje pianokonsert, samt planerade operan Kärleken till de tre apelsinerna – alla i vitt skilda stilar. Den spirituella symfonin har inte mycket gemensamt med den lyriska violinkonserten.

Symfoni nr 5 kom till långt senare, 1944, under brinnande krig då Prokofjev själv befann sig tryggt placerad i ett konstnärshus i Ivanovo öster om Moskva. Han ville med symfonins heroiska tonspråk och krigiska crescendon hylla ”den fria och lyckliga människans generositet, styrka, och andliga renhet” och dirigerade själv urpremiären på musikkonservatoriet i Moskva i januari 1945. På plats på podiet med taktpinnen lyft hördes plötsligt kanoner ljuda över staden och Prokofjev väntade med att slå in orkestern tills skottsalvorna hade tystnat. Saluten signalerade Röda arméns påbörjade intåg i Nazityskland, något som markerade återerövringen av Sovjetunionen.

Text: Anna Hedelius