Harding, Gerhaher & Mahler

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredag 9 februari  kl 19:03.

Gustav Mahler är den siste symfonikern i den stora tyska traditionen. Han föddes i en judisk familj i en liten by i Böhmen, men växte upp i den mähriska staden Iglau, i dag Jihlava i Tjeckien. Modern var kärleksfull och sjuklig, fadern en bokläsande men härsklysten åkare och brännvinsfabrikör.

Den unge Gustav, som i unga år förlorade en älskad bror, insöp tidigt hembygdens folkvisor och de näraliggande soldatkasernernas tapton och trumvirvlande marscher. Han gick hellre gick i kyrkan än i synagogan eftersom musiken – av tonsättare som Mozart och Rossini – var bättre där. Det menade i alla fall Leonard Bernstein, som drog i gång efterkrigstidens Mahlerrenässans genom att, som första dirigent, spela in alla symfonierna på skiva. Kanske bidrog dessa tidiga kyrkobesök till den dragning åt katolicismen som är så tydlig i den andra och åttonde symfonin?

Knappast någon tonsättare har så intimt odlat dualismen mellan musikromantikens två favoritgenrer, lieden och symfonin, som Mahler. Han komponerade i princip bara symfonier – nio stycken, plus en ofullbordad tionde – och några dussin sånger, där de flesta ingår i sångcykler till texter ur den tyska folkvisesamlingen Des Knaben Wunderhorn och av favoritpoeten Friedrich Rückert. Hybridverk, ”symfonier med sång”, som Das klagende Lied och Das Lied von der Erde bekräftar denna dualism. Idag är Lieder eines fahrenden Gesellen, Wunderhorn-sångerna och Kindertotenlieder älskade publikverk, om de så framförs med piano eller till orkester.

Av Mahlers symfonier präglas de fyra första så kallade Wunderhorn-symfonierna, skrivna 1885–1900, av motiv och stämningar i de tyska folkdikterna. De tre mellansymfonierna nr 5–7 utgör en egen grupp och saknar helt sånginslag, till skillnad från åttan och tre av de fyra första. En märklig, för att inte säga kuslig, säregenhet är inslagen av begravningsmarsch i samtliga symfonier.

Symfoninerna är operamässiga till karaktären, ansåg Bernstein. Mahler hade gedigen erfarenhet som dirigent från operahusen i Budapest och Hamburg när han tvingades konvertera till katolicismen för att erhålla dåtidens mest ansedda operajobb, som chef för Wienoperan åren 1897–1907. Där städade han, till somligas belåtenhet och andras förtret, bort otidsenligt prål och lade grunden för det vi idag kallar modern operaregi. Till husgudarna hörde både Mozart och Wagner.

Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding och den tyske barytonen Christian Gerhaher är välbekanta namn för Berwaldhallens publik. Båda tillhör vår tids mest uppburna Mahler-interpreter och borgar för ett oförglömligt framförande av de älskade Rückert-sångerna och den väldiga sjunde symfonin, som på senare år fått något av en renässans.

Text: Henry Larsson

Lär dig mer om Gustav Mahler i Klassiska Podden