Hannigan sjunger Messiaen & Zorn

Himmelsk och jordisk kärlek

Kanadensiska sångerskan och dirigenten Barbara Hannigan har gästspelat flera gånger genom åren i Sveriges Radios konserthus, senast på senhösten 2025 med Sveriges Radios Symfoniorkester. Här får publiken möjlighet att komma sångerskan Hannigan närmare i ett intimt program tillsammans med den franske pianisten Bertrand Chamayou.

Chamayou och Hannigan har ett väl upparbetat samarbete kring den här musiken: För några år sedan spelade de in två av Olivier Messiaens tre sångcykler: Chants de Terre et de Ciel, ”Sånger om jorden och himmelen”, och Poèmes pour Mi, ”Dikter till Mi”. Han skrev båda på 1930-talet och ger i sångerna uttryck för såväl kärleken till sin fru Claire, med smeknamnet Mi, som för sin djupa tro. Två av sångerna i Chants de Terre et de Ciel är dessutom tillägnade parets då nyfödde son, Pascal.

Messiaen skrev inte bara musiken utan även texten till sångerna. Den nyckfulla, ständigt rörliga Danse du bébé-pilule målar en bild av spädbarnets oändliga nyfikenhet och skyddslösa oskuld. ”Pilule”, lilla piller, kallar Messiaen den rultiga lilla gossen, ”viens, dansons”, kom, låt oss dansa! Den upprepade frasen ”malonlanlaine, ma” är bedårande onomatopoesi, den glada Pascals jollrande svar på föräldrarnas inbjudan till lek. Texten ser först ut som nonsens, men ur ett par nykläckta ögons perspektiv vittnar den om en insiktsfull förståelse hos den nyblivne fadern för barnets blick på världen, varvad med ömsinta kärleksförklaringar: ”Stjärnskådare, livsflätare, kunde du sjunga mer ljuvligt?”

Den återhållna första sången Bail avec Mi, ”Avtal med Mi”, är något helt annat. Följsamt ledsagad av pianostämman rör sig sångerskan i mjuka, långsamma, sensuella fraser i en slags suggestiv kärleksbesvärjelse. ”Ditt jordiska öga, mitt jordiska öga, våra jordiska händer, att fläta atmosfären med, atmosfärens väldiga berg.” Mellan fraserna glittrar de tysta stjärnorna högt upp i pianots register, högt ovanför det älskande paret.

Sångerna i Chants de Terre et de Ciel är kompakta men kommunikativa små stycken, djupt rotade i tonsättarens känsloliv. De är varken enkla visor eller kaxig uppvisningsmusik; svårigheten har inget egenvärde, men likafullt får Bertrand Chamayou och Barbara Hannigan visa både teknisk och konstnärlig fingertoppskänsla. Det inte heller heller meningen att vi lyssnare skall behöva fokusera på svårigheten, de tekniska krumbukterna eller virtuosa utbrotten. Vi skall bara luta oss tillbaka, öppna våra sinnen för musiken och låta den tala till oss.

Ett förlösande kraftprov

En betydligt större utmaning för musikerna är den mångbegåvade amerikanen John Zorns sångcykel Jumalattaret, ”Gudinnor”, inspirerad av mäktiga väsen i den finska folktron hämtade ur nationaleposet Kalevala. Luftens dotter Ilmatar, som besjungs i Zorns åttonde sång, är för övrigt densamma som föder fram världen i Jean Sibelius tondikt Luonnotar.

Zorn skrev sångerna 2012. Tre år senare träffade han Barbara Hannigan i New York, lustigt nog i samband med att hon spelade i George Benjamins opera Written on Skin. Han skickade henne Jumalattaret, och när hon väl började titta på sångerna insåg hon att det var den mest utmanande musik hon sett. Det tog flera år för Hannigan att lära sig Jumalattaret. Hon har själv sagt att instuderingen prövade hennes musikaliska och mentala gränser, men att slutligen bemästra musiken var förlösande. I kommentarerna till ett videoklipp från en repetition finns omdömen som ”ett övermänskligt, oförglömligt arbete” och ”bravo, precisionens mästarinna”.

John Zorn är en frisinnad tonsättare som blandar idéer, uttryck och tekniker på ett sätt som är svårplacerat men helt i linje med vår tids mångfasetterade uttryck. Sångerskans ibland häftigt utlevande gestaltning är inte heller här frågan om effektsökeri utan skulle kunna liknas vid en strävan efter transcendental reinkarnation av de här mytiska gestalterna. Hon jollrar, nynnar, viskar och brummar, mässar som en schaman och sjunger halsbrytande koloraturer. Jumalattaret är ett kraftprov för musikerna, men långt ifrån en svårbegriplig odyssé för lyssnarna. Musiken är illustrativ, berättande, med influenser från jazz-, folk- och populärmusik.

Pianistiska besvärjelser

Mellan sångcyklerna bjuder Bertrand Chamayou på pianoverk av Aleksandr Skrjabin och George Benjamin, i det senare fallet tillsammans med tonsättaren själv. Divisions för fyrhändigt piano skrev Benjamin för sin vän och musikaliske parhäst Pierre-Laurent Aimard och de uruppförde verket tillsammans sommaren 2025. Inför uruppförandet berättade Benjamin att han har älskat att spela fyrhändiga pianoverk sedan ungdomen och att han lockades att själv skriva något i genren eftersom ”den nästan helt har försummats av tonsättare efter 1945”.

Titeln på verket syftar enligt tonsättaren både på den rent fysiska uppdelningen av klaviaturen, ”de sätt på vilka de fyra händerna interagerar, skiljs åt, tränger sig på och korsas”, och på själva musikens innehåll ”ifråga om rytm, struktur och samtidiga men motstående linjer och figurer”. Verket inleds med tysta men envist upprepade toner, efterhand framträder fragment av melodier och, med dem, skuggor av harmonik. Genom verket ställer de två pianisterna musikaliska fraser mot varandra i en ständigt föränderlig tablå.

Om pianisten och tonsättaren Aleksandr Skrjabin skrevs postumt i en sovjetisk encyklopedi att ”ingen annan tonsättare är mer bespottad eller hyllad”. Självständigt från utvecklingen i Tyskland och Frankrike, men helt i linje med utvecklingen kring sekelskiftet 1900, rörde han sig ur den traditionella dur- och molltonaliteten. Poème-Nocturne från 1912 och Vers la flamme från 1914 är två goda exempel på det här uttrycket.

Det är inte atonal musik i den mening att den saknar harmonik, utan i likhet med i synnerhet den franska impressionistiska musiken är harmoniken mer svävande, riktningslös, mystisk. Vers la flamme, ”Mot eldslågan”, är uppbyggd på ett speciellt ackord, kallat Prometheus-ackordet efter titanen i grekisk mytologi som gav elden till människorna, som Skrjabin använde i flera av sina sena verk. Poème-Nocturne är inte typisk nattmusik utan mer rastlös och orolig, frammanande känslan av att balansera på den hårfina gränsen mellan dröm och vakenhet och i de porlande rörelserna över pianots register är det som om natten och dagen tycks smälta samman.

Text: David Saulesco