Gustav Holsts Planeterna

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredagen den 20 januari kl 19:03.

Alban Berg växte upp med Mahler, Strauss, Debussy och Wagner som klangliga förebilder, vilket också märks i hans Sju tidiga sånger. Av sina ungdomssånger valde Berg 1917 ut tio stycken och gjorde ett häfte med omsorgsfullt handskrivna noter som en gåva till sin fru på deras tioårsjubileum. Ytterligare ett tiotal år senare tog Berg sju av dessa sånger och omarbetade dem till en sångcykel för röst och orkester.

Eftersom sångerna hade komponerats separat behövde de bearbetas och ordnas för att fungera som ett sammanhängande verk. Sångcykelns form vittnar också om Bergs dragning till struktur och mönster: På ett symmetriskt sätt varierar han orkesterackompanjemanget i de sju sångerna, vilket gör att klangerna hela tiden förnyas. Endast i den första och sista sången använder Berg hela orkestern, för maximal effekt. När han började ta lektioner för Arnold Schönberg var Berg helt självlärd, men här visar han den skicklighet han med åren förvärvat i att hantera orkesterns alla klangliga resurser.

Samma år som Alban Berg och hans fru firade tioårsjubileum lade Gustav Holst sista handen vid sitt orkesterverk Planeterna. Gustavs dotter Imogen Holst, själv tonsättare och en inflytelserik musikpersonlighet, skrev att en orkestersvit med olika karaktär i varje sats tilltalade hennes pappa eftersom han hade svårare att tackla ett verk i stort format, som en symfoni.

Liksom Berg använder sig Holst av en stor instrumentbesättning – till och med ännu större, med närmast Mahlerska ambitioner – men liksom Berg är det inte för att slå blå dunster i lyssnarna, eller banka dem gula och blå, utan för att ”han behöver de extra nyanserna i klangfärg och vet hur han skall använda dem” som Ralph Vaughan Williams uttryckte det. Idén till verket fick Holst på en resa till Spanien våren 1913, då han och hans reskamrater diskuterade astrologi. ”Jag studerar endast saker som antyder musik till mig” skrev Holst själv, och med all säkerhet hörde han musik i de färgstarka beskrivningarna av planeterna och deras karaktärer.

De sju satserna i Planeterna kallade Holst för kontrasterande stämningsbilder och det är talande att satsernas ordning inte motsvarar planeternas ordning i solsystemet, utan den som skapar den bästa musikaliska helheten. Uruppförande skedde i september 1918 under ledning av Holsts vän, dirigenten Adrian Boult. Det är svårt att tänka sig i dag, men då uppfattades verket som banbrytande och modernt; så pass nytt att Boult vid ett senare framförande insisterade på att bara spela fem satser, och i en annan ordning, för att göra verket mer lättsmält.

Men redan vid uruppförandet lär musiken ha tjusat åtminstone merparten av publiken. Imogen Holst skrev: ”Till och med de som studerat partituret chockades av Mars larmande ljud. Städerskorna började dansa till Jupiter. Åhörarna kände ålderdomen komma krypande under Uranus. Och i det oförglömliga slutet av Neptunus suddade den hemliga damkören ut gränsen mellan klang och tystnad.”

Text: David Saulesco

Konserten filmas.

Lyssna på Mästerverken i P2 om Gustav Holsts Planeterna