Dvořáks cellokonsert med Gautier Capuçon

Dvořáks ”tionde symfoni”

Antonín Dvořáks lika delar överdådiga och melankoliska cellokonsert har ibland kallats för hans tionde symfoni. Det var mot slutet av sin tid som chef för Musikkonservatoriet i New York som Dvořák komponerade konserten, en period, 1892 till 1895, under vilken han också skrev sin kända nionde symfoni Från nya världen. Första noteringen till cellokonserten gjorde han 1894. Året därpå återvände han till Prag, där han färdigställde stycket.

En inspirationskälla för Dvořák var operettkompositören Victor Herberts andra cellokonsert, i vilken tre tromboner ackompanjerar cellon i den långsamma satsen. Även i Dvořáks tresatsiga konsert fungerar blåsinstrumenten ofta nästan som en kör, som tillsammans får den ensamma, breda celloklangen att framträda med full kraft. Dvořák valde dock att inte skriva in någon solokadens i konserten. Skälet till det ska ha varit att han, under tiden för kompositionsarbetet, nåddes av beskedet att hans svägerska hade dött. För att hedra hennes minne interfolierade han – i stället för en kadens – ett citat från en av hennes favoritsånger som han redan hade använt sig av i sin sångsamling Fyra sånger op 82. Fragment ur svägerskans melodi hörs i konsertens avslutande coda.

Saga som inspiration

Sorgens tema går som en röd tråd även genom Alexander von Zemlinskys Sjöjungfrun. Förlagan var H. C. Andersens kända saga Den lille Havfrue, som handlar om den omöjliga kärleken mellan sjöjungfrun och människoprinsen. Orkesterverket hade premiär i Wien år 1905. Även detta är musik med starka drag av ångest och melankoli. I båda styckena går det även att höra drag av Wagners ledmotivsteknik och en harmonik som för tanken till hans opera Tristan och Isolde. Från von Zemlinskys stycke går det också en båge tillbaka till Dvořák: H. C. Andersen hade nämligen, i sagan om sjöjungfrun, tagit intryck av romantikens Undine-myt – vilken var utgångspunkten för Dvořáks opera Rusalka med premiär i Prag 1901. Huruvida von Zemlinsky hade sett operan eller ej må vara osagt, men mycket sannolikt är att han kände till den. Och även om det inte finns några musikaliska drag av Dvořák i von Zemlinskys musik är deras förmåga att känsligt klä myten i musikalisk dräkt en övertygande, gemensam nämnare.

Text: Hedvig Ljungar