Dvořák & Brahms
Chefsdirigent Daniel Harding leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Johannes Brahms Symfoni nr 4 – ett himlastormande stycke som börjar plötsligt, ”in medias res”, som om lyssnaren öppnar en dörr till musiken och orkestern redan är i full gång med att spela. Därtill spelas Dvořáks dramatiska orkesteruvertyr till Otello – den sista delen i en triptyk av uvertyrer som tonsättaren skrev med utgångspunkt från William Shakespeare.
Den här produktionen ingår i en eller flera rabatterade konsertserier.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 den 24 september kl 19:03.
Brahms kom att brottas länge med den symfoniska formen innan han slutligen var nöjd. Redan i början av tjugoårsåldern skissade han på en symfoni, men det mesta av materialet hamnade istället i hans första pianokonsert och det skulle dröja ytterligare tjugo år, till 1876, innan den första symfonin såg dagens ljus.
Den fjärde symfonin tillkom under sommarsemestrarna åren 1884–85. Inför premiären var Brahms osäker på sitt verk och han komponerade därför först ett arrangemang för två pianon som uppfördes inför några vänner. Men gensvaret blev kyligt och en av vännerna, författaren och kritikern Max Kalbeck, föreslog till och med att Brahms borde stryka de två mittensatserna. Lyckligtvis tog Brahms inte sina kritiker på orden utan dirigerade själv det succéartade uruppförandet av symfonin i Meiningen i oktober 1885.
Inte sällan beskrivs den fjärde symfonin som ett mörkt och tragiskt verk och visst finns det ett drag av kärvhet i musiken. Men när det kom till att komponera känslomässigt flertydig musik var Brahms en mästare och den fjärde symfonin är så mycket mer än bara melankoli. Verket rymmer även sina beskärda delar av värme och kärleksfullhet och inte minst i den berömda finalen sprakar musiken av magnifik ståtlighet.
I motsats till Brahms började Dvořák komponera symfonier tidigt, redan som 23-åring låg första symfonin färdig. Knappt tio år senare skickade han in en ansökan om stipendium från österrikiska staten. En av stipendiets jurymedlemmar var Brahms, som var oerhört imponerad av sin kollegas verk, och såg till att Dvořák tilldelades stipendiet ett flertal gånger. Brahms uppmuntrade även sin egen förläggare Simrock att ge ut Dvořáks musik, han hjälpte honom ekonomiskt och korrekturläste hans partitur.
Bland Dvořáks orkestermusik spelas idag vanligtvis bara ett begränsat antal verk regelbundet, framför allt cellokonserten och de tre sista symfonierna. Men den tjeckiske tonsättaren skrev mycket annan fantastisk musik som tyvärr sällan spelas. Ett exempel på det är konsertuvertyren Otello, komponerad strax innan Dvořák 1892 lämnade sitt hemland för en flerårig vistelse i USA. Den suggestiva musiken är inspirerad av Shakespeares drama, men det är samtidigt ett verk som väl står på egna ben. Den som är bekant med Dvořáks nionde symfoni känner snart igen sig – många av de musikaliska ingredienser som är framträdande i symfonin härs även här – i mer koncentrerad form: melodisk rikedom, mystisk stämningsfullhet och en enorm slagkraftighet och vitalitet.
Axel Lindhe
Ungefärlig konsertlängd: 55 min