arrow

Debussys Pelléas et Mélisande

Chefsdirigent Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester uruppför Jesper Nordins Silhouettes and Shadows och framför musik ur Richard Wagners Parsifal och Claude Debussys Pelléas et Mélisande om religiösa under, kärlek och död.

Tre musikaliska uppfinnare möter vi i denna konsert. Richard Wagner med sin suggestiva värld i Uvertyren och Långfredagsundret, två orkestersatser ur hans sista opera Parsifal. Claude Debussy som slösar sin förtrollande klangskönhet över oss lyssnare i en orkestersvit ur Pelléas och Mélisande, operan som kallats en av de minst dramatiska men också mest originella som skrivits. Och så svenske nutida tonsättarmagikern Jesper Nordin som med hjälp av sin egen uppfinning Reactional Music gifter ihop traditionella instrument med elektroniskt skapade ljud, ljus och rörelse i en starkt gripande konsert för saxofon och orkester, därtill koreografi. Det finns förstås avsevärda olikheter mellan de tre tonsättarna och deras respektive verk, men också beröringspunkter som kanske kan överraska.

Wagner ville revolutionera operakonsten. Han ansåg att de italienska och franska operatraditionerna, där de befann sig vid mitten av 1800-talet, hade gått vilse och blivit irrelevanta. En idé han väckte till liv var den om allkonstverket, att förena musik, drama och poesi. Han drev också starkt tanken om att den dramatiska helheten måste vara överordnad allt. Musiken i en opera får inte förminskas till att bara vara en ledsagare till texterna. Samtidigt får dramat inte bara gestaltas genom musiken. Melodierna måste integreras med det som texterna handlar om, och fungera som ett känslomässigt komplement. Det är här hans teknik att använda ledmotiv kommer in i bilden. Ledmotiv, kortare eller längre melodier eller ackordföljder, tänkta att få oss att associera till olika personer eller företeelser, och få oss att ana eller förstå hur personerna är och förändras av det som händer i operan.

Claude Debussy ville också hitta nya vägar. Även om han var inspirerad av Wagners musik (han gjorde ett antal ”pilgrimsresor” till Bayreuth och lät sig hänföras) så gick hans musik i en helt annan riktning, man skulle kunna säga åt det motsatta hållet: Om Wagners musik präglas av en suggestiv rörelse framåt i det dramatiska, känslomässiga förloppet, där ackordföljderna och de många upprepningarna av ledmotiv kan få den mest motsträvige lyssnare att förstå innehållet och ryckas med (de två orkestersatserna vi kommer höra är bra exempel), så gör Debussy precis tvärtom. Han låter oss stanna upp.

En viktig inspiration för Debussy var gamelanmusiken från Java som han fått höra på världsutställningen i Paris 1897, en helt ny klangvärld, ett helt annat sätt att tänka. Han fick en vision av att själv skapa musik där ackord kunde användas för sin vackra klang, med ett självständigt värde, inte som funktioner på det sätt han var van vid i den västerländska konstmusiken. Han undvek att bygga ackord med vanliga dur- och mollskalor, och använde istället pentatonik (femtonsskalor), heltonsskalor och liknande. Effekten blev en musik som stannar upp och vänder sig inåt. Liksom Wagner ville Debussy låta musiken förklara och lyfta fram det inre dramat hos sina karaktärer. Men fokus är inte på utveckling, utan på en kontinuerlig omformning och fördjupning av ett tillstånd. Därav talet om att Pelléas och Mélisande är en av historiens minst dramatiska operor. Betyder det också att det blir tråkigt? Verkligen inte. Slutresultatet är ett förtrollande och, kan man kanske kalla det, sorgesamt meditativt musikuniversum.

Jesper Nordins saxofonkonsert som här får sitt uruppförande handlar om stora, existentiella frågor: Sorg, försoning och livet bortom detta. Och idén om allkonstverket kan sägas leva vidare, om än i helt andra former än vad Wagner tänkte sig. Jesper Nordin experimenterar gärna med att integrera musik med bild, ljus, rörelse och koreografi. Med sin egenutvecklade teknologi Reactional Music som används som ett av ”musikinstrumenten” närmar vi oss en av Jesper Nordins visioner: Att se musiken.

Liksom Debussy har Jesper Nordin som en av sina inspirationspunkter gamelanmusiken. Om det gör att vi kommer att märka av likheter mellan deras respektive musikverk på den här konserten återstår att höra!

Text: Christina Hedlund


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2024/2025

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.

Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.

Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.

År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.

Valentine Michaud, vinnare av Credit Suisse Young Artist Award 2020, är en saxofonist med extraordinärt djup och mångsidighet. Hennes framträdanden breddar saxofonens uttrycksmöjligheter och hennes drivkraft att tänja på gränser och utforska nya horisonter har gett Michaud en unik plats i den ständigt föränderliga klassiska musikvärlden.

Bland de senaste höjdpunkterna märks debuter med Danmarks Radios symfoniorkester under Vasily Petrenko, Orchestre de la Suisse Romande med Maxim Pascale och Wienerfilharmonikerna under Esa-Pekka Salonen vid Luzernfestivalen, där hon uruppförde Anders Hillborgs saxofonversion av Peacock Tales, samt hennes debut i Luzernsymfonikernas kammarmusikserie.

Michaud har framträtt på många av världens ledande scener, bland annat KKL Luzern, Londons Wigmore Hall, Grand Philharmonic Hall i St Petersburg, Konzerthaus i Wien och Tonhalle Zürich.

Valentine är för närvarande Artist-in-Residence med Orchestre de la Suisse Romande och brinner för att främja sammansmältningen av olika konstformer i sitt arbete. Hon är en av grundarna av SIBJA, ett konstnärskollektiv som har skapat föreställningar där målare, dansare, musiker och elektronisk livemusik har mötts i en rad unika miljöer, exempelvis i trilogin Waiting for Amon och kortfilmen Le Dialogue de l’Ombre Double.

Den franske konstnären Emmanuel Michaud arbetar med performance, videografi och ljud. Med influenser från mytologi, science-fiction, heliga sånger och danser, samtida musik, rap, metal eller aikido iscensätter han poetiska berättelser i märkliga och drömska världar.

År 2016 grundade han tillsammans med Valentine Michaud (saxofon) kollektivet SIBJA, vars performancetrilogi Waiting for Amon belönades med Nico Kaufmann-priset 2018. Tillsammans med dansare och musiker spelade de på Theater der Künste, Johanneskirche och ZHdK Highlights (Zürich), Festival de la Cité (Lausanne) och 83:e Musikwoche i Braunwald. Deras kortfilm Both visades på ELIA Biennial Conference 2020.

Han grundade kollektivet PHON3M tillsammans med Kara Leva (sång) och Stefan Kägi (piano); deras första skapelse Bleached Paths framfördes på Baby Angel (Zürich) och Humbug (Basel). Som scenograf har Emmanuel Michaud arbetat med Cie Operatic och med koreografen Diane Gemsch; som ljuddesigner med Kara Leva och Nina Dmitrovic; som videograf med Marina Mello, Akmi Duo och Tubbes Duo. Verken som är resultatet av dessa samarbeten har visats på ZHdK (Zürich), Bicubic (Romont), Le Reflet (Vevey) Sonohr Festival (Bern) och på Grand Théâtre de Genève, där han assisterade regissören Luc Birraux.

Musiken

Ungefärliga tider

Parsifal är Wagners mest gåtfulla verk. Det är också hans musikaliska testamente till eftervärlden. I 1940-talets svenska operastandardverk Våra populäraste operor och operetter kunde man läsa: ”Verket uppföres i allmänhet numera endast en gång om året, på palmsöndagen. Den mötes då ständigt av en fulltalig och högtidsstämd publik. Det hör till god ton att komma svartklädd. Applåder är vid dessa föreställningar bannlysta”.

Fullt så strikt behöver dagens betydligt mer sekulariserade publik inte förhålla sig till detta ”Bühnenweihfestspiel” (Scenvigningsfestspel) i tre akter.

Wagner kom i kontakt med stoffet 1845 då han läste Wolfram von Eschenbachs (ca 1170 – 1220) version av denna bretonska legend. Librettot färdigställdes 1877 och första aktens förspel framfördes på hustrun Cosimas födelsedag juldagen 1878. Resten av musiken komponerades huvudsakligen under Wagners vistelser i Italien.

Den heliga Gral, kalken med Kristi blod, och det heliga spjutet som stuckits i den korsfästes sida, förvaras i borgen Monsalvat i Spanien. Över relikerna vakar Gralriddarna, ett slutet brödraskap som hamnat i djup kris efter att dess kung Amfortas insjuknat och spjutet gått förlorat. Han har låtit sig förföras av Kundry, fresterskan som dömts till att planlöst vandra omkring till domedagen, efter att ha hånat Jesu lidande. Bara ”en ren dåre” i stånd att känna äkta medlidande kan återställa friden. Parsifal blir ynglingen för uppdraget.

Alltsedan urpremiären i Bayreuth 1882 har många uttolkningar gjorts av vad Parsifal ”egentligen” handlar om. Varje tolkning ligger i betraktarens öga – och öra, men det är uppenbart att Wagner till stor del inspirerats av katolsk mysticism. Eller med Horace Engdahls ord: ”Hans musik innebär fortfarande en kronisk skandal för förnuftet – och en triumf för operan som det underbaras konst”. Efter premiären  var kritiken delad och filosofen Nietzsche bannade Wagner för att ha släpat upp de kristna trosfrågorna på operascenen.

Förspelet till första akten inleds med tre ledmotiv som återger den upphöjda och mystiska atmosfären i Graalriddarnas borg: Nattvardsmotivet, Gralens motiv och Trons motiv.

”Långfredagsundret” i operans tredje akt återspeglar den frid och salighet Parsifal omfamnar när han luttrad och fri från världens larm återvänder till Monsalvat.

Text: Henry Larsson

 

Valentine Michaud är saxofonisten som designar sina egna scenkläder och gärna medverkar i sammanhang där olika konstformer möts. Som nu, tillsammans med sin bror, visuelle artisten – scenografen, koreografen med mera – Emanuel Michaud, när de två står i centrum för uruppförandet av Jesper Nordins saxofonkonsert. Ett möte mellan symfoniorkesterns klangvärldar och det digitalt skapade. Ett möte också mellan de visuella och de musikaliska uttrycken.

Saxofonkonsertens tre satser målar upp bilder av sorg, försoning och livet bortom detta. Utan att använda några direkta citat är den delvis tänkt som en hommage till David Bowie och hans konstnärskap med dess unika blandning av populärkonst, avant-garde, mode, science fiction och filosofi.

Jesper Nordin berättar att han får sin inspiration av musik från alla möjliga genrer. Den klassiska musikhistoriens hela tradition, hårdrock, jazz och indonesisk gamelan, men kanske främst från svensk spelmansmusik. Kommer vi alltså att höra spår av den i saxofonkonserten? Kanske, kanske inte. Men helt klart är att folkmusiken finns närvarande i det här verket, precis som i åtskilliga andra av hans kompositioner. En närvaro som Jesper Nordin själv menar kanske bara anas, som en silhuett:

– Du tar in en drös spelmän i en katedral. Så står de där och spelar i sin egen värld. Så plockar du bort musikerna. Efterklangen som man då hör – det är den folkmusiken jag vill åt. Det är någon slags tonalitet, aura, skugga…

Därav verkets titel, Silhouettes and Shadows. Om vi lyssnare tycker att vi hör något som påminner om folkmusik mer konkret kan det ha att göra med att Jesper Nordin gärna använder sig av ett slags bordun i sin musik, alltså en ton som ligger kvar länge i botten under ett musikaliskt skeende och som den övriga musiken förhåller sig till, så som det ofta fungerar i folkmusik.

För en tid sedan hörde den fransk-schweiziska saxofonisten Valentine Michaud av sig till Jesper Nordin.

– Vi fann varandra i en vilja att göra något utöver det traditionella – hennes egendesignade kostymer och min egenutvecklade teknologi kändes som en bra start för ett spännande samarbete.

Det visuella elementet är alltså en bärande del av verket. Valentines medaktör på scen, Emmanuel Michaud, kommer med hjälp av scenografi, rekvisita och rörelser – både fysiska och digitalt skapade – visuellt gestalta det som spelas.

Den som följt Jesper Nordins tonsättargärning känner säkert till hans digitala musikaliska redskap Gestrument. Detta har han på senare år vidareutvecklat under benämningen Reactional Music. Det fungerar som något mitt emellan en komposition och ett musikinstrument.  Man spelar genom att till exempel röra sina händer i luften. Dessa rörelser kan användas till att styra både ljud, ljus och bilder, och tack vare denna teknologi så följer musiken alltid de regler som är satta för den komposition man framför. En blandning av instrument och komposition, där det finns utrymme för improvisation inom givna ramar. Vi kommer att få höra och se både Valentine Michaud och Emmanuel Michaud traktera Reactional Music, och i sista satsen används den även av konsertens dirigent Daniel Harding.

– Verket avslutas med att de tre spelar med sina rörelser på den här tekniken. Och genomför något slags rit, där orkestern slutar och de tre tillsammans spelar.

Vi kan förvänta oss en på många sätt nyskapande musikupplevelse. Men som förhoppningsvis, menar Jesper Nordin, inte behöver vara svår att ta till sig. Lite kan det kanske ha att göra med David Bowie och hans ande, som liksom svävar över det här verket. David Bowie, som ju på många sätt var mainstream, men ändå alltid experimenterade och stack ut, och som hade mycket filosofi och tankar bakom det han gjorde. Hans konstnärliga arv, förklarar Jesper Nordin, har varit en stor källa till inspiration för saxofonkonserten.

– Folkmusiken har jag haft sedan barnsben, men min första stora, stora musikaliska kärlek, det var David Bowie, från när jag var åtta-nio år, och sedan har det suttit i!

Text: Christina Hedlund

Mötet med Richard Wagners Tristan och Isolde i Bayreuth 1889 fascinerade Claude Debussy djupt, men han ville inte imitera det han beundrade hos Wagner. ”Jag föreställer mig en annan dramatisk form, där musiken tar vid när orden tappar sin uttryckskraft. Musik är till för det outsägliga. Den skall kunna komma såsom ur skuggorna för att vid behov återvända dit, alltid diskret.” Frågan om var han skulle få en passande text ifrån kunde Debussy ännu inte besvara, men då han fyra år senare blev bekant med den belgiske symbolisten Maurice Maeterlincks berömda pjäs Pelléas et Mélisande hade han hittat sitt drömmaterial.

Uruppförandet av Debussys opera i Paris 1902 hör till musikhistoriens stora händelser. Liksom tidigare med Förspel till en fauns eftermiddag hade Debussy här skapat ett verk som direkt eller indirekt påverkade allt som kom till senare: en opera utan arior eller ensembler. Orkestermellanspelen som skiljer scenerna åt är viktiga – de ”tar vid där orden slutar” och illustrerar både scen- och sinnesförändringar. Dramat är en mörk saga om Golauds förödande svartsjuka mot hustrun Mélisande och sin halvbror, Pelléas. Golaud mördar Pelléas inför Mélisande, som sedan dör i barnsäng då hon fött Golauds dotter.

Att skapa en orkestersvit ur detta mästerverk har länge lockat en rad dirigenter och tonsättare. Den österrikisk-amerikanska dirigenten Erich Leinsdorf var rätt tidig med sin variant från 1946, och den har nog blivit den totalt sett mest spelade. Många efterföljare har också använt hans svit som grund för sina egna Pelléas et Mélisande-sviter. Leinsdorf utgick liksom sina sentida kolleger från de utsökta orkestermellanspelen, som Debussy komponerade efter att han vid instuderingen av operan upptäckte att han inte hade lämnat tillräcklig tid för scenväxlingar. Sviten inleds med musiken som föregår operans första scen, där oboen får spegla Mélisandes milda karaktär. Därefter formar sig de olika mellanspelen till en gripande tondikt som väl fångar det säregna ”ljus” som präglar Debussys musik och Maeterlincks pjäs.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 2 timmar inklusive paus

Ingår i följande konsertserier: