Conrad Tao vid flygeln

Hör ett utdrag ur Kromatisk fantasi och fuga av Johann Sebastian Bach.

Den amerikanske pianisten och tonsättaren Conrad Tao har av New York Times beskrivits som en musiker med ett ”utforskande intellekt och öppenhjärtig klarsynthet”. Tao debuterade redan som liten, både som violinist och pianist. Dock oerhört trött på underbarns-epitetet har han utvecklat ett konstnärskap helt i sin egen rätt; hans tekniska skicklighet är enbart ett verktyg för den stora berättelse som han söker förmedla i varje enskilt framträdande.

Tao ser sig inte främst som interpret, utan framträdandet – skapandet i nuet – är ett lika kreativt arbete som själva komponerandet. ”Vad ska jag göra med den här musiken – och hur? Varje framträdande är helt nytt, det jag gör den timmen, minuten, sekunden, kan aldrig göras om. Ständigt nya världar att utforska.” Tao är också en framgångsrik tonsättare som rör sig mellan klassiska och samtida, experimentella och populärkulturella uttryck med en verklista som omfattar både piano-, kammar- och orkestermusik och ibland med okonventionella inslag.

Conrad Tao utforskar ständigt frågan om varför musik påverkar oss på ett så djupt och personligt plan och är därför också en ivrig förespråkare för konstmusik. Utan att kompromissa söker han vägar till en mer jämnårig publik, bland annat genom The Unplay Festival i New York, och han kom redan som tonåring med på Forbes lista över världens mest inflytelserika unga musikpersoner i sällskap med Lady Gaga, Katy Perry och Justin Bieber.

I kvällens program har han utgått från Echoes’ White Veil av Jason Eckardt, som Tao betraktar som ett mästerverk i den virtuosa pianotraditionen. Eckardt startade sin musikaliska karriär med heavy metal och jazz men gav sig helt hän komponerandet efter att ha upptäckt Anton Weberns musik. I samma ålder som Tao är nu, skrev Eckardt kvällens stycke inspirerad av prosadikten ”Echoes” av den amerikanske poeten William Stanley Merwin.

Tao låter Eckardts egensinniga och halsbrytande verk omges av en programsättning med mer bekanta verk i vad han själv kallar en ”konservatorietradition” som han växte upp med, och inleder med Kromatisk fantasi och fuga av Bach. I likhet med Eckardt är detta Bach-verk rikt och virtuost yvigt, fullt stora, dramatiska gester.

Med Compassion, som Julia Wolfe skrev efter att ha bevittnat 11 september-attackerna på nära håll, ändrar Tao fokus; breda klanger i ett långt bitvis våldsamt crescendo maximeras i en plötsligt tyst upplösning. Rachmaninovs etyd nr 2 ur Études-Tableaux op 39 framträder till synes ur detta intet; ängsligt böljande, framväxande som en kaskad av vågor på öppet hav, ständigt i rörelse. Ovanpå det ger Beethovens Pianosonat i Ass-dur lindring och tröst och, med Taos egna ord, ”får sammanfatta och uppenbara en mer mångtydig och ibland oklar relation mellan pianist, virtuoseri och musikaliskt uttryck”.

Text: Jenny Leonardz