Chamber Unplugged 4 november

Barocken var en händelserik konstnärlig period som var dominerande i Europa från slutet av 1500-talet till omkring 1750-talet. Sonaten, operan och solokonserten – musikformer vi i dag tar för givet – såg alla dagens ljus under barocken. Ordet ”barock” användes ursprungligen om oregelbundna pärlor men blev på 1700-talet ett öknamn på vräkig och överdådig konst. I SAOB förklaras ordet som ”befängd, orimlig, besynnerlig” med belägg från 1700-talet. På 1760-talet stod i det stora franska uppslagsverket Encyclopédie: ”Barock musik är sådan där harmoniken är förvirrad av överdrivna modulationer och dissonanser och sången är kärv och onaturlig.”

Barockmusiken har sedan dess pendlat mellan hån och hänförelse. I dag är associationerna ofta positiva och för dem som uppskattar den här musiken finns en stor skatt att utforska – ett pärlband, skulle man kunna säga, av vacker musik. Radiosymfonikernas flöjtister Julia Crowell och Anders Jonhäll är två barockentusiaster som här bjuder på några sådana pärlor tillsammans med orkesterkollegan Magnus Lanning på cello samt cembalisten Peter Lönnerberg.

Tonsättaren och cembalisten Élisabeth Jacquet de la Guerre är relativt unik då hon som tonsättare och kvinna var känd redan under sin livstid. Denna Triosonat g-moll skrevs i slutet av 1600-talet, inte långt efter operan Kefalos och Prokris – den första operan av en kvinnlig tonsättare som spelades i Frankrike. De la Guerre var en av den franska sonatens riktiga pionjärer. Från den dramatiska öppningen via alla dansanta preston och inte minst några fartfyllda cellopartier innan sonaten är slut är detta skickligt skriven musik full av livsglädje, eller rättare sagt, joie de vivre.

En av de främsta och mest kända barocktonsättarna är tveklöst Johann Sebastian Bach. Många triosonater har trotts vara skrivna av Bach men denna Triosonat G-dur är en av få som säkert kan knytas till honom och enligt Julia Crowell själv var det ”ett måste” att spela den. Den är skriven enligt italiensk mall med fyra omväxlande satser. Den stillsamma inledningen övervår i en lätt och frisk fuga, som landar i ett vemodigt, rastlöst adagio och till slut avslutas sonaten med en befriande och elegant bourrée.

Bourrée är en gammal fransk dans. Jean-Marie Leclairs svit Deuxième récréation de musique g-moll består av en uvertyr och ett antal danser. Leclair var en av sin tids främsta violinister, som tonsättare känd i första hand för sina sonater och konserter för just violinen. Vid sidan av lite mer kända danser som menuett och saraband presenteras här också bland annat den italienska folkdansen furlana och tambourin, en dans från Provence så kallad för att den taktfasta rytmen imiterar en trumma. Badinerie är dock inte en dans, utan betyder ungefär ”skämtsamt” på franska och användes som rubrik på lättsamma musikstycken av många tonsättare. Minst en badinerie har du säkert redan hört: sista satsen i Bachs h-mollsvit för flöjt, stråkar och continuo.

Text: David Saulesco