Chamber Unplugged 22 oktober
Med suggestiva titlar och detaljrik, genomtänkt struktur hör François Couperins musik till barockens mest älskade verk. Senare tonsättare har liknat dem vid små tondikter och på 1900-talet bearbetade Richard Strauss flera av dem för orkester. Här framförs en smakfull blandning av vokal och instrumental musik från sonaten Les Barricades Mystérieuses till motetten Laudate pueri Dominum.
Den här produktionen ingår i en eller flera rabatterade konsertserier.

En höstdag för 350 år sedan föddes François Couperin. Han växte upp i hjärtat av Paris, i hjärtat av en stor musikfamilj och i hjärtat av den franska barocken. Han blev snabbt en av de mest hyllade cembalisterna tonsättarna i Europa – och dessutom organist, lärare åt prinsar och prinsessor och kunglig hovmusiker åt självaste Solkungen, Ludvig XIV. Familjens hus finns ännu kvar i Marais-kvarteren, runt hörnet från en av stadens äldsta och vackraste kyrkor, Saint Gervais. Genom höga gotiska valv silar ljuset i färgglada fläckar, från 1500-talsfönstrens bilder, och omsluter orgeln som även François far spelade på. Orgeln var toppmodern då, och skulle bli arbetsinstrument för många generationer Couperin framöver, där François var den tredje i raden.
Couperins cembalomusik skimrar av färger som ingen annan kunnat frammana ur instrumentet. Den springer ur en tradition som härmade lutans improvisationer, med full frihet för utövaren, men Couperin hade andra visioner. Musiken har precis som poesin både sin prosa och sin vers, förklarar han. Ibland skall det låta improviserat, ibland vara strikt utmätt. Men det skall alltid spelas precis som Couperin tänkt det! I sin första samling cembalostycken, Pièces de clavecin från 1713, bifogar han en lista över utsmyckningar och exakt hur han menar att de skall spelas. Tre år senare gav han ut sina åtta preludier i L’Art de toucher le clavecin, konsten att spela cembalo, en lärobok så precis att den har blivit en av våra viktigaste historiska källor.
Många av styckena i Pièces de clavecin liknar tondikter, med fantasieggande namn. Det kanske mest kända är Les Barricades Mystérieuses. Vilka barrikader menar Couperin? Och på vilket sätt är de mystiska? Vi lär aldrig få veta. Tonomfånget är lågt och dämpar cembalons ibland metalliska klang. De fyra stämmornas melodier flätas samman till en intrikat väv som på avstånd verkar lättsinnigt enkel. Varför Couperin valde en kvinnlig muslimsk härskartitel till sonaten La Sultane, sultaninnan, är också höljt i dimma. Tonspråket är inte österländskt, utan högst parisiskt, och sväller både på bredden och höjden som en härligt doftande bröddeg.
Bibelverserna i Jeremias klagovisor inleds med nästföljande bokstav i det hebreiska alfabetet: aleph, bet, gimel, och så vidare. Couperin har i sina Leçons de ténèbres utsmyckat varje bokstav precis som den inledande bokstaven, anfangen, i äldre tiders målade böcker. Kanske var den tredje klagovisans sopranduett tänkt för Couperins kusin, den hyllade sångerskan Marguerite-Louise, precis som så mycket annan av Couperins vokalmusik, inte minst de motettverser som han komponerade på order av Ludvig XIV, ”de l’ordre du Roy”, och motetten Laudate pueri Dominum.
Text: Janna Vettergren