Brahms kontra Chin
Brahms Symfoni nr 2 D-dur lär ha varit hans egen favoritsymfoni. Hans första symfoni skrevs under 21 års tid i Beethovens skugga medan denna blev klar på ett par månader i sommar och solsken. Unsuk Chin är en av dagens verkligt stora tonsättare. Hösten 2017 hördes hennes klarinettkonsert i Berwaldhallen och nu tolkas hennes lekfulla men minst lika utmanande Pianokonsert av den bejublade schweiziske pianisten Francesco Piemontesi.
Den här produktionen ingår i en eller flera rabatterade konsertserier.

Sydkoreanska Unsuk Chin, baserad i Berlin, är en av världens främsta samtida tonsättare. Hon spelas i konsert- och operahus världen över, uppskattad av för sina djärva och okonventionella tongångar, färgrika orkesterklanger, lyriska djup och rytmiska fantasi. Och inte minst humorn. Ett släktskap med György Ligeti brukar framhållas – hon studerade komposition för honom – men Unsuk Chin är klart mer uppslupen.
Om sina instrumentalkonserter – hon har skrivit både för sheng (en traditionell kinesisk munorgel), violin, klarinett och piano – har hon förklarat att hon skapar extrema situationer för att tvinga solisterna att gå bortom det möjliga. Pianokonserten, en beställning från BBC 1997, är inget undantag; den kräver sin pianist. Om just pianokonserten har Unsuk Chin sagt att den speglar alla epoker i pianolitteraturen, från Scarlatti till i dag, med betoning på instrumentets energiska, virtuosa och lekfulla sidor.
Med sin andra symfoni, som Johannes Brahms skrev 1877, tog han definitivt plats bland sin tids främsta tonsättare. Den första symfonin tog enligt egen utsago 21 år från idéskiss till färdigt verk, medan den andra växte fram snabbt efter ettans positiva mottagande. Brahms skall själv ha sagt, om svårigheten med första symfonin, att ingen kan förstå hur det känns ”att höra en jättes klampande steg bakom sig”. Jätten var förstås Beethoven och Brahms första symfoni kallas också ibland för ”Beethovens tia”. Även andra symfonin har jämförts med Beethoven och omnämns då som Brahms ”pastoralsymfoni”.
Första satsen inleds med tre toner i de djupa stråkstämmorna, som ett ledmotiv som kompositören bearbetar verket igenom. Sina många ljusa klanger till trots, rymmer symfonin också svärta och, på Brahms typiska vis, både introvert sökande och utåtriktad eufori. Av de fyra symfonier som Johannes Brahms skrev, sägs den här ha varit hans favorit.
Text: Jenny Leonardz
Dirigentändring – Mirga Gražinytė-Tyla har ställt in sin medverkan. Hon ersätts av dirigent Antony Hermus
På grund av detta har konserten den 7 februari ställts in.
Konsertintroduktion i Berwaldhallens nedre foajén 1 timme före konsertstart.