Inställd - Beethoven 250: Missa Solemnis

Med rätta betraktas Ludwig van Beethoven som ett musikaliskt geni, rentav ett av historiens främsta. Men liksom såväl dårar som genier var han inte perfekt. Han hade hett temperament och ett egensinnigt lynne, allt enligt hans samtida. En del kan säkert förklaras av hans tilltagande dövhet – ett handikapp som säkert kan stressad och plåga vem som helst, och särskilt en musiker – liksom av hans traumatiserande uppväxt. Missa solemnis, liksom Beethovens andra sena verk, tillkom under stundtals kaotiska perioder.

”Mot slutet av augusti 1819 kom jag och musikern Johann Horzalka till mästarens bostad i Mödling. Klockan var fyra på eftermiddagen. När vi steg in förstod vi att Beethovens hushållerskor samma morgon hade lämnat honom. Innanför den låsta dörren till ett av rummen hörde vi Beethoven yla och stampa fram takt efter takt av fugan i Credo. Just som vi var på väg att gå öppnades dörren och han stod framför oss med förvridna anletsdrag, som om han utkämpat en kamp på liv och död med musiken.” Så beskrev Beethovens assistent Anton Schindler situationen när han jobbade som hårdast för att få färdigt mässan.

Mässan var ursprungligen ämnad för ärkehertig Rudolf av Österrike, Beethovens mecenat och tidigare pianoelev, som skulle utnämnas till kardinal i mars 1820. Han arbetade frenetiskt under sommaren 1819 men snart stod det klart att mässan inte skulle bli färdig i tid. Först i början av 1823 lämnade Beethoven över mässan till ärkehertigen och ändå gjorde han en del ytterligare justeringar i efterhand. Under tiden tillkom flera andra verk, bland annat de tre sista pianosonaterna och delar av hans nionde symfoni.

Missa solemnis anses av vissa som ett av den västerländska musikhistoriens viktigaste sakrala verk och är en av de omfångsrikt största, men kan samtidigt betraktas som en intim dialog. Beethoven gav mässan överskriften ”från hjärtat må det till hjärtat vända åter” vilket kan ses både som en hälsning till ärkehertig Rudolf och som en hänvisning till hans egen tro. En annan ledtråd återfinns i överskriften till en av satserna i Beethovens 15:e stråkkvartett, ett av hans sista verk: ”helig tacksägelse från en tillfrisknad till gudomligheten”. Inte en tacksägelse till Gud, utan till gudomligheten.

Liksom många människor i vår tid verkar Beethoven ha slitits mellan en tro på något större och, som vi skulle kalla det i dag, stora auktoritetsproblem. För Beethoven var det en del av den revolutionära tidsandan. Kyrkans makt stod i skottlinjen för den franska revolutionen men inte nödvändigtvis tron i sig. Beethoven hade säkert en egen, högst personlig tro, men att böja sitt huvud för en präst var honom säkert främmande.

Kontrasten är stor mellan bilden av ett ödmjukt samtal mellan den enkla människan och det ofattbara högre å ena sidan och å andra sidan den monumentala musiken som ställer stundtals nästan omåttliga krav på instrumentalister och särskilt sångare. Särskilt i Gloria och Credo tvingas sångstämmorna till långa fraser i höga lägen. Det är tveklöst medvetet skrivet, men utan anpassning eller hänsyn till röstens bekvämlighet. Samtidigt är det en omvittnat stark upplevelse att uppföra musiken, när alla delar faller på plats. Det är som att komma segrande ur en enorm idrottsprestation, du känner dig upplyft och utmattad på samma gång. Även för publiken är det en upplevelse: ömsom mäktig, ömsom innerlig, en högtidsstund för alla oavsett religion eller trosuppfattning.

Text: David Saulesco

Inställd konsert

Alla Sveriges Radios publika evenemang ställs in fram till och med den 30 juni

Här kan du följa  Sveriges Radio Berwaldhallens senast uppdaterade information om coronaviruset.