Gustav Mahler

Med sina monumentala symfonier och djupt personliga uttryck förde Gustav Mahler den romantiska traditionen in i en ny tid. Hans musik rymmer både det storslagna och det intima – en värld av känslor, filosofi och livets stora frågor.

Mahlers tidiga mottagande i Sverige

Mahlers fjärde symfoni möttes av både ris och ros vid uruppförandet i München 1901. Symfonins sista sats, med sången Das himmlische Leben efter en text ur diktsamlingen Des Knaben Wunderhorn, lär dock ha gått hem hos publiken – mycket tack vare sopranen för kvällen. Här i Sverige var omdömena också delade: Ture Rangström beskrev symfonin som ”denna söta, slippriga och segslitna musik” och Olallo Morales liknade musiken vid ”ganska billiga vitsar”. Den omvittnat kritiske Wilhelm Peterson-Berger skrev däremot att verket var ”betydande och genialt” samt att Mahler åstadkom ”något av en tysk dalmålning”.

Ingen ”Titan” utan Marion von Weber

Under åren 1886–1888 befann sig Mahler i Leipzig där han blev vän med Karl von Weber, en kapten inom den sachsiska armén. Mahler tog sig an att slutföra Karls farfar, den berömda kompositören Carl Maria von Webers opera Die Drei Pintos. Under arbetets gång tillbringade Mahler mycket tid i von Webers hem och föll totalt för Karls fru, Marion.

Förälskelsen ledde till att Mahler bönföll Marion att rymma med honom. Medan han väntade på hennes svar, påbörjade han sin första symfoni. Det sägs att Mahler ibland rusade hem till von Weber mitt i natten för att spela upp delar av symfonin för Marion på familjens piano. Han ska även ha köpt -två tågbiljetter och väntat på Marion på stationen, men fått beskedet att hon skulle stanna i Leipzig.

En annan, mer dramatisk version berättar att Marions man dök upp i tågvagnen där Mahler väntade, beväpnad med en revolver, för att där skjuta sönder nackstöden på sätena. Oavsett vad som verkligen hände, skulle inte Mahlers första symfoni ha blivit till utan Marion von Weber.

Hör Blomstedt dirigera Symfoni nr 1 – live från Berwaldhallen:

Nians förbannelse

Mahler kände väl till den så kallade "nians förbannelse", en vidskepelse som sade att ingen stor kompositör sedan Beethoven hade lyckats skriva mer än nio symfonier. När han började arbetet på Das Lied von der Erde hade han redan skrivit åtta symfonier, och av rädsla för att dö bestämde Mahler sig för att kalla verket "En symfoni för tenor, alt och stor orkester" i stället för att ge den ett nummer. Hans nästa symfoni numrerades dock som den nionde, och blev också hans sista, eftersom bara den första satsen av hans tionde symfoni var fullt orkestrerad när han gick bort den 18 maj 1911.

Lyssna på P2 Musikhistoria - Den nionde symfonins förbannelse

Kan det stämma att man dör efter att man skrivit nio symfonier?! Den klassiska musikens svar på 27-klubben? Tonsättaren Gustav Mahler känner sig inte sugen att riskera något.