arrow

INSTÄLLD - VIVE LA FRANCE!

Med ett otal konserter och skivinspelningar bakom sig är världsberömde pianisten Nikolai Lugansky en riktig Chopin-kännare. Här tolkar han Chopins första pianokonsert med porlande virtuositet och omfångsrik känsla i ett efterlängtat återbesök i Berwaldhallen. Tillsammans med Ravels humoristiska La valse och Henri Dutilleux svängiga Symfoni nr 2 blir det en häftig och intressant överblick över fransk musik med Radiosymfonikerna och dirigent Jukka-Pekka Saraste.

En hyllning till fransk musik från olika tider och med skilda tonspråk med Sveriges Radios Symfoniorkester, dirigent Jukka-Pekka Saraste och pianisten Nikolai Lugansky.

Frédéric Chopin blev tidigt en pianovirtuos och som 15-åring skrev han sitt första stora verk. Då han var 19 år tyckte familjen att Warszawa var för litet för den begåvade sonen och skickade honom till Wien där han imponerade på förläggaren Tobias Haslinger. Efter ett par framgångsrika konserter för publik föreslog Haslinger att Chopin skulle ta nästa kliv i karriären genom att skriva ett större verk för piano och orkester. Det blev inte bara en, utan två pianokonserter. Den som kallas nummer 1 (op 11 i e-moll) blev klar sist, men framfördes tre år före den som kallas nummer 2 (op 21 i f-moll). Nikolai Lugansky har spelat Chopins bägge pianokonserter samt flera av hans verk för solopiano över hela världen och beröms ofta för sitt sin känslighet som musiker.

När Maurice Ravel komponerade sitt symfoniska poem La valse var han i djup sorg efter sin mor som just gått bort. Han isolerade sig på landet utanför Paris och skrev ett explosivt verk som skildrar wienervalsens virvlande njutning. Stycket var tänkt för Ryska baletten i Paris, men deras ledare Sergej Djagilev nobbade det med orden: ”Det är ett mästerverk, men det är inte en balett… det är ett porträtt av en balett”. Detta sårade Ravel så pass att han slutade hälsa på sin forne vän, vilket ledde till att Djagilev utmanade Ravel på duell. Tack och lov övertalades han att ta tillbaka utmaningen. La valse blev ett populärt orkesterstycke som först 1929 framfördes som balett med koreografi av Ida Rubinstein.

Med elegans värdig Prousts På spaning efter den tid som flytt förhåller sig Henri Dutilleux till tiden och minnet med hjälp av musikaliska element som återkommer och utvecklas i Symfoni nr 2, Le double. Verket är skrivet för en hel orkester samt en mindre grupp musiker som interagerar med varandra på ett mycket nyanserat sätt. Dutilleux var perfektionist uti fingerspetsarna och de få partitur han lät trycka var kalligrafiska mästerverk. I en intervju har han berättat: ”Jag tvivlar alltid på mina verk, jag känner alltid ånger. Det är därför jag reviderar verken så mycket och på samma gång ångrar jag att jag inte är mer produktiv. Men anledningen till att jag inte är produktiv är att jag tvivlar så mycket på mina verk och ägnar så mycket tid åt att revidera dem. Paradoxalt, eller hur?”

Text: Anna Hedelius


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2019/2020

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Jukka-Pekka Saraste är sedan sommaren 2023 nytillträdd chefsdirigent och konstnärlig ledare för Helsingfors stadsorkester. Han var tidigare chefsdirigent för WDR Symfoniorkester i Köln 2010–2019. Dessförinnan chefsdirigent och konstnärlig ledare för Oslo-Filharmonien 2006–2013, sedermera utnämnd till den norska orkesterns förste hedersdirigent någonsin.

Han har tidigare tjänstgjort hos bland andra Skotska Kammarorkestern, Finska Radions Symfoniorkester – hos vilka han numera är hedersdirigent – och Torontos Symfoniorkester. Han är grundare av och konstnärlig ledare för Finländska Kammarorkestern och medgrundare av stiftelsen LEAD! som erbjuder mentorprogram för unga dirigenter och solister.

Saraste har gästat alla stora världsorkestrar, från Londons Filharmoniska Orkester, Gewandhausorkestern i Leipzig, NHK Symfoniorkester i Tokyo och Orchestre de Paris till San Franciscos Symfoniorkester, New Yorks Filharmoniker, Bostons Symfoniker, samt alla de stora skandinaviska orkestrarna. På senare år har han även etablerat sig som operadirigent med stora framgångar vid Theater an der Wien och Bayerska Statsoperan i München.

Han har spelat in samtliga symfonier av Jean Sibelius och Carl Nielsen med Finska Radions Symfoniorkester. Med Torontos Symfoniorkester har han spelat in verk av Béla Bartók, Henri Dutilleux och Sergej Prokofjev. Och med WDR Symfoniorkester i Köln har han spelat in bland annat Arnold Schönbergs Pelleas och Melisande, Gustav Mahlers symfonier nr 5 och 9, samt Beethovens samtliga symfonier.

Saraste har en förkärlek för romantiska orkesterverk, i synnerhet sådana av Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius, och är internationellt hyllad för sina Mahler-tolkningar. Han har tilldelats Pro Finlandia-medaljen, Sibelius-medaljen, finska statens musikpris, och 2023 förärades han Kommendörstecknet av Finlands Lejons orden. Han är hedersdoktor vid universiteten i York och Toronto samt vid Sibelius-Akademin i Helsingfors.

Ryske pianisten Nikolaj Luganskij hyllas för sin mångsidighet och sitt konstnärliga omfång. The Daily Telegraph prisade honom för ”det alltid lika fängslande draget i hans musicerande, hans sätt att gå in på djupet i musikens substans”. Han arbetar ständigt med världens främsta dirigenter som Osmo Vänskä, Yuri Temirkanov, Mikhail Pletnev och Gianandera Noseda. Nyligen har han exempelvis uppträtt med Minnesota Orchestra, Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra, Orchestre de Paris och Islands symfoniorkester. Han har dessutom turnerat med Orchestre National de France till Kina och med St Petersburg Philharmonic Orchestra till både Kina och Japan. Därtill har han spelat under International Piano Series i London, på Muziekgebouw i Amsterdam och som Artist-in-Residence vid Place Flagey i Bryssel. Han är en stor Chopin-kännare och har spelat in flera av Chopins verk på skiva, bland hans många prisbelönade inspelningar. 2019 släpper han ett nytt soloalbum med musik av Debussy.

Musiken

Ungefärliga tider

Efter Wienkongressen 1814–1815 kastade unionen med Ryssland sin skugga över Polen, som formellt blev ett autonomt kungarike men där tsaren i praktiken ändå bar kronan. Staden Warszawa kunde trots sin relativa litenhet bjuda på ett rikt utbyte av tankar och ett levande kulturliv. Men på hemmaplan kunde den unge Chopin inte hoppas på mycket mer än enstaka konserter och att få spela i palats, eller på lantgods som hos familjen Lacyński, där pappan varit informatör hos självaste Maria Walewska. Pappa Nicolas hade grubblat länge på saken och 1829 bestämde han sig: Sonen Fryderyk – för så hette han hemma i Polen – hade blivit för stor för Warszawa.

Pappans brev till utbildningsministeriet med bön om stipendium för sonens utlandsstudier besvarades med att offentligt stöd inte slösades på artister av sonens kaliber. Då satsade pappan sitt magra sparkapital på att skicka sonen till Wien. Chopin provspelade för förläggaren Haslinger som imponerades, men ville testa musiken på en publik. Wiendebuten blev en framgång, inte minst det ”vilda polska” uttrycket som Haslinger tvekat inför.

Chopin var inte då och blev aldrig förtjust i att skriva för andra instrument än pianot. Men efter hemkomsten till Warszawa började han ungefär samtidigt att arbeta på hela två pianokonserter. Liksom med Beethovens två första pianokonserts är numreringen vilseledande; den vi känner som Pianokonsert nr 1 e-moll blev i själva verket klar sist. Konsertens långa orkesterinledning var kanske inte à la mode enligt tidens mest moderna romantiker, men den gör pianots sena entré desto mer effektfull. Om den långsamma andra satsen talar Chopins dagbok om en natt i månsken på våren.

Warszawas publik fick höra konserten i oktober 1830 och älskade den, inte minst finalens krakowiak, nationaldansen som med tiden blev en populär sällskapsdans. Månaden därpå lämnade Chopin Polen för gott och med de två pianokonserterna samt ett antal solostycken erövrade han musikälskare i flera tyska och österrikiska städer. Därefter blev han Frédéric Chopin i Paris, staden där kritiker kunde skapa eller krossa en ny artist. Det blev förstås succé; resten är historia och om ett annat tidigt verk utropade Robert Schumann: ”Av med hatten mina herrar, här har vi ett geni!”

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Henri Dutilleux berättade ofta om sin stora kärlek till konsten. Mycket av sin musik skapade han som direkta svar på andra konstverk. I en intervju i The Guardian har han sagt: ”Jag blir ofta mycket rörd när jag läser eller studerar ett konstverk och de känslorna upphöjer mig. Efteråt, i denna känsla, skapar jag mina egna verk – ibland flera år efter. Ibland blir det nya verket ytterst abstrakt, men kvar finns spår av den ursprungliga känslan.”

Dutilleux Symfoni nr 2, med undertiteln Le double, uruppfördes 1959 då Boston Symphony Orchestra firade sitt 75-årsjubileum. Liksom i barockens concerto grosso-form är symfonin skriven för full orkester samt en mindre grupp musiker: här en tolv man stark kammarensemble bestående av stråkkvartett, träblåstrio, brassduo, cembalo, celesta och pukor. Dutilleux sätt att använda sig av de båda grupperna är mycket nyanserat. Ibland skuggar och dubblerar solisterna orkestern, ibland avbryter och kontrasterar de mot den större gruppen. I mässingsblåset kan man höra spår av Count Basie och Duke Ellington. Dutilleux har också hämtat näring till sitt sätt att återanvända musikaliska element hos Marcel Proust och hans förhållande till minnet och tiden.

Tonsättarens mångårige vän, den österrikiske dirigenten Hans Graf, har i en intervju hyllat symfonin som Dutilleux största verk: ”Verket är förmodligen hans mest perfekta orkesterarbete, då han i det visar hela sin mognad som tonsättare. I första satsen gör en soloklarinett en fantastisk entré, likt en liten orm som lyfter huvudet – när du hör det kommer du att förstå vad jag menar. Satsen slutar i andra bilder, som hela tiden förändrar sig, det är som att öppna en blomma. Det är väldigt vackert.”

Text: Anna Hedelius

Det är lätt att föreställa sig Maurice Ravels kluvna förhållande till wienervalsen vid läsningen av hans eget förord till verket: ”Genom revor i en virvlande dimma skymtar man dansande par. Dimmorna skingras successivt och en stor balsal med en mängd kringvirvlande människor kan urskiljas.” Wienervalsen var under 1800-talets senare del fullt i klass med dagens ravefester. Många älskade att svepas med i dansens virvlar medan andra hävdade att det var både skadligt och omoraliskt. Tanken på att skriva ett symfoniskt poem inspirerad av Johann Strauss wienervalser hade funnits hos Ravel sedan 1906, men blev verklighet först 1919.

Ravels verk är en impressionistisk tolkning av valserna och var tänkt som musik till Ryska baletten i Paris. Precis som hos Strauss börjar musiken långsamt och finner så småningom sin dansande tretakt. Men snart börjar valsen opponera sig. Den jäser, trilskas, exploderar i vilda forte-passager, som om de dansande paren i sin glöd har dansat sig till extas. Bitvis verkar allt njutbart, men hela tiden lurar mörka stråk i musiken som om Ravel betraktar de dansande ur en feberdröm.

När La Valse var färdigt nobbade Ryska balettens konstnärlige ledare Sergej Djagilev det med motiveringen att det var odansbart. I stället framfördes La Valse som orkesterstycke, och blev ett mycket populärt sådant, även om det också kritiserades för sin överdrivna romantik. Somliga valde att tolka det som en kamp mellan livet och döden i första världskrigets skugga, men Ravel själv förklarade: ”Det är en dansande, virvlande, nästan hallucinatorisk extas, en alltmer lidelsefull virvelvind av dansare som överväldigas och hålls uppe av inget annat än valsen, la valse.”

Åtta år efter uruppförandet som konsertstycke framfördes verket faktiskt av Ryska baletten med koreografi av Ida Rubinstein, vid samma tillfälle som det av henne beställda stycket Boléro.

Text: Anna Hedelius

UPPTAKT: Torsdag 28 maj kl 18.00 med Pernilla Eskilsdotter som berättar om den sista av de tre konserterna hon valt ut för sin egen konsertserie, ett urval gjort med nyfikenhet och kärlek.

UPPTAKT: Fredag 29 maj kl 18.00 med Beatrice Janzon, tidigare Europakorrespondent, i samtal med frankrikekännaren Tomas Lindbom och oboisten Emmanuel Laville, stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester.

Här kan du följa  Sveriges Radio Berwaldhallens senast uppdaterade information om coronaviruset