arrow

VINTERSTÄMNING MED RADIOKÖREN

Kaspars Putniņš leder Radiokören i ett spännande program i Sankt Matteus kyrka som sträcker sig från Schumanns sista sång, Talismaner ur Fyra sånger för dubbelkör, via delar av Karlheinz Stockhausens banbrytande verk Stimmung till stämningsfulla, moderna julcarols, signerade Jan Sandström och Jonathan Harvey. Världspremiär blir det för nyskriven musik med vinter och jul som gemensamt tema av Örjan Matre och Albert Schnelzer.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 30 december kl 19:03.

Vinterstämning med Radiokören inleds med Robert Schumanns Fyra sånger för dubbelkör från 1848, där den sista sången Talismaner ingår, komponerades under hans mycket produktiva år i Dresden. De flesta av hans körverk som bevarats  skrevs under denna period i hans liv. Texten är av Johann Wolfgang von Goethe, och är en innerlig bön till den allra högste ”byggherren”.

Uruppförande blir det därefter för Örjan Matres Två julsånger, fritt byggda på de kända julsångerna Gläns över sjö och strand samt Den signade dag/O magnum mysterium.

Jonathan Harvey anses vara Storbritanniens främsta kompositör av elektronisk musik och har utvecklat ett komplext och personligt musikspråk som han är globalt erkänd för. The Angels beställdes av den kör han själv sjungit i som gossopran,  King’s College i Cambridge, för att framföras vid den årliga, traditionella gudstjänsten Festival Nine Lessons and Carols. Harvey låter ena halvan av kören sjunga en vacker melodi på texten av biskop John Taylor, medan den andra halvan med sitt ordlösa ackompanjemang skapar känslan av evigt lugn.

Albert Schnelzers har i sitt körverk, Glittrande kall, som även de här får sin premiär, utgått ifrån och inspirerats av Karin Boyes stämningsfulla och målande vinterdikt Barfrost ur samlingen Moln
från 1922.

Karlheinz Stockhausens unika verk Stimmung komponerades på beställning av staden Köln för Collegium Vocale 1968 och har ibland beskrivits som ett både seriellt och tonalt verk. Det är också den första stora västerländska kompositionen som helt och hållet är baserad på produktion av övertoner. Här får vi höra delar ur det 51 sektioner långa verket, som textmässigt innehåller åkallandet av en gudom, men även erotiska dikter författade av tonsättaren själv. Med sina melodiska och rytmiska variationer av upprepade ord och ibland så kallad talsång (sprechgesang) är Stimmung något alldeles oefterlikneligt.

Som avslutande verk får vi höra Jan Sandströms numera klassiska Det är en ros utsprungen som vid sidan av hans Trombonkonsert nr 1 (Motorcykelkonserten) är hans mest kända verk. Verket bygger på, och är en modern version av, Michael Praetorius kända Es a rose has sprung från 1609. Sandström saktar ned den ursprungliga fyrstämmiga versionen i slow motion, och skapar en dubbelkörig version.

Text: Andreas Konvicka


RADIOKÖREN dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

&

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

&

Den hyllade lettiske dirigenten Kaspars Putniņš är sedan säsongen 2020-2021 chefsdirigent för Radiokören. Han är även konstnärlig ledare och chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör och har varit permanent dirigent för Lettiska radions kör sedan 1994. Putniņš är en van uttolkare av såväl renässansens polyfona körverk som romantikens starka känsloyttringar, men är framför allt en driven främjare av samtida körmusik. Genom nära samarbeten med en rad olika nordiska och baltiska tonsättare har han gjort en rad framföranden och inspelningar av nyskrivna körverk.

Som gästdirigent samarbetar han med körer som RIAS kammarkör, Nordtyska radions kör Hamburg, DR Vokalensemblet, BBC Singers, Tokyo Cantat och Nederländska radions kör. Han har uppfört verk av tonsättare som Maija Einfelde, Mārtiņš Viļums, Toivo Tulev, Lasse Thoresen och Gavin Bryars och gjort sceniska projekt där körer samarbetat med skådespelare och visuella konstnärer. Med Estlands filharmoniska kammarkör gjorde han en hyllad skivinspelning med verk av Schnittke och Pärt, vilken belönats med både en Gramophone Award och Diapason d’Or.

 

 

Anna Hedelius är en svensk kulturjournalist, författare och moderator med särskilt fokus på klassisk musik och scenkonst. Hösten 2019 gav hon ut boken Thalias hus – på spaning efter den svenska teaterns själ tillsammans med Göran Willis. Som teaterkritiker i SVT Kulturnyheterna och tidigare chefredaktör för scentidningen Nummer.se har hon under många år bevakat scenkonst i Sverige och utomlands. Hon skriver återkommande för flera av landets större kulturtidskrifter. Till Berwaldhallen är hon knuten som podiepresentatör och moderator och tidigare även som musikredaktör.

Musiken

Ungefärliga tider

Många tonsättare har sett det som en utmaning att komponera för dubbelkör – så även Robert Schumann. Med Fyra sånger för dubbelkör ger han prov på sin förmåga att skickligt utnyttja körens många stämmor på olika sätt. År 1848 hade Schumann grundat en körsångarförening i Dresden och man kan väl tänka sig att de fyra sångerna med tillägget ”für grössere Gesangvereine” tillkomna 1849 skrevs till föreningen. Verket inleds med Till stjärnorna med text av den tyske poeten Friedrich Rückert. Diktaren vänder sig till stjärnorna som med sitt fridfulla ljus tröstar människorna med hopp om en bättre framtida värld. Sången har en drömsk, nästan hänryckt karaktär som är ovanlig i Schumanns körmusik. Den följs av tonsättningar av två poem av Joseph Christian von Zedlitz. I Ovisst ljus liknas människans levnad med vandrarens osäkra färd genom den stormiga natten där gryningsljuset anas i fjärran, ovisst dock om det är ett kärleksljus – eller om det är döden. I Tillförsikt, som i stämning påminner om den första sången, uppmanar poeten den bedrövade människan att söka tröst i himlen. I den fjärde och sista, Talismaner, står en av tonsättarens favoriter för texten – Goethe. Schumann avslutar sviten i kraftfull stil och flikar till och med in ett fugerat parti mitt i sången som han sen avslutar med ett om kyrkomusik påminnande ”Amen”. Även om man kan ana pianisten Schumann bakom körmusiken utgör Fyras sånger för dubbelkör Schumanns överlägset mest betydelsefulla musik för blandad kör a cappella.

Text: Karin Ekedahl

Den brittiske tonsättaren Jonathan Harvey tillhör de riktigt mångsidiga, med en verkkatalog som täcker in det mesta. Solomusik för piano, orgel och gitarr, kammarmusik för alla möjliga besättningar, orkesterverk och opera. Ett stort antal körverk, och inte minst elektronisk musik i alla möjliga tekniker och kombinationer. Jonathan Harvey ärvde musikintresset från sin entusiastiskt amatörmusicerande och komponerande far, och redan som sexåring visste han att det var tonsättare han ville bli. I början av 1980-talet bjöd Pierre Boulez in Harvey till en tjänst vid det berömda musikforskningsinstitutet IRCAM i Paris, speciellt inriktat på avantgardistisk och elektroakustisk konstmusik.

Harvey har också i hög grad värnat om det mest traditionella av alla instrument, den mänskliga rösten. Han var korgosse redan vid mycket unga år, och den grundliga kontakten med anglikansk körtradition märks tydligt i produktionen. År 1981 arbetade han med ett operaprojekt för Winchester Cathedral lett av biskopen John Taylor, och det är dennes poesi som har tonsatts i The Angels från 1994. Verket ingick i det årets traditionella Nine Lessons and Carols vid King´s College i Cambridge, en gudstjänst som hållits där varje julafton sedan 1918. Liksom mycket av Harveys liturgiska musik utstrålar musiken en betagande enkelhet, och uppvisar stor kunskap om hur man bemästrar akustiken i helgedomar som Winchester Cathedral eller kapellet i King’s College. Prägeln av ett stort, närmast oföränderligt och hypnotiskt lugn passar perfekt till Taylors text.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Karin Boye (1900-1941) har nog alla en relation till. Hon är sannolikt en av Sveriges mest älskade poeter och hennes dikter har påverkat mitt skapande och följt mig genom hela livet. Senast använde jag mig av tre av hennes dikter i mitt stora oratorium SALT som jag skrev för Göteborgs 400-årsjubileum. Det nakna och drabbande i hennes poesi är både känslomässigt starkt och unikt. Hennes textbehandling är fri men samtidigt organisk och inbjuder till tonsättning på ett mycket naturligt sätt. Orden liksom föder musiken.

I mitt nya körverk Glittrande kall har jag utgått från dikten Barfrost ur diktsamlingen Moln. Det är något så ovanligt som en ljus och hoppfull dikt av Karin Boye och hon målar upp bilden av ett vinterlandskap med ord som fångar såväl färger som stämningar. Med ord som ”solflod”, ”strålgul” och beskrivningar som ”skrattande kylig”, ”guldbruna gärden” fångar hon en känsla av bubblande glädje och livslust. I mitt körverk försöker jag att spegla texten med ljusa klanger, transparens, dansanta rytmer i udda taktarter och polyfona texturer (bla ett 8-stämmigt fugato). En vinterdag när den fyller oss med glädje och är som allra vackrast.

Text: Albert Schnelzer 

I Ørjan Matres musik möts traditionella influenser och oväntade klanger samt tekniker. Så också i de båda julsånger han har skrivit för Radiokören.

I Gläns över sjö och strand har tonsättaren utgått från Iwar Widéens tonsättning av Viktor Rydbergs text och skrivit ett arrangemang där melodin omges av sololinjer, textkanon, en slags vaggvisa samt tvetydiga övertoner som svävar mellan moll och dur.

–  Jag tror inte att lyssnaren nödvändigtvis kommer att känna igen julpsalmen, det finns få direkta citat, men harmonierna och en del av melodin lyser igenom, berättar Matre.

Text: Anna Hedelius

Den svenska folksången Den signade dag finns i många olika versioner. Ørjan Matre har använt sig av Ingrid Isakssons melodi, ursprungligen från andra hälften av 1800-talet, men nedtecknad av Nils Stålberg omkring år 1935. En solist eller solistgrupp sjunger melodin medan resten av kören sjunger en körsats med texten O Magnum Mysterium. Körsatsen är klangmässigt baserad på Gustaf Nordqvists Jul jul strålande jul i en extremt utsträckt version. Idén att sammanföra olika stycken har han laborerat med en längre tid, både som tonsättare och arrangör, bland annat i samarbete med Oslo Kammerkor.

– Jag har i flera verk experimenterat med att förena musikaliskt material utan koordinering och mer eller mindre låtit tillfälligheten råda. Det kan göra att otroligt spännande och ofta överraskande situationer uppstår, säger Matre.

Text: Anna Hedelius

Stimmung för sex sångare, är ett verk av den avantgardistiske, tyska tonsättaren Karlheinz Stockhausen. Stycket beställdes av staden Köln för Collegium Vocale Köln, en traditionell sångensemble som egentligen var mera van vid att framföra madrigaler. Stockhausen komponerade verket i sitt hem på Long Island, USA, under de kalla vintermånaderna februari och mars 1968. Han hade just återvänt från en rundresa till Kalifornien och Hawaii samt Mexiko, där han hade utforskat Mayaruinerna. Den skarpa och ikoniska arkitekturen, såväl som berättelserna om de gamla och ibland blodiga religiösa ritualerna som utfördes på dessa platser, verkade inspirerande på honom.

Då han utförde kompositionsarbetet kunde han inte sjunga melodierna högt, på grund av sitt nyfödda sovande barn. Istället började han nynna musiken och hörde då tydligt sina egna övertoner, speciellt då han lutade huvudet mot väggen. Så föddes idén till det verk som kom att bli den första stora västerländska kompositionen i sitt slag, ett verk helt och hållet baserat på vokalproduktion av övertoner.

Stimmung består av 51 olika sektioner av vokalmönster (utan tonhöjd), som Stockhausen kallar ”ögonblick”. De flesta ägnas åt att åkalla en gudom, vars namn upprepas melodiskt och rytmiskt. Gudar och gudinnor från många olika kulturer, till exempel den aztekiska, aboriginska och antika grekiska, åkallas. Stockhausen använder sex grundtoner, som sångarna förhåller sig till utifrån ett Bmaj9-ackord. Tonerna är valda för att för att kunna bygga övertonserier som passar ihop, och för att få fram tydliga övertoner med hjälp av vokalformerna. I noterna finns till hjälp för detta siffror, som indikerar de övertoner som önskas. Varje sektion startas och leds av en solist, och de andra sångarna ackompanjerar denne med polyfoniska ostinaton. Sektionerna avbryts av passager med långa erotiska och intima kärleksdikter på talsjungen tyska (sprechgesang), skrivna av Stockhausen själv.

Verkets tyska mångtydiga titel valdes med omsorg, och sammanfattar verket enligt Stockhausen själv.  ”Stimmung (stämning) innebär inte bara den yttre stämningen av röster eller instrument, utan också den inre stämningen av ens själ samt att vara välstämda tillsammans”.

Text: Andreas Konvicka

Michael Praetorius fyrahundra år gamla julros som traditionell psalm må vara en favorit, men i färgprakt och klang överträffas den ändå av Jan Sandströms fria körsats från 1995. Här är rosens knopp de ordlösa harmonier som en åttstämmig körgrupp sjunger con bocca chiusa (med stängd mun) genom hela satsen. Då en motkör ansluter genom att sublimt och oändligt långsamt sjunga Praetorius julkoral i fyra stämmor slår den prunkande rosen ut i himmelska nyanser. Långsamheten, de sammansmälta klangerna och de långa linjerna skapar ett tillstånd av salighet som får vem som helst att tro på julens mirakel.

Melodin till koralen kom till redan under medeltiden och sången med den tyska texten Es ist ein Ros enstprungen publicerades första gången 1582, då som en katolsk hymn med nitton strofer. Rosen symboliserar Jungfru Maria, som härstammar från Jesse stamträd, det vill säga från kung Davids far Jishaj. Historien om textens ursprung och den tyske munk som på sin julaftonspromenad hittade en blommande ros och placerade den bredvid en Mariabild på altaret i sin kyrka i Trier är näpen, men möjligen uppdiktad.

Test: Anna Hedelius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min (ej paus)

Ingår i följande konsertserier: