arrow

Vår på Fyn

Fynsk forår – Vår på Fyn är Carl Nielsens sista stora körverk, och anses även vara hans mest danska, då den naturromantiska poetiska texten handlar om hur våren kommer till ön Fyn. Dessutom Tor Aulins tredje violinkonsert från 1895 med solist Malin Willam Olsson, Bo Lindes orkestrala En munter uvertyr och Pezzo concertante för basklarinett och stråkar och Otto Olssons latinska hymn Psalmus CX. Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören, Adolf Fredriks Gosskör och solister leds av dirigent Gudrun Dahlqvist.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 21 april kl 19:03.

 

Som en försmak på den kommande säsongen bjuder Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen på en rakt igenom nordisk konsert. Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören, Adolf Fredriks Gosskör tillsammans med solister leds av dirigent Gudrun Dahlkvist i musik av Bo Linde, Tor Aulin, Otto Olsson och Carl Nielsen.

Konsertens rubrik, Vår på Fyn eller Fynsk Forår som är titeln på originalspråket danska är ett av Carl Nielsens mest folkkära verk. Komponerad 1921 till en tävling anordnad av det danska körförbundet till en text av läkaren och poeten Aage Berntsen.

I Fynsk forår möter vi känslor och tankar hos de boende på den danska ön Fyn kring vårens efterlängtade ankomst. Nielsen komponerade för sopran-, tenor- och barytonsolister, kör, barnkör samt orkester. I kvällens konsert är det Karin Mobacke (sopran), Mattias Gunnari (tenor) och Arvid Eriksson (baryton) som tar sig an solistpartierna i Nielsens vårhyllning.

Av svenske kompositören Bo Linde får vi höra så väl orkesterverket En munter uvertyr – skriven vid endast 22 års ålder –  och hans sista större verk Pezzo concertante för basklarinett och stråkar med Mats Wallin ur Sveriges Radios Symfoniorkester. Dessutom framför Radiokören Otto Olssons modernistisk sakrala Psalmus XC ur Sex latinska hymner från 1919.

Tor Aulins tredje violinkonsert från 1896 är en av kompositörens främsta verk och en av få svenska solokonserter som står på den klassiska repertoaren. Vi möter violinisten Malin William Olsson ur Sveriges Radios Symfoniorkester i Aulins lyriska verk.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.

Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.

Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.

Adolf Fredriks Gosskör är en av två representationskörer i Adolf Fredriks Musikklasser, en grundskola årskurs 4–9 med körsångsprofil. I gosskören sjunger elever som vill satsa ännu mer på ensemblesång och röstutveckling. Kören består av omkring 60 pojkar och unga män och är indelad i sopran, alt, tenor och bas. Repertoaren sträcker sig från renässans och barock fram till den moderna musiken. Utöver det rent musikaliska har kören också vana vid sceniska inslag i sina framträdanden.

Kören har jobbat med bland andra Kungliga Filharmonikerna, Sveriges Radios Symfoniorkester och Stockholms Läns Blåsarsymfoniker och medverkat i tv, bland annat vid Prins Nicolas dop samt i Melodifestivalen, Skavlan och Nyhetsmorgon. Konserten har turnerat i USA, Europa och Japan och spelat in ett flertal album. Sommaren 2019 deltog gosskören i European Choir Games i Göteborg där den erhåll flera guldmedaljer och framstående placeringar i tävlingar mot 190 körer från hela världen. Adolf Fredriks Gosskör och Flickkör har tilldelats Bifrostordens stipendium från Ruby och Lars Ullmans stiftelse.

Adolf Fredriks Gosskör bildades 1965 av musikdirektör Jan-Åke Hillerud som ledde kören till 1997 och utvecklade den till en högkvalitativ kör med gott renommé. Efter ett uppehåll startades gosskören igen 2001 av Christoffer Holgersson som ledde kören fram till 2009, då Pelle Olofson tog över ledarskapet, och 2017 tillträdde Tony Margeta som körens nuvarande dirigent och konstnärlige ledare.

&

Gudrun Dahlkvist har dirigerat Göteborgssymfonikerna, Norrköpings symfoniorkester och Helsingborgs symfoniorkester och deltagit i mästarklasser med Sveriges Radios Symfoniorkester och Gävle Symfonietta. Hon har även inbokade engagemang med Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm.

Dahlkvist är född och uppvuxen i Stockholm där hon även studerade violin på Kungliga Musikhögskolan för att därefter fördjupa sina studier vid Conservatoire National Supérieur de Musique de Paris. Sina studier i dirigering påbörjade Dahlkvist därefter i Stockholm med B. Tommy Andersson. Under säsongen 2022/2023 är hon mentorsdirigent på Helsingborgs konserthus.

Under den senaste säsongen har Dahlkvist bland annat dirigerat den första slutsålda konserten efter pandemin på Malmö Opera. Hennes repertoar sträcker sig från äldre till samtida musik och hennes erfarenheter från professionella orkestrar har gett henne en stark kommunikativ ådra och effektiva repetitionsstrategier. Som en frilansande violinist har hon som konsertmästare gästat Helsingborgs symfoniorkester och Kungliga Filharmoniska Orkestern. 2019 mottog hon Musik i Linköpings biennals Crusell stipendium.

Malin William-Olsson är sedan 2011 anställd i Sveriges Radios Symfoniorkester som alternerande stämledare i andrafiolstämman. Hon har tidigare varit andre konsertmästare i Helsingborgs Symfoniorkester och är utbildad i både Sverige och Tyskland. Internationellt har hon spelat mycket med bland andra Mahler Chamber Orchestra och kammarorkestern Spira mirabilis.

Som kammarmusiker är hon mycket aktiv på både violin och viola. Hon är medlem i de internationellt ryktbara ensemblerna Stockholm Syndrome Ensemble och Messiaen Quartet Copenhagen. Hon har nyligen tagit över stafettpinnen som konstnärlig ledare för Båstad Kammarmusikfestival under 2024–2026.

&

Julia Kretz-Larsson är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon är även medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som utöver en egen konsertserie i Berlinfilharmonin har uppträtt i bland annat Carnegie Hall i New York City och Concertgebouw i Amsterdam. Hon har tidigare varit medlem i både Lucerne Festival Orchestra och som stämledare i Mahler Chamber Orchestra.

Vid sidan om orkestertjänstgöringen är Kretz-Larsson även en aktiv kammarmusiker. Hon har spelat med bland andra Janine Jansen, Isabelle Faust, Cecilia Zilliacus och Torleif Thedéen och uppträtt på välrenommerade festivaler i Salzburg, Utrecht och Schleswig-Holstein, Schubertiade i Voralberg och Vinterfest i Mora. Hon har spelat in kammarmusik för bland andra BIS, dB och Harmonia Mundi och skivan Amanda Maier vol. 3 från 2018 belönades med en Grammis. Med Julius Stern Pianotrio har hon vunnit priser vid internationella tävlingar i Florens, Berlin och Trieste.

Julia Kretz-Larsson undervisar på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon är född i Berlin, har studerat för professor Marianne Boettcher, för professor Thomas Brandis på Konstuniversitetet i Berlin, samt för Josef Suk i Prag.

Mats är född och uppvuxen i Stockholm och inledde sina musikstudier i den kommunala musikskolan. Efter ett rätt intensivt frilansande under studieåren på musikhögskolan i Stockholm arbetade Mats i Hovkapellet åren 1983-86, och är sedan 1986 klarinettist och basklarinettist i Sveriges Radios Symfoniorkester. Vid sidan av sitt Sveriges Radio engagemang är han aktiv som kammarmusiker i olika sammanhang och främst då i nutida-musikensemblen Sonanza sedan den bildades 1982. Han undervisar också i basklarinett på Musikhögskolan i Stockholm.

Sopranen Karin Mobacke var under 2022 inhoppare för Gerda i Snödrottningen på Kungliga Operan i Stockholm och som Leocasta och Fortuna i Il Giustino på Drottningholms slottsteater. I juli 2022 sjöng hon rollen som Eritrea i Il colore far la regina på Vadstena-Akademien och under hösten samma år medverkade hon i Livets bok av Sven David Sandström tillsammans med Norrköpings symfoniorkester. Karin Mobacke har studerat kammarmusik och kammaropera vid Mälardalens Universitet och klassisk sång vid Lunnevads Folkhögskola.

Mattias Gunnari (f. 1988) är en frilansande tenor från Strängnäs – sedan 2015 bosatt i Stockholm. Senast utexaminerad från Operahöskolan i Stockholm (2021) där han studerade under operasångare Erik Årman och Anita Soldh. Han har även studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm samt Musikhögskolan i Örebro. Bland övriga lärare kan nämnas Olle Persson, Karl-Magnus Fredriksson och Jonatan Lönnqvist.

Han har tilldelats flertalet större stipendier, bland vilka särskilt kan nämnas 2018 års Bayreuthstipendium. Säsongen 2021-2022 gjorde han sin debut på Kungliga Operan i Stockholm som Prinsen i Benjamin Staerns Snödrottningen. Utöver sin sceniska verksamhet är han en mycket eftersökt solist inom konsert- och kyrkorepertoaren.

Den begåvade unge barytonen Arvid Eriksson återvänder nu till Sveriges Radios Symfoniorkester och Berwaldhallen där han år 2021 debuterade i Gabriel Faurés Requiem. I år debuterar han även med Västerås Sinfonietta och möter för första gången de prisbelönta Ensemble Correspondances.

Arvid Eriksson (1998) är född i Uddevalla och bor för närvarande i Stockholm, där han år 2021 avslutade sin utbildning på Kungl. Musikhögskolan. Hans lärare har bland annat varit Petteri Salomaa och Erik Årman. Han inledde sin professionella karriär vid sexton års ålder genom att sjunga i den välrenommerade ensemblen Göteborg Baroque, där han också var medlem fram till år 2022.

Arvid har fokuserat på framförandet av romanser och konserter. Bland höjdpunkterna år 2022 fanns framföranden av Händels Messias med Helsingborgs symfoniorkester och en turné med Mahlers Rückert-Lieder i ett arrangemang för baryton och pianokvartett.

Arvids omfattande konsertrepertoar innehåller verk av Bach som Johannespassionen, Matteuspassionen, Juloratoriet, H-mollmässan och många kantater, Händels Messias, Haydns Skapelsen och Stabat Mater, Requiem av Brahms, Mozart, Fauré, Duruflé med flera samt verk av Beethoven, Britten, Monteverdi, Roman, Larsson och många andra.

Arvid har framfört flera av de stora sångcyklerna, däribland Schumanns Dichterliebe och Liederkreis op. 24, Mahlers Rückert-Lieder, Beethovens An die ferne Geliebte och Vaughan Williams Songs of Travel. Han framför också ofta sånger av bland andra Schubert, Strauss, Brahms, Ravel, Sibelius och Finzi. Närmast hjärtat finns dock den svenska romansrepertoaren, ur vilken han bland annat har framfört sånger av Stenhammar, Rangström och Peterson-Berger.

Musiken

Ungefärliga tider

Bo Linde var 22 år när han komponerade En munter uvertyr, vilken uruppfördes den 13 mars 1955 på Gävle Teater av Gävleborgs läns orkesterförening, under ledning av Gunnar Staern. I programhäftet skrev Bo Linde själv: ”Uvertyren skrevs julen 1954 och jag hoppas att något av den glada stämningen från den tiden lyckats fastna inom sonatformens rätt konventionella väggar.” Den förhoppningen gav utdelning, och dagen efter premiären skrev Arbetarbladet: ”Det är egentligen ganska fantastiskt att en 22-åring redan hunnit med att lära sig orkesterapparaten och kan instrumentera så raffinerat. Och uppfinningsrikedom har han såväl melodiskt som klangligt och inte minst rytmiskt.”
Född i Gävle 1933 hade Bo Linde vuxit upp i en lägenhet i samma hus som en pianoaffär. Där tillbringade han mycket av sin lediga tid, och lärde sig även att spela piano. Som femtonåring kom han in på Kungliga Musikaliska Akademien. Han studerade komposition hos Lars-Erik Larsson och senare dirigering i Wien, och komponerade över etthundra verk för orkester, kammarensemble, piano och orgel, körstycken, sånger samt en balett och en opera.

Munterheten i titeln till En munter uvertyr avspeglas förvisso i musiken, men i de snabbt skiftande rytmerna och riktningarna finns också en febrig oro. Det är ett drag som återkommer i Lindes musik. Han komponerade ofta i klassiska format – måttfullt, och alltid mycket exakt. Bland särskilt spännande verk märks cellokonserten från 1965, ett tätt och sammanhållet stycke som precis som En munter uvertyr genomkorsas av febrigt svävande orosmoln.
Under sin korta karriär – han var var bara 37 år när han dog år 1970 – var Bo Linde både en framgångsrik tonsättare och en outsider i Stockholms musikkretsar, delvis för att hans verk ansågs traditionella. En ledstjärna för Linde var en vilja att upplösa gränserna mellan konstmusik och populärmusik – en hållning som fick blandat gehör i ett 50-tal som var ganska strikt uppdelat mellan den publik som sökte formmässiga experiment á la Måndagsklubben och den publik som ville dansa till Elvis.

Text: Hedvig Ljungar

Det är svårt att tänka sig en mer betydelsefull person för svenskt musikliv vid förra sekelskiftet än Tor Aulin. Han var sin tids ledande violinist i Sverige och bildade kvartetten som bar hans namn – Aulin-kvartetten – en ensemble som skulle få en stor betydelse för musiklivet inte bara i Stockholm, utan också runt om i landet, då kvartetten turnerade flitigt. Aulin verkade också som konsertmästare i Hovkapellet och var en av grundarna till Stockholms Konsertförening (dagens Kungliga Filharmonikerna) samt medgrundare till Göteborgs orkesterförening. Som dirigent ledde Aulin flera uruppföranden av svensk musik, som Stenhammars och Peterson-Bergers första symfonier. Han var även en förespråkare för Berwalds musik och dirigerade premiären av Sinfonie singulière.

Aulin verkade också som kapellmästare för Dramatiska Teaterns orkester och till invigningen av det nya Dramatenhuset 1908 skrev han scenmusiken till Strindbergs Mäster Olof, efter Strindbergs eget önskemål. Aulin var god vän med den svenske nationalskalden och tillsammans med bland annat Strindbergs bror Axel blev Aulin en av författarens ”Beethovengubbar” som möttes hemma hos Strindberg för att lyssna på musik.

Med en omfattande verksamhet som solist, orkestermusiker, organisatör och dirigent är det förståeligt att det inte blev mycket utrymme över till komponerandet och Aulin tycks ha haft en försynt inställning till sitt eget skapande och spelade sällan egna verk offentligt. På verklistan ryms ändå bland annat sånger, pianostycken, kammar- och teatermusik samt tre violinkonserter och en violinsonat. Tillsammans med Fyra akvareller och musiken till Strindbergs Mäster Olof hör den tredje violinkonserten till hans mest kända verk, och det är en av få svenska solokonserter som än i dag står på repertoaren.

Den tredje violinkonserten fick sitt uruppförande 1896 med Aulin själv som solist. Medan de två första konserterna huvudsakligen bär på influenser från den franska skolan, bär den tredje konserten på influenser från tysk tradition. Den ovanliga inledningen där träblåset presenterar huvudtemat och solisten kommer in med en fri kadens för tankarna till Max Bruchs första violinkonsert. En annan inspirationskälla för Aulin i hans lyriska tredje konsert var
Johannes Brahms.

Text: Axel Lindhe

Redan tidigt bestämde sig Bo Linde för att bli tonsättare. I en artikel i Nutida Musik 1967/68 berättade han om hur han som tioåring för första gången skolkade från skolan. Efter Dagens dikt på radion hade finalen ur Sibelius femte symfoni spelats, en musik som drabbade honom ”med så våldsam kraft att jag blev helt omtöcknad…” Han började komponera mindre stycken, fick undervisning av chefdirigenten för Gävle Symfoniorkester, Eric Bengtson och tog också pianolektioner. Som femtonåring blev han antagen som den yngste eleven i Lars-Erik Larssons kompositionsklass vid Musikhögskolan i Stockholm.

Redan när han blivit antagen till Musikhögskolan hade Linde uttryckt en förhoppning om att ”…människor ska höra på…”, han hade helt enkelt en önskan om att göra sin musik tillgänglig för så många som möjligt. Denna publiktillvända inställning var relativt ovanlig under 1950-talet, då många svenska tonsättare valde att ansluta sig till efterkrigstidens olika modernistiska strömningar. Själv hade Linde inte mycket till övers för olika grupperingar och sade sig vara ointresserad av att ansluta sig till någon ”skola”. Han ville vara fri att använda de stilmedel han ansåg passande. Inte sällan använde han sig av sin känsla för lyrisk elegans och melodisk expressivitet, som i violinkonserten som blev hans stora genombrott. Trots ett alltför kort liv – Linde blev bara 37 år gammal – komponerade han såväl orkesterverk, solokonserter, kammarmusik, som mängder av sånger och pianostycken.

Pezzo concertante för basklarinett och stråkar var den sista större kompositionen från Lindes hand. Orsaken till att det blev just ett verk för basklarinett var att Linde några år tidigare hade blivit vän med klarinettisten Lennart Stove, som informerat honom om att det fanns få verk för instrumentet på repertoaren. Linde tillägnade sitt verk till Stove, som också var solist vid uruppförandet i Gävle den 20 september 1970, bara några veckor innan Linde skulle gå bort. Pezzo concertante är ett verk med bara omkring tio minuters speltid, men det är verkligen frågan om händelserika och koncentrerade minuter. Det är musik som flödar över av Bo Lindes musikaliska energi och melodirikedom.

Text: Axel Lindhe

En överjordisk stämning präglar Otto Olssons Sex latinska hymner för blandad kör a capella, som han fullbordade år 1919. Till grund för verket ligger gammalkyrkliga latinska texter, och i den tredje satsen, ”Psalmus CX”, är texten lånad ur psalm nr 111 ur Psaltaren. ”Jag vill tacka Herren av allt hjärta” lyder titeln till psalmen, och i satsen visar Otto Olsson prov på sin omisskännliga förmåga att sammanfoga körens stämmor till en tät väv av klanger, där kanonformen fungerar som motor när stämmorna jagar och hakar i varandra.
Otto Olsson var född i Stockholm 1879 med en mamma som var djupt religiös, och under sin uppväxt följde han ofta med henne till gudstjänsterna i Blasieholmskyrkan. Där mötte han organisten Albert Lindström, som blev hans lärare i piano och orgel. Som femtonåring kom Otto Olsson in på Kungl. Musikkonservatoriet, där han fick examen som organist, musiklärare och kyrkosångare. 1907 blev han organist i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm, därefter lärare i harmonilära vid Musikkonservatoriet och 1926 professor i orgel.
Olsson komponerade utöver sakral vokal- och orgelmusik även profana verk i form av kammarmusik och pianokompositioner. Tonvikten låg dock på den sakrala musiken, och han var själv en av de främsta organisterna i det tidiga 1900-talets Stockholm. Han hade ett utpräglat intresse för den katolska liturgin, för harmonik rotad i kyrkotonal musik och för gregoriansk sång. Den gregorianska sången märks till exempel hans verk Te Deum (1903) för blandad kör, harpa, orgel och stråkorkester – liksom i Sex latinska hymner. Verkets sex satser – ”Psalmus CXX”, ”Canticum Simeonis”, ”Psalmus CX”, ”Jesu dulcis memoria”, ”Ave Maris Stella” och ”Rex gloriose Martyrum” – kan antingen framföras i följd eller, som vid den här konserten, som enstaka verk. De gregorianska inslagen till trots är det dock inte fråga om någon entydig kyrkomusik – tätt sammantvinnade med de kyrkliga trådarna är de romantiska och expressivt moderna.

Text: Hedvig Ljungar

Den danske nationaltonsättaren Carl Nielsen är utanför hemlandet främst bekant för sina symfonier. Totalt skulle det bli sex symfonier från hans hand, men Nielsen komponerade i de flesta genrer, förutom orkesterverk bland annat operor, solokonserter, kammar- och pianomusik, sånger och körverk. Även stilmässigt spände han över ett brett fält som tonsättare, från tradition till modernism. Samtidigt som han laborerade med originella idéer i sin orkestermusik, var han en älskad och folkkär tonsättare av sånger och i hemlandet månar man fortfarande om visorna som ett oundgängligt kulturarv.

Folkkär kan man i högsta grad även säga att kantaten Fynsk Forår har blivit. Verket tillkom under sommaren 1921 – Nielsen var då mitt uppe i arbetet med den femte symfonin – då det slog honom att han lovat att komponera musik till det Danska körförbundet, Dansk korforening. Bakgrunden var den att förbundet hade utlyst en tävling om en text som skulle behandla dansk natur, historia eller folkliv, som skulle tonsättas av Nielsen. Tävlingen hade redan vunnits av läkaren och poeten Aage Berntsen och med god hjälp av sin assistent, tonsättaren Nancy Dalberg, lyckades Nielsen bli klar med sin tonsättning i tid. Den 3 september 1921 skrev han till sin hustru, bildhuggaren Anne Marie Carl-Nielsen: ”Mitt nya körstycke har visat sig vara ett riktigt stort verk … och har nu faktiskt levererats i tid … Poeten har kallat det Fynsk forår, men jag har också gett det en undertitel, Lyrisk Humoreske, som antyder att stilen är lätt och livlig … Nu ska jag fortsätta med min avbrutna symfoni.”

Fynsk Forår är komponerat för sopran-, tenor- och barytonsolister, kör, barnkör samt kammarorkester. I verket möter vi känslor och tankar hos olika grupper och individer på Fyn, där vårens ankomst bjuder på lättnad efter vinterns påfrestningar. Den konfliktfyllda dramatik som förekommer i symfonierna lyser här med sin frånvaro. I stället är tonspråket betydligt mjukare och mer graciöst och stilmässigt är melodierna enkla och sångbara, inspirerade av dansk folkmusik. Verket fick sitt uruppförande i Odense juli 1922 under storstilade former, med stor orkester och inte mindre än 900 sångare och med 8000 personer i publiken, och blev en stor framgång för Nielsen.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min inkl. paus


Lär dig mer om Bo Linde och Carl Nielsen