arrow

Valborgskonsert i Berwaldhallen

Välkommen till en kväll med höjdpunkter ur operarepertoaren med Radiosymfonikerna och flerfaldigt prisbelönade sopranen Christina Nilsson, och en bukett ljuvligt doftande vårsånger med Radiokören, allt under ledning av Patrik Ringborg. Musiken har ju sin givna plats på våren, denna tid som brukar präglas av pirrande förväntan och spirande känslor – inte minst alla klassiska körsånger – och om något så är spirande känslor ett givet inslag i operans värld.

Konserten direktsänds med bild på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2.

Den festliga uvertyren till Mozarts opera Figaros bröllop är påtagligt full av Susannas och Figaros förväntningar på det stundande bröllopet. Men greve Almaviva har helt andra förväntningar – att genom sin feodalrätt få den första natten med bruden. I Barberaren i Sevilla, som utspelar sig flera år innan Figaros bröllop, hjälper barberaren Figaro sin vän Almaviva att vinna Rosinas hand, men mellan de två operorna hinner äktenskapet surna. I Dove sono i bei momenti sjunger grevinnan Rosina om sin förlorade lycka, om de lyckliga och förtroliga stunderna som ersatts av lögner och falskhet.

Likt den känslomässigt åderlåtna grevinnan Rosina sörjer Ariadne, övergiven av sin älskade Theseus på den öde ön Naxos. Om ändå guden Hermes, önskar hon i Es gibt ein Reich, kunde komma och föra henne till dödsriket där allting är rent. Att leva, konstaterar hon, är bara en börda, men Hermes kan rena hennes hjärta från livets fruktansvärda plågor.

Franz Berwald kämpade genom livet med sin tonsättarkarriär som aldrig riktigt tog fart. Desto mer framgångsrik var han som sjukgymnast, med banbrytande metoder, och senare också disponent på Sandö glasbruk norr om Härnösand. Berwalds förväntningar på operan Estrella de Soria var nog stora när den till slut sattes upp på Stockholmsoperan och mottogs med påfallande positiva omdömen. Men hans nästa opera, Drottningen av Golconda, sattes upp först långt efter hans död.

Förväntningar präglar i allra högsta grad Così fan tutte, där Don Alfonso driver sin småaktiga tes att kvinnor är obotligt otrogna. Följaktligen utsätts Dorabella och Fiordiligi för ett illvilligt prov av sina blivande makar, men Fiordiligi hävdar envist att hon skall vara ståndaktig som en klippa, Come scoglio, inför eventuella lockelser. I Wagners enda komedi, Mästersångarna i Nürnberg, hoppas de unga älskande Eva och Walter få varandra, men först måste Walter vinna stadens sångartävling. Som tur är får de hjälp av mästersångaren Hans Sachs, och det är till honom Eva sjunger i O Sachs! Mein Freund! i operans tredje akt.

Krysantemum är ett omtyckt inslag i såväl trädgårdsland som blomkrukor. Blomman lär härstamma från Kina, där den historiskt har betraktats som en läkeört. I en medicinsk skrift från omkring år 200 står att den ”lindrar kroppsliga åkommor, bromsar åldrande och förlänger livet”. När Puccini skrev I Crisantemi för stråkkvartett ville han nog förmedla blommornas skönhet, men de som följde den gamla kinesiska medicinen förväntade sig att blomman skulle föra dem närmare det gudomliga.

Francis Poulencs sju sånger är varsamt och omsorgsfullt tonsatta dikter av Paul Éluard och Guillaume Apollinaire. Texterna går från suckande längtan till trånande kärlek, och tillbaka. Ingen av sångerna är särskilt långa, och snarare än att sucka av lättnad när de är slut så längtar man efter mer. Tonspråket är genomgående igenkännbart franskt men sångerna rymmer samtidigt variation, från den första svepande La blanche neige till den mer entusiastiskt trånande Par une nuit nouvelle, och kontrasten i avslutande Luire mellan den naturlyriska texten och den kraftfulla, deklamerande musiken.

Prins Gustafs Vårsång är ofta känd efter de första orden i sångtexten, ”Glad såsom fågeln”, eller för den delen – åtminstone bland barn- och skolkörer – som ”Glad sås”. Detsamma gäller för Jacob Axel Josephsons Serenad, en titel som väl inte är lika minnesvärd som de vackra inledande orden ”Stjärnorna tindra re’n”.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967.

Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, inklusive Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare till Östersjöfestivalen.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik.

Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel. Rekrytering av ny chefsdirigent för Radiokören pågår.

Patrik Ringborg är en av Sveriges internationellt mest efterfrågade dirigenter med bred och omfattande konsert- och operaerfarenhet. Han har varit förste kapellmästare vid Aalto-teatern i Essen, generalmusikdirektor vid Staatstheater Kassel och gästat flera stora tyska operahus. Som gästdirigent har han dirigerat över trettio orkestrar i Tyskland, däribland Säschsische Staatskapelle Dresden, Radio-Sinfonieorchester Frankfurt och Deutsche Kammerphilharmonie Bremen.

I Sverige har han arbetat med samtliga större orkestrar. Efter debuten med Tannhäuser vid GöteborgsOperan 1998 utnämndes han 2000 till förste gästdirigent och dirigerade under åtta år operans samtliga Wagnerproduktioner, dessutom 2015 urpremiären av Hans Gefors Notorious. Han gästar regelbundet Malmö Opera, där har han dirigerat ny musik av tonsättare som Hans Gefors, Bo Holten och Sebastian Fagerlund.

I maj 2019 uruppförde han tillsammans med Kungliga Filharmonikerna Daniel Börtz trettonde symfoni. Tre år innan ledde han uruppförandet av Börtz opera Medea på Kungliga Operan, och dessutom Kungliga Hovkapellets 490-årskonsert. Han tilldelades Svenska Dagbladets Operapris 2014 för produktionerna av Parsifal och Rhenguldet och var överst på Opuslistan 2015. Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.

Den unga svenska sopranen Christina Nilsson tog masterexamen vid Operahögskolan i Stockholm 2017 men har redan hunnit uppträda såväl i Berwaldhallen, Stockholm Konserthus och på Kungliga Operan som på Opéra national de Lorraine och Opéra de Lyon i Frankrike. Under 2018 rolldebuterar hon som Aida på Kungliga Operan, där hon tidigare bland annat gjort Anna i Min bror är Don Juan av Niklas Brommare. Christina Nilsson utsågs till vinnare av 2017 års Renata Tebaldi International Voice Competition. Året innan vann hon både första pris och publikens pris i Stenhammartävlingen. Hon har utsetts till både Jenny Lind- och Birgit Nilsson-stipendiat.

Musiken

Ungefärliga tider

Franz Berwald var inte ensam i sitt skrå om att känna en stark men inte alltid helt besvarad kärlek till scenkonsten. Fadern var violinist i Kungliga Hovkapellet, snart satt även sonen där bland förstaviolinisterna, då hans talang hade upptäckts av hovkapellmästaren Edouard Du Puy. 1829 for Franz till Berlin, inte minst besluten att pröva lyckan som operatonsättare. Han skrev dock inget då som nådde scenen varken där eller här hemma, men fragment ur en opera kallad Donna Isabella kan vara ursprunget till Estrella de Soria. I Berlin visade sig även en annan talang, att hitta alternativa sysselsättningar när det gick dåligt med musiken. Berwald startade ett framgångsrikt ”ortopediskt-gymnastiskt” institut för ”svensk” sjukgymnastik tillsammans med sin blivande fru Mathilde Scherer. Apparaterna hade han konstruerat själv. Våren 1841 flyttade paret till Wien, och nu fanns det en hyfsat färdig Estrella de Soria. Operan spelades igenom inför att antal wienska kulturpersonligheter i tonsättarens hem.

Så återvände han under några år till Stockholm och skrev sina mästerliga symfonier. Enligt Aftonbladet 1842 var Estrella de Soria då färdig för premiär i Wien, men någon sådan blev aldrig av. Berwald skrev nu ett par operetter, sångspel skulle vi kalla dem idag. De spelades utan framgång på Stockholmsoperan, Modehandlerskan bara en enda gång. Först 1861 var det dags, när nye operachefen Eugène von Stedingk planerade in Estrellas uruppförande till april 1862. Ludvig Norman dirigerade, August Söderman ledde körinstuderingen och Danmarks store balettmästare August Bournonville stod för iscensättningen. Huvudrollen sjöngs av Fredrika Andrée. Berwald var missnöjd med Bournonville, och August Blanche verkade i Aftonbladet ge honom rätt i att det blivit lite för mycket av allt: Idel marscher ut och in ett hoppande och struttande överallt. Men musiken mottogs mycket positivt av recensenterna. Ändå blev det bara fem föreställningar, Berwald tjänade 731 kronor och 73 öre på uppsättningen. Vid invigningen av det nuvarande operahuset 1898 kom Estrella till heders igen i en förkortad version. Operan har då och då dykt upp på repertoaren, och haft sina entusiastiska supporters bland prominenta musiker. Uvertyren blev ett av Berwalds mest spelade verk redan innan symfonierna nådde internationell framgång.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

 

Franz Berwald
Född: 23 juli 1796 i Stockholm.
Död:  3 april 1868 i Stockholm.
Utbildning: Berwald undervisades av sin far och sedermera av operasångaren, skådespelaren och tonsättaren Edouard de Puy. Han blev försteviolinist i Hovkapellet vid sexton års ålder.
Verk i urval: Operorna Estrella di Soria och Drottningen av Golconda, operetter som bland andra Jag går i kloster och Modehandlerskan, kammarmusik, fyra symfonier och flera kortare verk för stor orkester.

Efter att en nära vän och kollega omkom i en bilolycka i Ungern 1936 upplevde Francis Poulenc en religiös pånyttfödelse. Kort därefter besökte Poulenc pilgrimsstaden Rocamadour i sydvästra Frankrike. Vistelsen inspirerade honom till att återupptäcka katolicismen som han vuxit upp i, men lämnat när han miste båda sina föräldrar i tonåren. Vänner och kollegor betydde mycket för Poulenc och i konstnärsgruppen Les Six blev författaren Jean Cocteau något av en fadersgestalt för honom och de andra medlemmarna i gruppen. Hans homosexualitet plågade honom genom livet, i synnerhet som den svårligen förenades med hans återupptäckta tro. Nu började han också att på allvar skriva musik för kör a cappella, något han tidigare bara gjort en gång. Samma år som olyckan skrev Poulenc sviten Sept chansons för blandad kör, med texter av en annan vän, diktaren Paul Éluard. I många år hade han försökt tonsätta Éluards texter men inte lyckats, förrän nu, och många andra verk med vännens texter blev till under Poulencs karriär.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 35 min (inkl paus)