Valborgskonsert i Berwaldhallen

Konserten direktsänds med bild på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2.

Den festliga uvertyren till Mozarts opera Figaros bröllop är påtagligt full av Susannas och Figaros förväntningar på det stundande bröllopet. Men greve Almaviva har helt andra förväntningar – att genom sin feodalrätt få den första natten med bruden. I Barberaren i Sevilla, som utspelar sig flera år innan Figaros bröllop, hjälper barberaren Figaro sin vän Almaviva att vinna Rosinas hand, men mellan de två operorna hinner äktenskapet surna. I Dove sono i bei momenti sjunger grevinnan Rosina om sin förlorade lycka, om de lyckliga och förtroliga stunderna som ersatts av lögner och falskhet.

Likt den känslomässigt åderlåtna grevinnan Rosina sörjer Ariadne, övergiven av sin älskade Theseus på den öde ön Naxos. Om ändå guden Hermes, önskar hon i Es gibt ein Reich, kunde komma och föra henne till dödsriket där allting är rent. Att leva, konstaterar hon, är bara en börda, men Hermes kan rena hennes hjärta från livets fruktansvärda plågor.

Franz Berwald kämpade genom livet med sin tonsättarkarriär som aldrig riktigt tog fart. Desto mer framgångsrik var han som sjukgymnast, med banbrytande metoder, och senare också disponent på Sandö glasbruk norr om Härnösand. Berwalds förväntningar på operan Estrella de Soria var nog stora när den till slut sattes upp på Stockholmsoperan och mottogs med påfallande positiva omdömen. Men hans nästa opera, Drottningen av Golconda, sattes upp först långt efter hans död.

Förväntningar präglar i allra högsta grad Così fan tutte, där Don Alfonso driver sin småaktiga tes att kvinnor är obotligt otrogna. Följaktligen utsätts Dorabella och Fiordiligi för ett illvilligt prov av sina blivande makar, men Fiordiligi hävdar envist att hon skall vara ståndaktig som en klippa, Come scoglio, inför eventuella lockelser. I Wagners enda komedi, Mästersångarna i Nürnberg, hoppas de unga älskande Eva och Walter få varandra, men först måste Walter vinna stadens sångartävling. Som tur är får de hjälp av mästersångaren Hans Sachs, och det är till honom Eva sjunger i O Sachs! Mein Freund! i operans tredje akt.

Krysantemum är ett omtyckt inslag i såväl trädgårdsland som blomkrukor. Blomman lär härstamma från Kina, där den historiskt har betraktats som en läkeört. I en medicinsk skrift från omkring år 200 står att den ”lindrar kroppsliga åkommor, bromsar åldrande och förlänger livet”. När Puccini skrev I Crisantemi för stråkkvartett ville han nog förmedla blommornas skönhet, men de som följde den gamla kinesiska medicinen förväntade sig att blomman skulle föra dem närmare det gudomliga.

Francis Poulencs sju sånger är varsamt och omsorgsfullt tonsatta dikter av Paul Éluard och Guillaume Apollinaire. Texterna går från suckande längtan till trånande kärlek, och tillbaka. Ingen av sångerna är särskilt långa, och snarare än att sucka av lättnad när de är slut så längtar man efter mer. Tonspråket är genomgående igenkännbart franskt men sångerna rymmer samtidigt variation, från den första svepande La blanche neige till den mer entusiastiskt trånande Par une nuit nouvelle, och kontrasten i avslutande Luire mellan den naturlyriska texten och den kraftfulla, deklamerande musiken.

Prins Gustafs Vårsång är ofta känd efter de första orden i sångtexten, ”Glad såsom fågeln”, eller för den delen – åtminstone bland barn- och skolkörer – som ”Glad sås”. Detsamma gäller för Jacob Axel Josephsons Serenad, en titel som väl inte är lika minnesvärd som de vackra inledande orden ”Stjärnorna tindra re’n”.

Text: David Saulesco