arrow

UPPTÄCK HAYDN: DEN FÖRSTA SYMFONIN

Joseph Haydn var en av 1700-talets mest betydelsefulla tonsättare och är känd bland annat som stråkkvartettens fader. Här visar Radiosymfonikerna och Radiokören mångsidigheten hos denne nydanare med såväl hans Stråkkvartett nr 2 som mässan Missa Sancti Nicolai men även både hans första och hans 92:a symfoni, Oxfordsymfonin. Upptäck nya sidor av Joseph Haydn i Berwaldhallen med konsertmästare Malin Broman.

Joseph Haydn har en odiskutabel roll i stråkkvartettens uppkomst, både som uppfinnare och förädlare. Riktigt lika stor är inte hans betydelse för symfonin, men mängden mästerverk i genren är svårslagbar. I slutet av 1750-talet fick Haydn sitt första fasta musikerjobb, som kompositör och kapellmästare hos greve Morzin på ett slott nära Pilsen. Där skrevs de tidiga symfonierna inklusive den i D-dur som han själv kallade för nr 1, även om den faktiska ordningsföljden är en vetenskap i sig. Till en början byggde Haydn sin symfoniska form på äldre genrer. I det här fallet, den tresatsiga italienska operauvertyren, sinfonian.

Bland de tre stråkkvartetterna som utgör Haydns opus 54 brukar den andra betraktas som den verkliga pärlan, ibland rent av den mest originella av alla Haydns kvartetter. Radiosymfonikernas konsertmästare Malin Bromans ursprungliga plan för denna konsert var att föra in individuella satser ur olika kvartetter mellan övriga verk, då Haydns kreativitet och inte minst hans humor blir så uppenbar i kvartetterna. Men när hon lyssnade på denna kvartett blev hon så förtjust i alla satserna att hon beslöt sig att hålla sig helt till den.

Då Haydns impressario Johann Salomon äntligen lockat honom till London blev han snart ett namn på allas läppar. Redan under den första vistelsen promoverades han i juli 1791 till hedersdoktor vid universitetet i Oxford, en ovanlig ära för en utlänning. För detta tillfälle komponerades en ny symfoni, men Haydn kom för sent till Oxford för att repetera in den. I stället trollades en två år äldre symfoni i G-dur fram, den vi känner som nr 92 med smeknamnet Oxfordsymfonin.

Haydns första oratorium Tobias återkomst var hans ditintills mest omfattande verk och gjorde stor succé vid uruppförandet 1775. Nio år efteråt omarbetade han verket och infogade bland annat flera ståtliga körsatser. Senare lyfte någon, antagligen Haydn själv, ut en av dem igen och bytte ut texten till en latinsk sakral text, Insanae et vanae curae, ”Våldsam, fruktlös oro fyller våra sinnen”.

Missa Sancti Nikolai skrevs 1772 och bör ha uruppförts på Sankt Nikolaus festdag den 6 december samma år. Det var även arbetsgivaren Nikolaus Esterházys namnsdag, då en högtidlig mässa traditionsenligt framfördes i kapellet på slottet Esterházy i Eisenstadt. Texten berättar om den kärleksfulla herden, Kristi födelse i ett stall och fåraherdarna i arbete. Detta är faktiskt första gången någonsin som Radiokören och Radiosymfonikerna framträder tillsammans utan dirigent efter äldre mönster, här med konsertmästare Malin Broman som musikalisk ledare.

Text: Gunnar Lanzky-Otto


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER arrow RADIOKÖREN arrow SÄNDS I P2 DEN 4 OKT, 19:00 Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Radiokören är som en bergsbestigare i musikvärlden. Flera hundra år av svensk a cappella-tradition i kombination med framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar, liksom samarbeten med några av världens bästa dirigenter, har etablerat Radiokören som en av de främsta ensemblerna i sitt slag. Genom Sveriges Radio P2 når kören inte bara konsertpubliken utan också en mängd lyssnare i etern och på webben.

I maj 1925 hade Radiokören sin allra första konsert och ribban lades högt redan från början. När ensemblen grundades var ett av dess uppdrag att ”verka på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå”. Den legendariske körledaren Eric Ericson utvecklade kören till en världsberömd ensemble och under hans ledning lockades tonsättare som Paul Hindemith, Frank Martin och Igor Stravinsky till Stockholm. Där fick de höra sin musik framförd som de aldrig hört den tidigare. Även svenska tonsättare skrev körmusik på nya sätt, inspirerade av den unika ensemblens möjligheter.

I januari 2011 utsågs Radiokören till en av världens tio bästa körer av den brittiska tidskriften Gramophone. Körens skivinspelningar har belönats med exempelvis det prestigefyllda Edison Klassiek (Mass & Motets, 2015) och Diapason d’Or (Nordic Sounds, 2011). Regelbundna turnéer hör till körens verksamhet och vid utdelningen av Musikexportpriset 2010 belönades ensemblen med regeringens hederspris för att de ”under mer än ett halvsekel satt den svenska körmusiken på kartan”. I november 2017 gästade Radiokören Lincoln Center i New York City tillsammans med Svenska Kammarorkestern och dirigent Thomas Dausgaard med Beethovens Missa solemnis. I april 2018 gjorde de Mozarts Mässa c-moll med Berlinfilharmonikerna under ledning av Daniel Harding vid tre utsålda konserter och tidningen Tagesspiegel skrev: ”Det är med rätta kören anses vara en av de bästa av sitt slag.”

Under säsongen 2018–2019 kommer Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester att göra flera storslagna verk för kör och orkester, som Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht och Brahms Ein deutsches Requiem. Naturligtvis hyllar kören sin tidigare chefsdirigent, Eric Ericson, med en jubileumskonsert helt i Ericsons egen anda med banbrytande ny musik och portalverk ur körrepertoaren. Samarbetet med Jacob Mühlrad fortsätter med ett nytt uruppförande i november 2018, det mångbottnade stycket Time. Under säsongen uruppför Radiokören även spännande ny musik av Ylva Skog, Malin Bång, Lisa Streich och högaktuella Raminta Šerkšnytė. I april 2019 väntar en gränsöverskridande konsert med den prisbelönade sångerskan Ane Brun och dirigent Hans Ek. Ett nytt år fyllt av överraskningar och fantastisk musik.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos exempelvis Philharmonie Zuidnederland, Göteborgs Symfoniker, BBC Scottish Symphony Orchestra, Copenhagen Philharmonic och Academy of St Martin in the Fields. De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Helen Grime, Daniel Nelson, Andrea Tarrodi och två konserter av Britta Byström (inspelade på Daphne Records och BIS). Malin är konstnärlig ledare för Musica Vitae och från och med hösten 2019 efterträder hon Sakari Oramo som chef för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist och spelande ledare med exempelvis Scottish Ensemble och Trondheim Solistene och kommande uppdrag inkluderar konserter med Norska Kammarorkestern och Tapiola Sinfonietta. Som kammarmusiker är hon känd för hyllade Kungsbacka Pianotrio som framfört över 700 konserter världen över, spelat in ett tiotal album och grundat Change Music Festival. Hon är ledamot i Kungl. Musikaliska akademien och violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut i Stockholm. Hon spelar på en Stradivarius 1709-violin och en Bajoni 1861-viola som tillhandahålls av Järnåkerfonden. Våren 2019 mottog hon HM Konungens medalj av 8e storleken för betydande insatser inom svenskt musikliv.

Marc Korovitch är chefsdirigent för Paris ungdomskör, Jeune chœur de Paris, och arbetar regelbundet med bland andra Franska radions kör och den framstående franska kören Accentus. Med SWR Vokalensemble har han bland annat spelat in Ravels Daphnis och Chloé och framfört Berlioz Romeo och Julia, även tillsammans med NDR Chor. 2017 deltog Korovitch och kören Accentus vid invigningen av det nya konserthuset La Seine Musicale i Paris. Han uppträder vid festivaler runt om i världen som Mozartwoche i Salzburg, Festival de Radio-France i Montpellier, Mostly Mozart Festival i New York och Recontres Musicales i Évian i Frankrike.

Daniel Frankel är sedan 2003 konsertmästare i Västerås Sinfonietta. Han är även engagerad som orkestermusiker och konsertmästare med andra orkestrar och uppträder som solist, såväl i Sverige som internationellt. Bland annat gjorde han sin diplomkonsert i Konserthuset i Stockholm med Dvořáks Violinkonsert tillsammans med Kungliga Filharmonikerna. Han spelar regelbundet i Frankrike och Italien med Mahler Chamber Orchestra under bland andra Claudio Abbado, Pierre Boulez och Daniel Harding. Som kammarmusiker har han bland annat spelat i Trio Trespassing med Åsa Åkerberg och Jesper Nordin, tillsammans med pianisten Simon Crawford-Phillips samt som Trio BandArco med Emma Nyberg och Jens Lundberg. Daniel har uruppfört ett otal verk skrivna särskilt till honom och gjort många skiv- och radioinspelningar.

Catherine Ribes är stämledare i Düsseldorfer Symphoniker. Hon har tidigare spelat i bland annat Berlins radiosymfoniker, Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin. Hon är en erfaren orkester- och kammarmusiker känd i Sverige bland annat för sina framträdanden med Stockholm Syndrome Ensemble tillsammans med bland andra Malin Broman. Hon har även spelat med kammarensemblen KNM Berlin och i kvartetter med sina orkesterkollegor i Düsseldorfer Symphoniker. I Sverige har hon uppträtt på bland annat Change Music Festival och Forshaga kammarmusikdagar.

Ulrika Edström är sedan 1989 alternerande solocellist i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon har turnerat med Radiosymfonikerna i stora delar av världen och spelat med bland andra Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och Daniel Harding. Som solist har hon både uppträtt i avskalade sceniska föreställningar och med repertoarverk som Lutosławskis Cellokonsert med Kungliga Akademiska Kapellet. Hon har studerat på Kungliga Musikhögskolan för professor Ola Karlsson och därefter utomlands, bl a för William Pleeth i London och på The Banff Centre i Kanada. Hon har undervisat i mer än 30 år, senast på Lilla Akademien i Stockholm.

Musiken

Ungefärliga tider

Till skillnad från många av musikhistoriens kändisar växte inte Joseph Haydn upp i en stor musikfamilj. Likafullt var hans barndom full av musik. Hans pappa var en entusiastisk, självlärd folkmusiker och familjen brukade sjunga och spela själva och tillsammans med grannarna. Musikalisk begåvning hade lille Joseph hur som helst, och dessutom en vacker sångröst, så åtta år gammal blev han korgosse i Stefanskatedralen i Wien. Där stannade han i nio år och undervisades i sång, musikteori och instrumentspel.

Efter tiden på katedralskolan bodde Haydn hos en vän till familjen och hankade sig fram som frilansmusiker. Han gav privatlektioner om dagarna, spelade på kvällarna och ägnade lediga stunder åt att komponera. Till slut hade Haydn nått ett sådant rykte att han av en tidig menat rekommenderades till greve Morzin i Dolní Lukavice, som anställde Haydn som Kapellmeister, eller musikalisk ledare som vi säger i dag. Greven hade en liten blåsensemble och ett dussintal stråkar, en betydligt mer anspråkslös besättning än vad Haydn skulle skriva för senare och långt från den moderna symfoniorkestern, men det var för dessa instrument han skrev sina första symfonier.

Haydn har kommit att kallas ömsom stråkkvartettens, ömsom symfonins fader men liksom all musik uppstod den inte ur tomma intet. Såväl formerna för barockens concerto grosso som den italienska operauvertyren stod som mall vilket också märks på denna, Haydns Symfoni nr 1 D-dur. De två raska yttersatserna flankerar traditionsenligt en långsam mellansats. Huruvida den officiella numreringen stämmer är omdiskuterat. Många av Haydns symfonier har inte kunnat dateras exakt och det är möjligt att åtminstone fyra andra symfonier kan ha tillkommit före nr 1.

Första satsen inleds med ett mäktigt crescendo, en idé sannolikt inlånad från Mannheimskolan. Ett annat anmärkningsvärt inslag är Haydns violastämma, som delvis frikopplar instrumenten från baslinjen. Just Mannheimskolan avlägsnade sig från barockens spelsätt och bildade en slags övergång till 1700-talet och Wienklassicismen.

Text: David Saulesco

Joseph Haydns tre stråkkvartetter från 1788 med opusnumret 54 tillhör de så kallade Tost-kvartetterna, totalt tolv till antalet. Namnet kommer från tonsättarens tydligen något äventyrligt lagde vän Johann Tost. Mellan 1783 och 1788 ledde han andraviolinerna i orkestern som ingick i familjen Esterházys hushåll, där Haydn varit kapellmästare sedan 1761. Tost bör ha varit en förträfflig violinist, med tanke både på såväl mängden kvartetter som han tillägnats som på deras kvalitet. Primarien, försteviolinisten, dominerar också Tost-kvartetterna på ett sätt som dittills varit ovanligt för Haydn.

Vid sidan av livet som hovmusiker lockades Tost tydligen också av en tillvaro som handelsman på olika områden, en verksamhet som inte alltid var helt oklanderlig. Från tjänsten hos Esterházy for Tost till Paris där han snart blev inblandad i lukrativa men ljusskygga affärer med partituren till två av Haydns senaste symfonier, nr 88 och 89. Motparten i affärerna var förläggaren Jean-Georges Sieber, som även lät trycka de sex första Tost-kvartetterna. Trots att Haydn hade tänkt sig dem som en enhet delades de av Sieber upp på opusnummer 54 och 55. Åter i Österrike gifte Tost sig med en dam han som träffat vid furst Nikolaus I Esterházys hov. Därpå etablerade han sig som tyghandlare och tycks ha slagit sig ned i Wien 1799.

En musikalisk innovation som verkligen sticker ut i stråkkvartetten i C-dur, nr 2 i opus 54, är dess dubbla adagiosatser. Att kvartetten avslutas med en huvudsakligen långsam sats var ett för sin tid unikt formexperiment. En långsam finalsats i symfonins värld hittar vi långt senare, hos tonsättare som Tjajkovskij eller Mahler. Haydn var, som vanligt, tidigt ute.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Vid sina båda gästspel i London 1791–1792 och 1794–1795 firade Haydn stora triumfer och tilldelades flera hedersbetygelser. Förnämast av dessa var väl att han utnämndes till hedersdoktor vid Oxfords universitet, en för en utlänning ovanlig ära. Den ståtliga promoveringen pågick i tre dagar i juli 1791. Haydn bar föreskriven galadräkt vid högtidsceremonin: svart sidenkåpa och fyrkantig barett med tofsar. För en god vän berättade han senare att han kände sig utspökad i sin kåpa: ”Det värsta var att jag måste gå omkring på gatorna i den maskeringen hela tre dagar.” Sedan den tiden skrev han dock med stolthet sitt namn som ”Dr Joseph Haydn, doktor vid Oxford” och berättade gärna om festligheterna för sina vänner och bekanta.

I evenemanget ingick flera konserter där huvudsakligen verk av Händel och av Haydn själv spelades. Till den första konserten hade Haydn komponerat en ny symfoni som han ville tillägna universitetet som tack för hederstiteln. Den uppfördes dock aldrig eftersom Haydn kom så sent fram till Oxford att ”det inte fanns tid till den absolut nödvändiga repetitionen” – observera repetitionen i singular. I stället framfördes under Haydns ledning en tidigare skriven symfoni i G-dur som sedan dess gått under namnet Oxfordsymfonin.

Denna symfoni, nr 92 enligt den officiella räkningen, ingår inte i de tolv som kallas Londonsymfonierna utan är den näst föregående, skriven 1789. Stilistiskt kan den dock gott räknas till samma grupp. Den har samma naturliga behag och friska vitalitet, samma mästerliga utformning i stort och smått med modern behandling av de musikaliska idéerna och samma lysande instrumentation. Första satsen inleds långsamt, som en tveksam fråga, följt av ett friskt och livfullt allegro med ystert framstormande violiner. Den långsamma satsen har den för Haydn typiska föreningen av värdighet och behag. Efter en menuett, med ännu fler typiskt Haydnska drag, kommer den lätta och glada finalen vars smittande solsken borde kunna göra den tjurigaste lyssnare på gott humör.

Text: Gereon Brodin

Joseph Haydns tre stråkkvartetter från 1788 med opusnumret 54 tillhör de så kallade Tost-kvartetterna, totalt tolv till antalet. Namnet kommer från tonsättarens tydligen något äventyrligt lagde vän Johann Tost. Mellan 1783 och 1788 ledde han andraviolinerna i orkestern som ingick i familjen Esterházys hushåll, där Haydn varit kapellmästare sedan 1761. Tost bör ha varit en förträfflig violinist, med tanke både på såväl mängden kvartetter som han tillägnats som på deras kvalitet. Primarien, försteviolinisten, dominerar också Tost-kvartetterna på ett sätt som dittills varit ovanligt för Haydn.

Vid sidan av livet som hovmusiker lockades Tost tydligen också av en tillvaro som handelsman på olika områden, en verksamhet som inte alltid var helt oklanderlig. Från tjänsten hos Esterházy for Tost till Paris där han snart blev inblandad i lukrativa men ljusskygga affärer med partituren till två av Haydns senaste symfonier, nr 88 och 89. Motparten i affärerna var förläggaren Jean-Georges Sieber, som även lät trycka de sex första Tost-kvartetterna. Trots att Haydn hade tänkt sig dem som en enhet delades de av Sieber upp på opusnummer 54 och 55. Åter i Österrike gifte Tost sig med en dam han som träffat vid furst Nikolaus I Esterházys hov. Därpå etablerade han sig som tyghandlare och tycks ha slagit sig ned i Wien 1799.

En musikalisk innovation som verkligen sticker ut i stråkkvartetten i C-dur, nr 2 i opus 54, är dess dubbla adagiosatser. Att kvartetten avslutas med en huvudsakligen långsam sats var ett för sin tid unikt formexperiment. En långsam finalsats i symfonins värld hittar vi långt senare, hos tonsättare som Tjajkovskij eller Mahler. Haydn var, som vanligt, tidigt ute.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Tobias återkomst var Joseph Haydns första oratorium, ett beställningsverk från sällskapet Tonkünstler-Sozietät i Wien, som han åtog sig vid sidan av sina plikter som kapellmästare hos fursten Nikolaus Esterházy. Det uruppfördes i Wien i början av april 1775, en stor framgång som gjorde mycket för att befästa hans namn som stor tonsättare även av vokala verk. En recension talade om ”en glöd i körsatserna som man annars bara stött på hos Händel”.

Det kan vara värt att minnas att de operor Haydn dittills hade skrivit var fullständigt obekanta i Wien; de var endast förbehållna den utvalda publiken på teatern i det av Esterházys slott som var beläget i Ungern. I Wien fick Haydn naturligtvis också tillgång till en kör, liksom till betydligt större orkesterresurser än han vanligen hanterade. Totalt lär han i Wien ha haft långt över ett hundratal medverkande sångare och instrumentalister, medan Esterházys hovorkester vid den tiden bestod av ett knappt tjugotal musiker.

1784 var det dags för ännu ett framförande i Wien av oratoriet. Nu genomförde Haydn en rejäl revision, med strykningar och förkortningar som anses ha gjort verket gott. Orkestern blev samtidigt ännu större, och två nya körsatser tillkom. Den ena av dessa, Svanisce in momento, ”på blott ett ögonblick försvinner missdådarens tillförsikt”, kan också lätt associeras till något praktfullt hos Händel.

Det hände att Haydn själv eller någon lokal kapellmästare bytte ut texten i något av hans vokalverk för att göra körsatsen mer användbar i sakrala sammanhang. Så var det också här: Svanisce in momento gjordes om till Insanae et vanae curae, ”våldsam, fruktlös oro fyller våra sinnen”. Oratoriet kom med tiden att falla i glömska, men motetten blev snart ett oerhört populärt offertorium – musik spelad under beredningen av mässans bröd och vin – i Österrike-Ungerns helgedomar, och med tiden även i engelska katedraler och sockenkyrkor.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Det kan vara svårt att tänka på en sån här intagande och välskriven mässa som ett hastverk men det är nog, lite vanvördigt uttryckt, just vad den är. Haydn tycks ha skrivit Missa Sancti Nicolai på bara ett par veckor i månadsskiftet november–december 1772 på adelsfamiljen Esterházys slott i Eisenstadt, direkt efter hemkomsten från deras sommarboende på den ungerska landsbygden.

Mässans tillkomst är omdiskuterad. Den kan ha varit en tacksamhetsgåva efter att Haydn och hans orkester fått återvända hem efter en ovanligt lång tjänstgöring på prins Nikolaus I:s ungerska sommarpalats. Därtill firades Nikolausdagen varje år den 6 december med en mässa i Eisenstadts slottskapell. Sankt Nikolaus var ett högt skattat helgon och därtill prinsens namne – två goda anledningar till en nyskriven mässa.

”Min prins var alltid nöjd med mina verk. Jag inte bara uppmuntrades av hans ständiga goda vilja utan kunde dessutom experimentera och vara så utmanande som jag kände för.” Så berättade Haydn för Georg August Griesinger som författade hans biografi. Något vittnesmål om prinsens reaktion på mässan finns inte bevarat, men annat än en positiv sådan vore märkligt. Bland invånarna i Wien, Eistenstadt och på andra håll i Österrike förblir mässan än i dag ett särskilt älskat verk. Det har fått smeknamnet ”sex-fyra-mässan” med hänvisning till det i sammanhanget ovanliga valet av en mjukt vaggande sextakt i bland annat den inledande Kyrie-satsen.

Missa Sancti Nicolai är en så kallad pastoralmässa, som knyter ihop en slags romantiserad landsortsidyll med Jesus som föddes i ett stall och inte minst julmusik började skrivas av italienska, österrikiska och tyska tonsättare på 1500-talet med pastorala förtecken som förde in herdarna, djuren och de enkla, rustika miljöerna i musiken. Begreppet Volkstümlichkeit, ”folklighet”, har stark anknytning till exempelvis de folkvisor som Haydn växte upp med hemma. Samma folkvisetradition ledde längre fram till den stora tyska Lied-konsten. Några sådana folkliga drag präglar även denna mässa: vaggande tre- eller sextakt, unisona stämmor eller enkla ters-harmoniseringar.

Haydn var 40 år gammal när han skrev den här symfonin och hade varit anställd hos familjen Esterházy i elva år. Det må vara ett hastverk i meningen att det var hastigt utfört, men det är verkligen inget hafsverk utan en skicklig och mogen hantverkare som visar att han är mogen i stort sett vilken uppgift som helst.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min (inkl. paus)

UPPTAKT kl 14.00: Simon Crawford-Phillips i samtal med Britta Byström och Malin Broman om Joseph Haydn.

Ingår i följande abonnemang: