arrow

TRULS MØRK I DVOŘÁKS CELLOKONSERT

Den norske stjärncellisten Truls Mørk tolkar Antonín Dvořáks romantiska cellokonsert i h-moll, en favorit hos publiken ända sedan premiären 1896 och den mest spelade och inspelade av alla cellokonserter. Dessutom Carl Nielsens dramatiska femte symfoni, i vilken virveltrumman spelar en alldeles särskild roll. Jukka-Pekka Saraste leder Sveriges Radios Symfoniorkester.

Konserten sänds direkt på Berwaldhallen Play samt i Sveriges Radio P2 fredagen den 28 januari kl 19:00.

Antonín Dvořáks cellokonsert i h-moll kallas ibland för cellokonserternas kung. Verket har varit en stor favorit hos publiken ända sedan uruppförandet i London 1896 och det är verkligen inte svårt att förstå dess oerhörda popularitet; det är en konsert fylld av känslosamma och smäktande melodier, längtan och nostalgi. I likhet med den berömda nionde symfonin (”Från nya världen”) tillkom huvuddelen av cellokonserten under Dvořáks tid som direktör för National Conservatory of Music i New York, och tonspråket hos de båda verken är tydligt besläktade. I sin form känns cellokonserten väldigt symfonisk och den benämns ibland Dvořáks tionde symfoni.

Carl Nielsen bröt ny mark med sin femte symfoni, som han till stora delar komponerade i Göteborg under åren 1920-1922. Den har kallats krigssymfonin, eftersom den skrevs i skuggan av första världskriget. Nielsen var djupt gripen av krigets tragedi och förklarade att ett centralt tema i symfonin var motståndet mot ondskan. Konflikten mellan ont och gott illustreras bland annat av virveltrumman, som i slutet av första satsen instrueras att improvisera i sitt eget tempo, som en anarkistisk invasion av meningslöst hat mitt i något melodiskt och vackert.

Det dramatiska verket möttes av uppskattning, även internationellt. Men då det fick sin Stockholmspremiär var publiken inte nådig. De busvisslade och vissa flydde till och med konsertsalen i ren protest.

Text: Axel Lindhe/Anna Hedelius


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Programförändring: Henri Dutilleux symfoni nr 2, Le Double och Maurice Ravel, La valse som tidigare legat med i programmet har ersatts av Carl Nielsens symfoni nr 5

På detta evenemang krävs giltigt vaccinationsbevis samt kontroll av legitimation. Gäller för dig över 18 år och tills eventuellt andra restriktioner träder i kraft.

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Finske dirigenten Jukka-Pekka Saraste började sin karriär som violinist. Han är särskilt hängiven den senromantiska repertoaren och har etablerat sig som en av sin generations mest framgångsrika dirigenter. På senare år har han närmat sig operarepertoaren via konsertanta framföranden av Stravinskys Oedipus Rex, Schönbergs Erwartung och Bartóks Riddar Blåskäggs borg. 2019 gjorde han succé vid Theater an der Wien med en ny scenisk uppsättning av Mendelssohns Elias och denna säsong kommer han att göra Korngolds Die tote Stadt vid Finlands nationalopera i Helsingfors. Våren 2019 avslutade han sin nioåriga period som chefsdirigent för WDR Sinfonieorchester Köln som han gjort otaliga hyllade konserter med på hemmaplan och på turnéer. Tidigare var han chefsdirigent och musikalisk ledare för Oslo-Filharmonien mellan 2006 och 2013 och utnämndes därefter som förste person till orkesterns hedersdirigent. Han är grundare och konstnärlig ledare för Finländska kammarorkestern och dessutom medgrundare till mentorsprogrammet LEAD!. Han har gjort åtskilliga skivinspelningar och är hedersdoktor vid York University i Toronto och Sibelius-Akademien i Helsingfors.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Med en kombination av konstnärlig integritet, intensitet och elegans har norske cellisten Truls Mørk spelat sig till toppen av solisteliten. Han uppträder med de största orkestrarna runt om i världen, som exempelvis Berliner Philharmoniker, Wiener Philhamoniker, Gewandhausorchester Leipzig, New York Philharmonic och Cleveland Orchestra. Mørk är hängiven den nya musiken och har uruppfört mer än 30 verk, som Krzysztof Pendereckis Concerto for Three Cellos, Hafliði Hallgrímssons Cellokonsert och Einojuhani Rautavaaras Towards the Horizon. Säsongen 2019/2020 uruppförde han Victoria Borisova-Ollas cellokonsert Oh Giselle, Remember Me, ett verk som 2022 får sin engelska premiär med Mørk, Liverpool Philharmonic och Vasily Petrenko. Truls Mørk har spelat in de stora solokonserterna av Dvořák och Elgar liksom de av Britten och Sjostakovitj, och dessutom både Bachs och Brittens samlade cellosviter. Hans inspelningar har tilldelats fina utmärkelser av ECHO Klassik, Gramophone och Midem. Han belönades med en Grammy Award 2000 för sitt album med Brittens tre första cellosviter.

Musiken

Ungefärliga tider

Liksom Carl Nielsen i sina solokonserter strävade efter att tillvarata soloinstrumentens specifika karaktär och inte bruka våld på deras innersta väsen, var Antonín Dvořák mån om att hans Cellokonsert h-moll skulle bli något som framställde instrumentet i bästa möjliga dager. Dvořák hade tidigare uttalat sig tveksam till cellons solistiska kvaliteter. Mellanregistret tyckte han om, men i höga lägen lät den nasal och gnällig och det låga registret var mullrande och otydligt.

Vändpunkten kom när Dvořák fick höra Victor Herberts andra cellokonsert på en konsert i New York. Herbert var lärarkollega till Dvořák på National Conservatory och tidigare cellist i orkestern vid Metropolitan. Det lär ha varit särskilt Herberts användning av tromboner som ackompanjemang till solocellisten som fick Dvořáks inspiration att vakna och Dvořák använder själv samma klanger i sin egen cellokonsert.

Första satsen påbörjades i november 1894. På nyårsdagen 1895 var sista satsen skissad och 9 februari samma år var verket klart. Den slutliga versionen är dock daterad 6 juni 1895. Då hade Dvořák förlängt den sista satsen med en utökad hyllning till Josefína Kounicová, en släkting till Dvořák och tillika tidigare käresta, som precis hade avlidit efter en tids sjukdom. Han hade redan vävt in en av hennes favoritsånger i solokonsertens andra sats.

Dvořáks cellokonsert är uppdelad i tre satser. Den första satsen är skriven i klassisk sonatform med två kontrasterande teman och en sektion vardera med orkestern respektive solocellisten i fokus. Sidotemat som introduceras av valthornen har beskrivits av musikforskaren Donald Tovey som ”en av de vackraste melodier någonsin skrivna för det instrumentet”. Vi vet att Dvořák själv var nöjd med melodin, inte minst eftersom han återanvänder den flitigt och effektfullt i satsen.

Andra satsen inleds med en enkel klarinettmelodi som tas över av solocellisten. Efter ett dramatiskt tutti presenterar så solocellisten Josefínas favoritsång för första gången: Lämna mig ifred från Dvořáks sångsamling Fyra sånger op 82. Sista satsen är ett rondo med en medryckande, sångbar refräng och ett antal allt längre och mer uttrycksfulla episoder mellan refrängerna. Tonspråket ligger inte långt från andra verk från den här tiden, som till exempel hans nionde symfoni, Från nya världen. Avslutningsvis, den känslosamma codan som Dvořák lade till sist, på våren 1895.

”Hade jag vetat att det var möjligt att skriva en sådan här solokonsert för cello hade jag försökt göra det själv!” Det lär ha varit Johannes Brahms förtjusta omdöme när han själv 1896 spelat igenom verket på piano. I mars det året uruppfördes det i Queen’s Hall i London.

Text: David Saulesco

Det kan förvåna att ett så dramatiskt verk som Carl Nielsens Symfoni nr 5 inte, som de flesta av hans symfonier, har fått en undertitel. Nielsen konstaterade att han inte hittat rätt ord, något karaktäristiskt men inte för pretentiöst, så då fick det vara.

Symfonin kom till under åren 1920-22, då han gjorde täta gästspel hos Göteborgs symfoniorkester. Mellan konserter och repetitioner skrev han på sitt nya verk. Det var ett mödosamt arbete, ”den svåraste uppgift som jag hittills ställt upp för mig och därför går det långsamt”, konstaterade han själv. Första världskriget var just till ända och Nielsen var djupt gripen av dess tragik. Ett uttryckligt tema för symfonin var uppdelningen mellan ljust och mörkt samt kampen mellan ondska och godhet, något som återspeglas i verkets spänning mellan ordning och hotande oordning. I första satsen ställs en klarinett mot en virveltrumma, som stundtals spelar helt i sin egen takt som om den ville förgöra musiken.

Premiären i Köpenhamn fick ett gott mottagande, men vid Stockholmspremiären 1924 var publiken inte nådig. De busvisslade och somliga lämnade till och med demonstrativt lokalen, något som fick dirigenten Georg Schnéevoigt att elda på ytterligare. När Nielsen själv dirigerade verket i Stockholm ett par år senare gick det bättre och i dag räknas verket till ett av hans mest populära. Det är också en av hans mest originella och personliga.

Text: Gunnar Lanzky-Otto/Anna Hedelius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min inkl. paus

Läs mer om Ditt trygga konsertbesök här