arrow

TJAJKOVSKIJS SYMFONI NR 4

Det unga dirigentstjärnskottet Marta Gardolinska gör sin debutkonsert med Sveriges Radios Symfoniorkester i en konsert som innehåller känslofyllda och gripande stycken. Underbarnet Lili Boulangers frejdiga D´un matin de printemps inleder festen, som fortsätter med Carmensvit nr 1, vilket är ett pärlband av musik från Bizets populära opera. Det hela avslutas med Tjajkovskijs högst biografiska fjärde symfoni från 1878.

Konserten sänds på Berwaldhallen Play samt i Sveriges Radio P2 fredagen den 8 april kl 19:00.

D´un matin de printemps, ” En vårmorgon”, utgör tillsammans med syskonverket, D’un soir triste, ”Under en vemodig kväll”, en diptyk. Lili Boulanger själv ansåg och betraktade dem som pendanger. Verket skrevs ursprungligen 1917 för violin och piano, men det blev flera varianter; som duett för flöjt och piano samt som trio för violin, cello och piano. Orkestreringen skedde i januari 1918, och var bland det sista som hon orkade göra. Hennes tragiska öde var utmätt redan från barndomen på grund av Crohns sjukdom, och hon kom att avlida endast 24 år gammal några månader senare. Världen förlorade en av musikhistoriens största naturbegåvningar.

De båda verken är helt olika i sin sinnesstämning, men D’un matin de printemps är det ljusaste av dem. Samtidigt finns det också inslag av vemod trots den glada karaktären, och de båda verken har beröringspunkter och likheter. Kompositionen slår an känslorna, och väcker en undran om vad som skulle ha kunnat komma ur hennes penna ifall hon fått chansen att leva vidare.

Uruppförandet av Bizets opera Carmen år 1875 blev först fiasko, men snart kom den att betraktas som ett mästerverk. Starka, intensivt lidelsefulla utspel, ett färgrikt, mångsidigt partitur och känslan av den realistiska spanska lokalfärgen, bäddade för den succé som kom en tid efter urpremiären.

Idag är operan en av de mest omtyckta och spelade i världen, och den har behållit sin popularitet. Musiken är högt älskad av många, och otaliga arrangemang för olika instrumentalbesättningar har gjorts.  Redan kort efter Bizets död sammanställde hans vän Ernest Guiraud (som komponerat recitativen i Carmen) två sviter med musik från operan. Bägge dessa innehåller sex nummer var, och följer nära tonsättarens egen orkestrering.

I svit nr 1 ingår bland annat Carmens Séguedilla.

Tjajkovskijs homosexuella läggning orsakade honom ett enormt känslomässigt lidande, vilket är mycket tydligt i den musik som skrevs kring år 1877. Tjajkovskij skrev det som skulle bli symfoni nr 4 parallellt med operan Eugen Onegin, och båda verken speglar hans korta, olyckliga äktenskap med Antonina Miljukova. Detta var ett äktenskap som han ingick i strid med sina känslor, för att följa konventionen. Situationen är väl dokumenterad i brev till den förtrogna vännen och mecenaten, änkan Nadesja von Meck, som han delgav alla sina hemligaste och mest intima tankar och känslor.

Symfonin är utan tvekan självbiografisk, men den vittnar inte bara om hans själsplågor, utan även om en ny artistisk mognad. Introduktionen är själva kärnan till hela stycket och i brev till von Meck har han beskrivit tankarna kring detta. Genom hela verket utgår han från detta tema, ett slags ”motto” som återkommer och representerar ödet ”som hindrar längtan efter lycka att nå sitt mål”. Att använda sig att ett motto i musiken var inget nytt, men att låta det övriga tonmaterialet helt genomsyras av temat var innovativt och nyskapande.

Symfonin fullbordades 1878 efter en lång semester i Västeuropa, dit han rest för att hämta kraft efter äktenskapets upplösning. Symfonin låter trots allt inte så tragisk, särskilt om man jämför med den betydligt svartare sjätte symfonin.  Han hade även funnit sällskap i den fagre, unge violinisten Joseph Kotek (som han skrev sin violinkonsert i D-dur för), och kunde nu vända blad.

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Marta Gardolinska. Foto: Bartek Barczyk.

Marta Gardolińska är för närvarande Young Conductor in Association vid Bournemouth symfoniorkester, med vilka hon på kort varsel gjorde en hyllad debut i oktober 2018. Säsongen 2019–2020 har hon varit Gustavo Dudamel Fellow vid Los Angeles filharmoniker, debuterat med Royal Northern Sinfonia och återvänt till österrikiska Tonkünstler-Orchester. Som gästdirigent har hon även uppträtt med Skotska kammarorkestern, operaorkestrarna vid Teatro Lirico i Trieste och operahuset i Poznań samt Armeniens nationella kammarorkester.

Tidigare har hon varit förste dirigent för Akademischer Orchesterverein i Wien och säsongen 2017–2018 var hon chefsdirigent och konstnärlig ledare för Wiens Tekniska Universtets Orkester. Hon är också aktiv inom operavärlden, sedan 2017 som assistent till Tadeusz Kozłowski som återupptäckt polsk opera av tonsättare som Felix Nowowiejski och Ignacy Jan Paderewski. Hon har nått framgångar i internationella dirigenttävlingar i Polen, Grekland och Hong Kong.

Julia Kretz-Larsson. Foto: Bo Söderström.

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.

Musiken

Ungefärliga tider

Lili Boulanger, som dog 1918 vid tjugofyra års ålder, var på god väg att bli en av 1900-talets framstående franska tonsättare. Hon sällar sig till skaran av tonsättare som dött alldeles för unga.

Arbetet med D’un matin de printemps pågick mellan 1917 och 1918, och är följaktligen ett av Boulangers sista verk. Hon började komponera det på våren 1917 som ett stycke för violin och piano (eller flöjt och piano), varpå hon gjorde ytterligare en version för pianotrio. Slutligen orkestrerades verket i januari 1918. De olika versionerna överensstämmer inte exakt, men Boulanger betraktade dem som parallella, vilande på samma grund.

Musiken låter inte som om den kommer från en dödsbädd, till skillnad från många av hennes andra verk vid den här tiden, utan tvärtom är verket fullt av liv och energi. Debussys och andra franska impressionistiska kompositörers inflytande på henne är tydligt hörbart i de frodiga modala harmonierna, de skimrande texturerna och de komplicerade rytmiska ackompanjemangen. Hon har även låtit sig inspireras av spanska kompositörer, som till exempel de Falla. Ett visst inflytande från Gabriel Fauré, hennes lärare i komposition, kan skönjas men det gör henne inte mindre unik i sin originalitet och fräschör.

D’un matin de printemps är strukturerad i A-B-A form och full av lekfulla vändningar och rytmiska delikatesser. Boulanger använder sig färgstarkt av blåssektionen, ett drag som fångar lyssnaren direkt från början, där det glada huvudtemat som introduceras av soloföjten i sitt låga register ställs mot lätt prasslande stråkar och skimrande inslag av triangel och celesta. Detta återkommande motiv förs sedan växelvis runt mellan stråkarna och träblåsarna. Musiken övergår snart till någonting nytt, och den glada karaktären förändras i den något mörkare mittsektionen, som utgör en skarp kontrast till de båda ytterdelarna.

I den avslutande sektionen blir tempot återigen snabbare, och musiken utbrister i ett crescendo och en uppbyggnad av volym och energi i hela orkestern. Plötsligt tunnas texturen ut till kammarliknande kombinationer – en passage som påminner om Mahlers Das Lied von der Erde, ett verk som Boulanger var bekant med. Det är som om Boulanger velat förmedla vårens tillblivande, dess förändring och slutgiltiga förgänglighet.

Text: Andreas Konvicka

”Kärlek låter sig aldrig tvinga, som himlens fågel är den fri. Inget kan den till lydnad bringa, nej, utan band vill den förbli.”

Inledningen i den välkända Habaneran beskriver väl den frisinnade Carmens livsfilosofi. Georges Bizets opera Carmen bygger på Prosper Mérimées kärvt realistiska novell från 1848, som dock behandlas mycket fritt av librettisterna Henri Meilhac och Ludovic Halévy. Även Bizet var aktiv i textutformandet och orden i Habaneran är nästan helt och hållet hans.

I 1820-talets Sevilla samlas männen på torget utanför cigarrfabriken för att beundra de kvinnliga arbetarna när de kommer ut på middagsrast. Den som får mest uppmärksamhet är den vackra och självständiga Carmen, som med sitt förföriska sätt hänför alla män. Efter ett bråk blir hon arresterad, men genom att lova vakten Don José sin kärlek så släpper han henne fri. José blir fängslad för att ha hjälpt Carmen att fly.

När José släpps fri har Carmen hunnit rikta sitt intresse mot både tjurfäktaren Escamillo och löjtnanten Zuniga, vilket gör José rasande svartsjuk. Men Carmen ser kärlek som något som är i nuet; hon söker inte efter det beständiga i varken män eller ägodelar, utan lever efter sina egna lagar. Carmens känslor för José växlar – hon är förälskad, men tröttnar till slut på hans svartsjuka och meddelar honom att hon inte vill ha honom.

Carmen riktar än en gång sin uppmärksamhet till Escamillo och går med honom till tjurfäktningsarenan. Väl där träffar hon José, som återigen försöker att övertyga henne att välja honom, men Carmen avvisar honom genom att kasta ringen hon fått av honom. I vrede och desperation knivhugger José henne till döds, samtidigt som jublet skallar i arenan när Escamilllo har dödat tjuren.

Operan Carmen skildrar Spanien, men genom fransmannen Georges Bizets ögon. Uruppförandet skedde i Paris 1875. Operan mottogs initialt med skepsis, då den starka socialrealismen inte föll den franska publiken i smaken, men inom kort blev Carmen en succé. Den innehåller några av operalitteraturens mest kända örhängen som Habaneran, Blomsterarian och Toreadorarian. Tyvärr hann Bizet själv inte uppleva operans succé, då han avled kort efter uruppförandet. Carmen uppfördes för första gången i Sverige på Stockholmsoperan 1878.

Text: Nina Sandell

Sommaren 1877 gifte sig Tjajkovskij med en av sina elever vid konservatoriet i Moskva, Antonina Miljukova. Ett äktenskap, som på grund av tonsättarens homosexualitet utvecklade sig till katastrof och Tjajkovskij flydde utomlands. I slutet av föregående år hade han fått ett brev från en beundrare han aldrig träffat, Nadezjda von Meck, en förmögen affärskvinna. De två träffades aldrig, men försändelsen blev inledningen till en brevväxling som skulle pågå i nästan fjorton år. I von Meck fann Tjajkovskij en själsfrände och hon bidrog med ett generöst underhåll, något som gjorde det möjligt för honom att avsluta sin lärartjänst och komponera på heltid.

Tack vare von Meck fick Tjajkovskij arbetsro och han lyckas på sensommaren 1877 återuppta arbetet med fjärde symfonin. ”Arbetet med vår symfoni går framåt”, skriver han till von Meck och på titelbladet tillägnar han henne verket, ”Till min bästa vän”. Han avslöjar att inledningen med sina fanfarer är nyckeln till verket: ”Introduktionen är kärnan till hela symfonin … Den symboliserar ödet: den ödesdigra kraft som hindrar längtan efter lycka att nå sitt mål.” Musiken fortsätter sedan i en klagande sinnesstämning, men hejdas emellanåt av mer hoppingivande avsnitt. ”Så är hela livet: en evig växling av sorgsen verklighet och flimrande lyckodrömmar.”

Ett melankoliskt oboe-solo inleder andra satsen, men det är inte fråga om nattsvart modstulenhet, snarare genomsyras musiken av en bitterljuv sinnesstämning, en känsla av nostalgiskt tillbakablickande. Till von Meck skrev han: ”Den melankoliska känsla som kan uppstå på kvällen, när man är uttröttad av arbete … En uppsjö av minnen dyker upp i ens inre… Det är både ledsamt och behagligt att förlora sig i det förgångna.”

Den tredje satsen beskrev han vara i avsaknad av någon specifik känsla, som ”oberäkneliga arabesker”, där fantasin får fritt spelrum. I finalen, avslutningsvis, exploderar orkestern i uppsluppna glädjeyttringar, för att sedan övergå till temat i en rysk folkvisa, ”På fältet stod en björk. ”Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!”, skrev Tjajkovskij. Men glädjen är inte ogrumlad och ödestemat från första satsen dyker upp igen, och det är inte förrän det sista ackordet slutligen klingat ut som vi vågar fastslå att det trots allt är ljuset som avgår med segern.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 20 minuter (ingen paus)

Ingår i följande konsertserier: