Lili Boulanger, som dog 1918 vid tjugofyra års ålder, var på god väg att bli en av 1900-talets framstående franska tonsättare. Hon sällar sig till skaran av tonsättare som dött alldeles för unga.

Arbetet med D’un matin de printemps pågick mellan 1917 och 1918, och är följaktligen ett av Boulangers sista verk. Hon började komponera det på våren 1917 som ett stycke för violin och piano (eller flöjt och piano), varpå hon gjorde ytterligare en version för pianotrio. Slutligen orkestrerades verket i januari 1918. De olika versionerna överensstämmer inte exakt, men Boulanger betraktade dem som parallella, vilande på samma grund.

Musiken låter inte som om den kommer från en dödsbädd, till skillnad från många av hennes andra verk vid den här tiden, utan tvärtom är verket fullt av liv och energi. Debussys och andra franska impressionistiska kompositörers inflytande på henne är tydligt hörbart i de frodiga modala harmonierna, de skimrande texturerna och de komplicerade rytmiska ackompanjemangen. Hon har även låtit sig inspireras av spanska kompositörer, som till exempel de Falla. Ett visst inflytande från Gabriel Fauré, hennes lärare i komposition, kan skönjas men det gör henne inte mindre unik i sin originalitet och fräschör.

D’un matin de printemps är strukturerad i A-B-A form och full av lekfulla vändningar och rytmiska delikatesser. Boulanger använder sig färgstarkt av blåssektionen, ett drag som fångar lyssnaren direkt från början, där det glada huvudtemat som introduceras av soloföjten i sitt låga register ställs mot lätt prasslande stråkar och skimrande inslag av triangel och celesta. Detta återkommande motiv förs sedan växelvis runt mellan stråkarna och träblåsarna. Musiken övergår snart till någonting nytt, och den glada karaktären förändras i den något mörkare mittsektionen, som utgör en skarp kontrast till de båda ytterdelarna.

I den avslutande sektionen blir tempot återigen snabbare, och musiken utbrister i ett crescendo och en uppbyggnad av volym och energi i hela orkestern. Plötsligt tunnas texturen ut till kammarliknande kombinationer – en passage som påminner om Mahlers Das Lied von der Erde, ett verk som Boulanger var bekant med. Det är som om Boulanger velat förmedla vårens tillblivande, dess förändring och slutgiltiga förgänglighet.

Text: Andreas Konvicka

”Kärlek låter sig aldrig tvinga, som himlens fågel är den fri. Inget kan den till lydnad bringa, nej, utan band vill den förbli.”

Inledningen i den välkända Habaneran beskriver väl den frisinnade Carmens livsfilosofi. Georges Bizets opera Carmen bygger på Prosper Mérimées kärvt realistiska novell från 1848, som dock behandlas mycket fritt av librettisterna Henri Meilhac och Ludovic Halévy. Även Bizet var aktiv i textutformandet och orden i Habaneran är nästan helt och hållet hans.

I 1820-talets Sevilla samlas männen på torget utanför cigarrfabriken för att beundra de kvinnliga arbetarna när de kommer ut på middagsrast. Den som får mest uppmärksamhet är den vackra och självständiga Carmen, som med sitt förföriska sätt hänför alla män. Efter ett bråk blir hon arresterad, men genom att lova vakten Don José sin kärlek så släpper han henne fri. José blir fängslad för att ha hjälpt Carmen att fly.

När José släpps fri har Carmen hunnit rikta sitt intresse mot både tjurfäktaren Escamillo och löjtnanten Zuniga, vilket gör José rasande svartsjuk. Men Carmen ser kärlek som något som är i nuet; hon söker inte efter det beständiga i varken män eller ägodelar, utan lever efter sina egna lagar. Carmens känslor för José växlar – hon är förälskad, men tröttnar till slut på hans svartsjuka och meddelar honom att hon inte vill ha honom.

Carmen riktar än en gång sin uppmärksamhet till Escamillo och går med honom till tjurfäktningsarenan. Väl där träffar hon José, som återigen försöker att övertyga henne att välja honom, men Carmen avvisar honom genom att kasta ringen hon fått av honom. I vrede och desperation knivhugger José henne till döds, samtidigt som jublet skallar i arenan när Escamilllo har dödat tjuren.

Operan Carmen skildrar Spanien, men genom fransmannen Georges Bizets ögon. Uruppförandet skedde i Paris 1875. Operan mottogs initialt med skepsis, då den starka socialrealismen inte föll den franska publiken i smaken, men inom kort blev Carmen en succé. Den innehåller några av operalitteraturens mest kända örhängen som Habaneran, Blomsterarian och Toreadorarian. Tyvärr hann Bizet själv inte uppleva operans succé, då han avled kort efter uruppförandet. Carmen uppfördes för första gången i Sverige på Stockholmsoperan 1878.

Text: Nina Sandell

Sommaren 1877 gifte sig Tjajkovskij med en av sina elever vid konservatoriet i Moskva, Antonina Miljukova. Ett äktenskap, som på grund av tonsättarens homosexualitet utvecklade sig till katastrof och Tjajkovskij flydde utomlands. I slutet av föregående år hade han fått ett brev från en beundrare han aldrig träffat, Nadezjda von Meck, en förmögen affärskvinna. De två träffades aldrig, men försändelsen blev inledningen till en brevväxling som skulle pågå i nästan fjorton år. I von Meck fann Tjajkovskij en själsfrände och hon bidrog med ett generöst underhåll, något som gjorde det möjligt för honom att avsluta sin lärartjänst och komponera på heltid.

Tack vare von Meck fick Tjajkovskij arbetsro och han lyckas på sensommaren 1877 återuppta arbetet med fjärde symfonin. ”Arbetet med vår symfoni går framåt”, skriver han till von Meck och på titelbladet tillägnar han henne verket, ”Till min bästa vän”. Han avslöjar att inledningen med sina fanfarer är nyckeln till verket: ”Introduktionen är kärnan till hela symfonin … Den symboliserar ödet: den ödesdigra kraft som hindrar längtan efter lycka att nå sitt mål.” Musiken fortsätter sedan i en klagande sinnesstämning, men hejdas emellanåt av mer hoppingivande avsnitt. ”Så är hela livet: en evig växling av sorgsen verklighet och flimrande lyckodrömmar.”

Ett melankoliskt oboe-solo inleder andra satsen, men det är inte fråga om nattsvart modstulenhet, snarare genomsyras musiken av en bitterljuv sinnesstämning, en känsla av nostalgiskt tillbakablickande. Till von Meck skrev han: ”Den melankoliska känsla som kan uppstå på kvällen, när man är uttröttad av arbete … En uppsjö av minnen dyker upp i ens inre… Det är både ledsamt och behagligt att förlora sig i det förgångna.”

Den tredje satsen beskrev han vara i avsaknad av någon specifik känsla, som ”oberäkneliga arabesker”, där fantasin får fritt spelrum. I finalen, avslutningsvis, exploderar orkestern i uppsluppna glädjeyttringar, för att sedan övergå till temat i en rysk folkvisa, ”På fältet stod en björk. ”Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!”, skrev Tjajkovskij. Men glädjen är inte ogrumlad och ödestemat från första satsen dyker upp igen, och det är inte förrän det sista ackordet slutligen klingat ut som vi vågar fastslå att det trots allt är ljuset som avgår med segern.

Text: Axel Lindhe