arrow

INSTÄLLD - TJAJKOVSKIJ ENLIGT HONECK

Manfred Honeck ser i Pjotr Tjajkovskijs femte symfoni ett betydligt mer komplext verk än vad den stereotyp som Tjajkovskij dragits med sedan sin livstid vill göra gällande. Under den attraktiva ytan ser Honeck en svärta, en djupare klangbotten som ger de vackra melodierna och den variationsrika orkestreringen en starkare innebörd.

Konserten är inställd.  

Manfred Honeck var chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester mellan 2000 och 2006. I maj 2006, under sin sista vår som chefsdirigent här i Berwaldhallen, gästade han för första gången Pittsburghs symfoniorkester. På programmet stod då bland annat Tjajkovskijs femte symfoni.

Konserten hyllades i tidningar. Bland annat uppmärksammades kemin mellan Honeck och orkestern. Den spelades också in och gavs ut på skiva 2011. Då hade Honeck tjänstgjort som chefsdirigent i Pittsburgh i tre år, och redan fått sitt kontrakt förlängt för första gången. Det lär för övrigt ha varit mer än bara kärlek vid första ögonkastet, eftersom Honeck fortfarande är kvar hos orkestern.

När Honeck gästar Berwaldhallen denna vinter är det med just Tjajkovskijs femte symfoni, som han av förklarliga skäl har starka band till. 2015 berättade han om verket i tidningen Gramophone: ”Folk säger att vi måste tolka symfonin på ett ryskt sätt, men då undrar jag: vad betyder det? Det är milsvid skillnad mellan Gergiev, Mravinskij och Svetlanov, så vad är egentligen ryskt?”

”Finalen betraktas till exempel vanligtvis som den svåraste satsen,” fortsätter Honeck. ”Den är högljudd och rusar mot de sista sidorna. Men det är inte helt sant. Om du tar dig tid att verkligen utarbeta de folkloristiska dragen framträder ett helt annat verk.”

Bland de dolda finesser som Honeck vill framhäva nämner han kopplingar mellan balalajkaorkestrar och den sista satsens inledande tema, liksom övergången mot slutet av satsen som – om den spelas enligt Tjajkovskijs önskan, menar Honeck – förvandlas till en rysk dans.

Även den andra satsens hornmelodi, som inte sällan tolkas smäktande och honungslent, vänder Honeck på: ”Varför skrev Tjajkovskij att valthornet skulle spelas dämpat? Jag tror att han ville att hornet skulle vara ett störande element. Det är en varning om att allting i livet inte är vackert.”

I dag invänder inte många emot att Tjajkovskij är en av Rysslands största tonsättare, eller att hans femte symfoni är ett strålande verk, men ända in på 1900-talet var många kritiker negativa till Tjajkovskij och hans musik, i synnerhet utanför Ryssland. En särskilt frispråkig amerikansk kritiker beskrev symfonins sista sats som ljudet av ”en hord konjaksrusiga demoner i slagsmål; alkoholbetingad psykos, gap och skrik och än värre oljud”.

I förordet till skivan med konsertinspelningen från sin debut med Pittsburghs symfoniorkester skriver Honeck om den femte symfonin: ”Knappast någon tonsättare dras mer med fördomar om sentimentalitet eller skränighet än Tjajkovskij. Varken känslosamhet eller triumferande fortissimon behöver dock förnekas i hans musik – hemligheten är att inte förstärka dessa drag ytterligare. Annars blir känslorna kväljande och triumfen hysterisk. Kanhända är detta varför många betraktar symfonin som bombastisk och överdriven, men i min mening är den en av de mest djupsinniga av sin tid och den förtjänar att behandlas med största respekt.”

David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2020/2021
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Manfred Honeck har sedan mer än 25 år etablerat sig som en av världens ledande dirigenter. Han är chefsdirigent för Pittsburgh symfoniorkester sedan mer än femton år tillbaka och tillsammans har de rönt stora framgångar runt om i USA och Europa. De har bland annat ett nära samarbete med Wiens Musikverein och har uppträtt vid festivaler som BBC Proms, Salzburg, Luzern och Grafenegg. Deras skivinspelningar har hyllats av kritiker och lyssnare och 2018 belönades de med en Grammy Award för Sjostakovitjs Symfoni nr 5 och Barbers Adagio for Strings. Som gästdirigent uppträder han med ledande orkestrar runt om i Europa och USA.

Han har tidigare varit konstnärlig ledare vid Staatsoper Stuttgart där han lett uppsättningar av bland annat Berlioz Trojanerna, Mozarts Idomeneo, Verdis Aida och Wagners Parsifal. Dessförinnan var han chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester mellan 2000 och 2006. Han har gästat operahus som Semperoper Dresden, Komische Oper Berlin, Kungliga Myntteatern i Bryssel och Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Han inledde sin karriär som violast i Wienfilharmonikerna och operaorkestern vid Wiener Staatsoper.

Musiken

Ungefärliga tider

Modest Musorgskij lär ha sagt: ”När en tysk tänker börjar han med att undersöka och utforska och drar sedan sin slutsats, medan hans ryske broder drar sin slutsats först och roar sig först efteråt med en utforskande undersökning.” Citatet ger en bild av hur ryska tonsättare försökte förena det ryska uttrycket med de i Europa så väletablerade musikaliska reglerna och formerna.

Det är känt att Pjotr Tjajkovskij kämpade med att behärska musikaliska former, som sonatformen. 48 år gammal, vid ungefär samma tid som han komponerade sin femte symfoni, skrev han i ett brev: ”Jag har kämpat hårt mot denna defekt och kan med stolthet säga att jag gjort vissa framsteg, men jag kommer att leva ut mina dagar utan att någonsin ha skrivit något vars form är fulländad.”

Efter att symfonin haft premiär skriver Tjajkovskij i ett annat brev: ”Den har något motbjudande över sig, en slags överdriven prålighet och oärlighet. Och publiken märker det instinktivt.” Men tvärt emot vad han tyckte sig uppleva har publiken ända sedan Tjajkovskijs livstid tjusats av hans sångbara melodier, varierade orkesterbehandling och medryckande harmonik. Även denna symfoni, som enligt en frispråkig amerikansk kritiker lät som en hord berusade djävlar, gick hem bland publiken.

Hur låter då detta påstådda infernaliska sammelsurium av toner?
Återhållsamt, snarare än berusat, börjar symfonin med en dyster melodi spelad av klarinetten mot tunga stråkackord. Inte ens när musiken får upp både volym och tempo förlorar den fattningen. Den inledande melodin uppträder genom hela symfonin och lägger också grunden för andra melodier och motiv. Första satsen har drag av den för Tjajkovskij så svårbemästrade sonatformen, men följer den inte fullt ut. Flera olika teman avlöser varandra och musiken vandrar från e-moll till D-dur, till g-moll och tillbaka, för att sluta i e-moll igen.

Den andra satsen börjar lika dunkelt som den första, med nya stråkackord som tycks växa fram ur en kosmisk tomhet. Plötsligt framträder en hornmelodi ur det sjudande ackompanjemanget. ”Cantabile” – sångbart – står det i satsens fördragsbeteckning. Men symfonins dystra inledande melodi ger sig till känna vid två tillfällen under satsen, inte längre återhållsamt utan nu med ett drag av beslutsamhet på gränsen till desperation.

Tredje satsen är uppbyggd i A–B–A-form. Ytterdelarna är i form av en romantisk och svepande vals, dock kryddad med oväntade inslag som får den att kännas mindre dansvänlig än till exempel en av Johann Strauss den yngres slagdängor. Scherzot i mitten präglas av lekfulla löpningar i violinerna, men även här är inte stämningen helt avslappnad. Allra sist i satsen återkommer symfonins inledande melodi, nu omharmoniserad i dur, följd av sex starka slutackord.

Fjärde och sista satsen öppnas med symfonins inledande melodi, fortfarande i dur och nu spelad med stor känsla av stråkarna. Den sista satsen rasar verkligen fram, med en rad olika avsnitt som kontrasterar varandra harmoniskt, rytmiskt och tematiskt. Variation är nyckelordet. Den inledande melodin, som vid det här laget närmast har blivit till en segerhymn eller nationalsång, avslutar också hela symfonin, framburen av triumferande löpningar i violinerna.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min